”Pan-Europa” en möjlighet?
av Tauno Tiusanen Forum 1986-19, sida 14-15, 04.12.1986
EUROP en ekonomiska situationen i Europa D är i sin helhet rätt egendomlig. I väs har skapats en betydande tullunion (EG) och ett frihandelsområde (EFTA), vilka tillsammans bildar en betydande region, som är relativt fri från handelshinder eftersom de enskilda EFTA-länderna bilateralt kommit överens med EG om att gallra ut protektionismen. Trots detia har Västeuropa en benägenhet att klaga över att det saknas ekonomisk dynamik, vilket man nu försöker kompensera genom olika teknologiprogram.
”Den andra världen | Östeuropa har man efter andra världskriget strävat till att skapa en egen socialistisk ”andra värld", som skulle vara oberoende av den ruttna kapitaiistiska världen. Detta ekonomiska område har ypperliga möjligheter att vara självförsörjande, främst tack vare de enorma naturresurser som Sovjetunionen välsignats med. För SEV:s socialistiska integrationsmotor, som inte baserar sig på en tullunion eller på idén om ett frihandelsområde, men som inte heller innefattar någon övernationell ekonornisk planering, verkar bränslet tidvis att vara på upphällningen.
Man försöker alltid blåsa nytt liv i SEV:s integrationssträvanden då det händer något betydelsefullt i Västeuropa. EG:s utvidgning i början av 70-talet åstadkom en motreaktion i öst, där ett helhetsprogram för SEV:s integration utarbetades. Efter programmets tillkomst minskade dock den interna handelns betydelse inom SEV då medlemsländerna begärligt lånade upp västvaluta för sina teknologianskatfningar i de kapitalistiska länderna. Handeln mellan väst och öst upplevde ett aldrig tidigare skådat uppsving.
| Avtal SEV slutit med länder utanför organisatione 1964: Jugoslavien 1973: Finlan 1975: Mexiko och Irak 1983: Nicaragu 1985: Mocambiqu 1 År et ”Pan-Europa” en reell möjlighet?
De senaste månaderna har det förekommit uppgifter I pressen om att Europas vå viktigaste hondelsblock, EG och SEV, bakom kulisserna skulle hö inlett förnandlingar för ot nå Någon form av avtal.
Uppenbarligen hor initiotivet togits i öst, där Gorbatjovs principer omformar Närng ive — inte bara på nationell nivå, utan också på det internationella planet.
Integrationsprogra 1 mitten av innevarande decennium har SEV-länderna igen skapat ett nytt integrationsprogram, som matvikt till EG:s utvidgning. Nyckelbegreppet i integrationssträvandena är denna gång samarbete på företagsnivå. Den omfattande internationella administration som skapats under tidigare integrationsförsök har utpekats som ett byråkratiskt helvete, och i stället har man krävt initiativ och innovationer över de socialistiska gränserna på företagsnivå. Detta skulle emellertid kräva en valuta som är användbar och flexibel i internationella sammanhang och vars valutakurs är realistisk. Man har dock tillsvidare negligerat att skapa en sådan. Handeln mellan länderna sker fortfarande på basen av bilaterala protokoll och med hjälp av den multilaterala clearingvalutan, transferrubeln. Inom ramen för detta primitiva penningsystem är kalkylering och organisation av samarbete mellan företagen mycket invecklat.
SEV-länderna måste nu, samtidigt som de överväger sin ömsesidiga integratio och teknologiska utveckling, också beakta sitt handelspolitiska läge. Den kraftiga integration med den övriga världsekonomin, som skedde under det senaste årtiondet, och i samband med vilken SEV-länderna samlade en väldig skuldbörda på sina axlar, har I princip upplevis som en positiv proCess som effektiverar ekonomin. Isolationstendenser har under senare år uppträtt i anmärkningsvärt liten utsträckning inom SEV.
