Panelen : Inför lågkonjunkturen

Taggar: Teman: ekonomi

Kan vi tro på staten? Kan vi lita på det privata näringslivets möjligheter och intresse för en konjunkturutjämnande verksamhet. Mellan dessa två motpoler rörde sig denna veckas paneldiskussion »Inför lågkonjunkturen». Om vi medger statens rätt och plikt att sköta konjunkturpolitiken, så måste denna skötas inte av riksdagen i samband med den ordinarie budgeteringen, utan av regeringen inom ramen för något slags konjunkturbudget. Och för att undvika de häftiga svängningarna, bör vi bädda bättre för en jämnare och lugnare ekonomisk utveckling.

Konjunkturerna växlar så snabbt, att varken budget eller riksdag hinner följa med i svängarna, konstaterade panelen, som bestod av överdirektör Erik Törnqvist från finansministeriets folkhushållningsavdelning, HAB-chefen ekon. mag. Filip Pettersson och chefen för Finlands Banks institut för ekonomisk forskning pol.dr Lauri Korpelainen.

Vi noterar inledningsvis med överdirektör Törnqvists ord, att en avmattning synbarligen är att vänta mot slutet av nästa år och så låter vi diskussionen sparka i gång.

Vad kan vi alltså göra för att möta lågkonjunkturen?

TÖRNQVIST: Till det bör sägas, att vi bör göra det nu medan vi har högkonjunktur. Det är för sent att göra någonting efter det högkonjunkturen är över. Då finns inte mera de resurser i form av ökade exportinkomster, fullt kapacitetsutnyttjande och ökat sparande, som karakteriserar högkonjunkturen. PETTERSSON: Man har ju vidtagit en del åtgärder redan nu. Tyvärr bara på den penningpolitiska sektorn genom att Finlands Bank har stramat åt kreditgivningen. Visserligen är det en både rimlig och acceptabel åtgärd, under förutsättning att antaganden om en »överhettning» håller streck, och det kan nog ifrågasättas. Man griper alltför lätt och alltför gärna till det närmast stående vapnet kreditåtstramningen, utan att man alls synkroniserar denna åtgärd med finanspolitiska och budgetpolitiska åtgärder. Konsekvenserna av en sådan åtgärd blir högst minimala, emedan vi inte har någon garanti för att staten på sin sida gör vad den kan, speciellt inom ramen för budgetpolitiken.

Vänd!

Forum 17/69 7

Det krävs garantier

Vad säger näringslivet om konjunkturskyddsfonden? PETTERSSON: Näringslivet har principiellt bara gott att säga om konjunkturfonder som man kan ta till när det blir sämre tider. Frågan är bara hur de ska läggas upp. Jag är personligen av den uppfattningen att denna fondering borde läggas upp inom företagen själva, och att de företag, som

Avvikelser i procent från rätlinjig logaritmisk trend beräknad från medeltalet 1958—560 till 1968—70.

1958 59 60 61 62 53 & 65 66 67 68 69 70

Diagrammen visar fr. ovan: Inhemsk bruttoprodukt, värde (BNP) — statens inkomster, streckad linje exlusive exportavgift — statens utgifter.

— Detta diagram är ganska typiskt, säger överdirektör E. Törnqvist. Om ni ser efter hur statens inkomster och utgifter har betett sig under konjunkturväxlingarna, ser ni att det är rätt lite förnuft i utvecklingen. 1961 sänktes skatterna mitt under en högkonjunktur kraftigt och när statens inkomster gick ned 1963, steg statens utgifter alldeles kolossalt. Varifrån skulle staten ta pengar. Resultatet var en likviditetskris, som har hållit i sig ända till denna dag. Den stora skillnaden mellan utgifter och inkomster 1963 har endast småningom kunnat återbetalas. Det har hindrat finanspolitiken från att verka långsiktigt och på ett konjunkturpolitiskt riktigt sätt.

