Panelen : Vilket pris har vår miljö?

Taggar: Teman: miljö

Vilket pris har vår miljö »Sätt ett pris på miljön» uppmanade Forum deltagarna i veckans paneldiskussion: prof. Nils Meinander, Svenska Handelshögskolan, agr. Johan Standertskjöld, »Naturskyddsåret 1970», dipl.ing. Eric Rotkirch, Ekono, partisekr. Patrick Lilius, Svenska

Folkpartiet, chefdir. Erkki Haarla, Raf. Haarla Oy samt dipl. ingenjörerna Göran Nyman och Claus Hohenthal, som representerade gruppen »Tekniken och miljön» inom Tekniska För eningen i Finland.

För det starkt förkortade protokollet svarade jur.kand. Kurt Skärström, Forums redaktion.

NYMAN: — Vem ska göra vad i miljöfrågan? Alla anser att någonting bör göras, men söker man en instans, en organisation för det praktiska handlandet slår alla ifrån sig.

— Vidare, hur ska vi beakta miljön som en kostnadsfaktor i vår levnadsstandard? Ska vi pålägga producenten eller konsumenten miljöavgifter eller alternativt skrida till reglerande metoder, såsom lagar, förbud eller överenskommelser. LILIUS: — Det är mycket vanligt när man resonerar och avger resolutioner att man säger >det ska göras si eller så», utan att det specificeras vem som ska göra det. Jag undrar om vi inte småningom är mogna för tanken, att det ska finnas ett skilt miljövårdsverk, som centraliserat har ansvar för hela bestyret.

— Det positiva i dagens situation är, att man har på känn att opinionerna kraftigt har vaknat för vad det är fråga om. Debatten har blivit livligare och den har också vunnit genklang på många håll. Men ansvaret skjuter den enskilda gärna ifrån sig, alla tycker att det inte är ja g som behöver göra någonting för att skydda miljön.

MEINANDER: — Får jag spinna vidare på tråden vem som ska göra vad. Jag har en ganska klar om och något onyanserad uppfattning, att det är de offentliga myndigheterna, stat och kommun, som ska handla. Det är de som ska övervaka var farorna ligger, det är de som ska utarbeta regler som sedan ska följas.

— Man skjuter ofta på näringslivet i dethär sammanhanget och säger att profithungern driver till vårdslöst och farligt beteende. Men här är nog en distinktion nödvändig. Prof. Erik Dahmén har sagt det mycket bra: Näringslivets uppgift är att inom den givna ramen arbeta så effektivt som möjligt. Det är myndigheternas uppgift att bestämma den ram inom vilken näringslivet ska arbeta, m.a.o. formulera de regler som skyddar vår miljö.

Misslyckat lagförslag

STANDERTSKJÖLD: — Ser vi på dagens läge i Finland, så har vi ett nytt förslag till en vattenstyrelse hängande över oss. Enligt min uppfattning vore det rätt olyckligt om förslaget skulle förverkligas i den form det nu föreligger Av den anledningen att man nu igen blandar ihop inom samma ämbetsverk helt olika funktioner. Man sammanfört i samma verk de potentiella skadegörarna, byggarna och förorenarna med tillsynsmyndigheterna. Vi får en myndighet som ska ha tillsyn över vad illa den själv gör. — Vad vi behöver är en tillsynsmyndighet med en enda uppgift — den att övervaka — och då kan man tänka sig att inom ramen för den förena luftförorening, vattenförorening m.m, i ett och samma verk. Eftersom man håller på att utarbeta förslag till en luftvårdslag som samtidigt innehåller regVänd!

Forum 14/69 7

PANELEN

Dipling. Göran Nyma ler om buller, så skulle det nu ligga närmast till hands att till en början få ett verk som skulle förena vatten- och luftvården. Men enbart som en tillsynsmyndighet. Dethär kunde bli stommen till ett naturvårdsverk.