I Östeuropa har till och med framförts önskemål om att ett avtal mellan EG och SEV skulle fås till stånd ännu inom detta år. Detta ter sig rätt orealistiskt med tanke på förhållandena. Utgångsläget är synnerligen besvärligt.
SEV erkänner inte EG
I öst, speciellt i Sovjetunionen, har man traditionellt känt misstro mot EG. Enligt marxism-leninismen råder det en oöverstiglig konflikt mellan de ”imperialistiska staterna”, och av denna orsak är en organisation typ EG en teoretisk omöjlighet.
De facto kan man emellertid anse att E 19/1986 FORUN erkänts i öst redan i början av 70-talet, då den långvariga sovjetiska generalsekreteraren i SEV, Fadejev förde preliminära förhandlingar med EG. Ett officiellt erkännande har dock alärig gjorts. EG nämns inte heller i någon form i översikterna över världsläget från SKP:s XXVII partikongress senaste vinter. ”Imperialisternas” tunga och ständigt växande syndabörda lades mycket klart på USA:s axlar, men något avlatsbrev för Västeuropas andel för imperialismens misstag ingick dock inte i partikongresshandlingarna.
EG erkänner inte SEV
EG har inte för sin del varit sämre, utan har vägrat att erkänna SEV som en handelsorganisation som skulle ha rätt att sluta fördrag för sina medlemmars räkning. Som juridiskt argument använder man det faktum att SEV inte är ett övernationellt organ som i likhet med EG kan besluta om medlemsländernas gemensamma handelspolitik.
Utöver allt detta förbereder man sig i Bryssel på att erkänna Väst-Berlin som en del av västblocket. Denna kanske i sig triviala detalj är i öst en besk munsbit att svälja. Väst-Berlin klassificeras mycket konsekvent i östblockets vokabulär som en helt separat del.
Eurokraterna i Bryssel har låtit förstå att SEV-länderna borde inleda landvisa handelsförhandlingar med EG. Rumänien har i detta avseende varit ett föregångsland eftersom man redan för flera år sedan förhandlade sig till ett avtal för vissa industriprodukter på basen av u-landsstatus. Uppenbarligen har också Ungern redan etablerat kontakt med Bryssel, trots att ingendera parten för något större väsen om saken.
Olika system — olika handelshinder
Vid förhandlingarna, oberoende av på vilken nivå de förs, förekommer ett mycket svårt principiellt problem. Handelshindren, som ömsesidigt borde avskaffas, är till sin natur olika i de olika systemen. Parterna beskyller envetet varandra för protektionism. I öst är standardanmärkningen den att väst nog kräver att lånen återbetalas, men gör det omöjligt genom att uppbära höga tullar eller sätta upp andra handelshinder för importen från öst.
I väst åter anser man att den helt statskontrollerade utrikeshandeln i de socialistiska ländernas statsmonopol inom utrikeshandeln i sig själv utgör världens effektivaste skydd för den inhemska produktionen. Om skyddet avlägsnades skulle det innebära att man i öst tvingades lägga ner hela branscher, om konkurrensen från väst skulle få verka inom SEV.
Då vardera parten anser sig ha rätt, men samtidigt anser att den andra har fet, kan man inte vänta sig samförstånd i snabb
FÖRUN 19/1986
Historisk översikt över EG:s och SEV:s kontakte Ö 1973 hölls det första inofficiella mötet.
€ 1976 lämnade SEV sitt första avtalsutkast till EG.
& 1980 slöts avtalet om handeln med industriprodukter mellan Rumänien och Bryssel.
0 1984 uttrycker SEV:s urtima toppmöte på oraförandenivå i en av sina båda slutkommunikéer sin önskan att ingå ett avtal med EG.