8 Forum 17/6 arbetar med framgång under en högkonjunktur och har möjligheter att lägga undan för sämre tider därför ska få göra det. De är de mest lönsamma, mest dynamiska och för landet nyttigaste företagen, och att de ska kunna säkerställa en relativt ostörd verksamhet, när lågkonjunkturen sätter in. Går man in för ett system, där man i statlig regi skapar konjunkturfonder att relativt ostört användas av staten, utan garantier för att de som bäst kan använda dem — de som skapat dem — blir delatiga av dem, kommer systemet att innefatta så stora orättvisor och faror, att man måste ställa sig negativ till detta.

Näringslivet gör inte tillräckligt med reserveringar

TÖRNQVIST: Om man överhuvudtaget inte litar på staten, eller på regeringen, eller på vår folkrepresentation, står man till slut inför det dilemmat, att man inte ska låta staten eller folkrepresentationen besluta om någonting. Men man bör väl ändå utgå från att regeringen har blivit tillsatt för att sköta konjunkturpolitiken, bland andra frågor, och då bör den också få de medel som den behöver för att kunna göra det.‘Det är ju självklart, att varje företagare har möjlighet att själv göra sina konjunkturreserveringar, undvika att slösa med sina stora inkomster under högkonjunkturen och spara dem till lågkonjunkturen. Tyvärr har det visat sig att så inte sker i ett marknadshushåll av vår typ, utan alla investerar på en gång i känslan av att konjunkturerna är goda och att det behövs ökad kapacitet. Därmed anstränger de export- och importbalansen, vilket innebär att man i ett skede blir tvungen att strama till på ett sätt som är skadligt för dessa företagare. För att undvika en sådan situation, är man tvungen att försöka hitta på några nya vapen i arsenalen som finanspolitiken kan utnyttja under olika konjunkturförlopp. Det bästa vore naturligtvis att kombinera alla tre, privata reserveringar (i dagarna kommer att fattas beslut om att privata reserveringar får göras i investeringsfonden). Dessutom bör hela penningmarknadsinstitutionen fungera på ett sådant sätt, att den inte slösar bort alla sina resurser under högkonjunkturen, utan skapar reserver för lågkonjunkturen. Finanspolitiken bör skötas på ett sådant sätt, att staten har reserver att tillgripa, när lågkonjunkturen inträder.

Sen Har vi penninghushållningen kvar. Där har till all lycka Finlands Bank ett gott samarbete med de privata penninginstituten, Men vi vet inte ännu hur detta verkar med tanke på konjunkturpolitiken. Det finns alltså ett trängande behov att skapa någonting nytt, som ger de medel som behövs för att sköta konjunkturpolitiken. De medlen har studerats, man har ställt upp olika alternativ, men stannat för skapandet av en konjunkturskyddsfond till vilken staten skulle betala omkring 60 procent av de totala reserveringarna. Det privata näringslivets andel genom en extra skattebörda skulle utgöra bortåt 40 procent. Men litar man inte på att staten kan använda dessa medel på att förnuftigt sätt är man inne i en återvändsgränd.

Bankerna tvangs ut på marknaden

PETTERSSON: Om man utgår ifrån det faktum att staten i sin budgetpolitik aldrig kan skapa några reserver, utan att det alltid finns hål att sätta pengar i så exkluderar man budgetpolitiken som konjunkturpolitiskt vapen. Jag har för mig, att det inte är helt omöjligt att också inom ramen för budgetpolitiken spela på de konjunkturpolitiska strängarna, även om det är svårt, emedan budgeten i allmänhet är mera politik än ekonomi. Det är det som är problemet.

Jag vill också opponera mig mot påståendet, att det privata näringslivet inte gör reserveringar, det tar med största glädje vara på varje tillfälle att göra reserveringar. Jag tror inte att något företag lättsinnigt går in för investeringar under en högkonjunktur, bara för att det råkar vara högkonjunktu och bara för att det råkar finnas pengar till förfogande. forts. på sid. 27