9 1985 i juni uppmanar slutdokumentet från SEV:s 40:de lagtima toppmöte parterna att verka för ett avtal med EG takt. Detta betyder naturligtvis inte att inte dellösningar så småningom skulle kunna nås. Ungern har genom en kontinuerlig injormationskampanj låtit förstå att landet beinner sig i en övergångsfas under vilken utrikeshandelsmonopolet ska avskaffas och ersättas av en sk normal, västerländsk tullpraxis. Detta ska bereda väg för förverkligandet av reciprocitetsprincipen vid avskafandet av handelshindren.
SEV-länderna vill normalisera
SEV-länderna förekommer ett avsevärt tryck på en ”normalisering” av handelspolitiken. Skulderna till väst kan inte ökas i samma snabba takt som på 70-talet, varför tyngdpunkten i öst-västhandeln måste förskjutas till motköp, industriellt samarbete och till och med blandbolag, joint ventures, vilkas verksamhet skulle förläggas till SEVområdet. .De nya verksamhetsformerna formligen ropar efter handelspolitiska lösningar: om handelshindren inte kan avskaffas, vacklar handelsbalansen fortsättningsvis och förblir på en kvalitativt låg nivå, dvs råvarorna dominerar SEV-ländernas export till väst.
Exempelvis för joint venture-företagen — om man lyckas grunda sådana i Östeuropa tillsammans med partners från väst i en förnuftig skala — är det av yttersta vikt att med sina produkter få komma in på den rika marknaden i väst för att tjäna ihop valuta. Men handelshindren äter snabbt upp de relativa kostnadsfördelar som SEV-länderna exempelvis genom lägre lönekostnader kan erbjuda då de exporterar produkter från blandbolagen till väst
Om Ungern lyckas åstadkomma ett avtal med Bryssel, och Rumänien förbättra sitt avtal, ökar trycket på landvisa EG-lösninga $ | september samma år lämnar SEV sitt avtalsförslag till Bryssel.
Ö 1986 på hösten vid GATT.s möte I Punta del Este uppmanar Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien och Polen, SEV-länder som också är medlemmar i GATT, EG:s “utrikeskomissarie” Willy De Clercq att inleda förhandlingar på basen av SEV:s förslag.
€ | oktober samma år meddelas från Bryssel att några principiella hinder för förhandlingar mellan EG och SEV inte föreligger.
inom SEV-området. DDR är naturligtvis ett specialfall: enligt Rom-avtalet betraktas handeln mellan de båda tyska staterna som tullfri inrikeshandel. De andra länderna inom SEV-området blir lätt åsidosatta, om man inte uppnår en helhetslösning.
Det ser ut som om cet principiella, politiskt influerade motståndet mot en paneuropeisk handelspolitisk lösning i Västeuropa skulle vara i avtagande. Emellertid pockar troligen ingen av parterna på några snabba lösningar.
Finland ”varnande exempel”
De västeuropeiska experterna på utrikeshandel har flera gånger åberopat de KEVSOS-avtal om ömsesidigt avlägsnande av handelshindren som Finland ingått med de sk små SEV-länderna som varnande exempel. Härvid har man påpekat att ett marknadsekonomiskt land (Finland) har gått med på att sänka tullarna på sin import från centralt styrda planekonomier, utan att av dessa få några klara, konkreta fördelar i gengäld, utan bara vaga löften om gynnande av import från Finland. Eurokraterna i Bryssel har under inga omständigheter för avsikt ert Ja med på samma förfaringssätt då de ingår avtal med SEV-länderna.
Den handelspolitiska lösningen för Västoch Östeuropa är, när allt kommer omkring, en hård nöt att knäcka. Det är därför orelistiskt att vänta några snabba lösningar. På lång sikt är emellertid de ömsesidiga potentiella fördelarna så betydande, att man kan förmoda att det finns intresse att lösa problemen. De trevande kontakterna mellan de båda ekonomiska blocken är ett uppmuntrande steg mot en framtid, som förhoppningsvis är ljusare än dagens läge.
Tauno Tiusanen 15