MEINANDER: — Jag undrar om inte det här är en verksamhet som förutsätter en mycket stark decentralisering — att det sist och slutligen är kommunerna som borde bära ansvaret.

LILIUS: — Jag tycker att Standertskjölds tanke på ett tillsynsverk är riktig. Kommunerna kan ju inte prestera alla de utredningar och direktiv som är nödvändiga, En annan sak är att alla kommuner inte är mäktiga att vidta de åtgärder som krävs. De har inte de ekonomiska resurserna.

MEINANDER: — Jag opponerar mig inte alls mot Standertskjöld. Jag säger bara att när det gäller aktivitet ute på fältet så måste den decentraliseras. En central instans i Helsingfors kan inte klara saken.

STANDERTSKJÖLD: — Nej, men den kan utforma reglerna och dirigera en viss del av forskningen, den forskning som läggs till grund för åtgärderna. Det är klart att både länsstvrelserna och kommunerna måste kopplas in.

De små kommunernas problem

MEINANDER: — Är det inte så att de små kommunerna, t.ex. skärgårdskommuner har ett mindre pockande miljövårdsproblem än tätorter och städer. Det är i tätbygderna som problemet verkligen är brännande.

LILIUS: — Problemet kommer på ett speciellt sätt fram i skärgårdskommuner, som är sommarnöjeskommuner. Där kan kostnaderna för att fara runt och samla upp avfallet bli ganska betydande.

ROTKIRCH: — Det är väl ganska klart att problemen är störst i bostads- och industricentra, men de har också de största resurserna. Skärgårds- och landskommunerna kommer nog att behöva stöd från någon central instans. (Meinander: — Oljefrågan är ju belt speciell. Det är orimligt att Kökar ska betala kostnaderna för skador som andra vållat!) Det är bl.a. just denna fråga som kräver en särskild aktionsberedskap i skärgårdskommunerna vilket i sin tur förutsätter starkt finansiellt stöd och klara handlingsdirektiv.

HAARLA: — Problemen på landsbygden jämfört med dem i städer och industriområden är helt olika. Industrins avfall kan ju inte jämföras med det avfall som sommargästerna lämnar efter sig i skärgården. Det måste behandlas på ett helt annat sätt.

8 Forum 14/69

Partisekr. Patrick Lilius

Prof. Nils Meinander

Vet industrierna vad de gör?

NYMAN: — Vi har konstaterat att de offentliga myndigheterna har ett stort ansvar i det hela. Men tänker vi på biocider och gifter, där utvecklingen går fantastiskt snabbt framåt, så kan man ställa frågan: Bär inte industrin ett relativt stort ansvar då samhället s.a.s. inte hinner med i takten. Det kommer nya gifter som samhället inte hunnit ta ställning till då industrin grundas.

MEINANDER: — Vet industrierna vad de gör med hänsyn till miljön? Inte alltid.

ROTKIRCH: — Jag tror att vi kommer in på kärnfrågan. Vi ska ha en central instans som kan arbeta med stora ekonomiska resurser och snabb beslutföring. Från denna instans ska direktiven gå ut till kommunerna för rent rutinmässigt genomförande. Den centrala instansen ska kunna utnyttja all den forsknings- och planeringskapacitet som finns. (Lilius: — och stimulera forskningen).

STANDERTSKJÖLD: — Den ska också styra forskningen genom att anvisa forskningsobjekt och helst ha till sitt förfogande en viss forskningskapacitet. Ta som exempel Sveriges miljöskyddslag. Den uppställer normer för vad som inte får ske. Vill ett företag inleda en viss verksamhet ska man ansöka om tillstånd och samtidigt påvisa vilka farorna är och hur man tänkt sig att motverka dessa risker. Tillståndet blir beroende av detta.

— Borde vi inte också komma till detta? Att fastställa normerna blir en avvägningsfråga och beroende av vad forskningsresultaten visar, vad de ekonomiska resurserna tillåter OSV,

HAARLA: — Inom industrin är svårigheten mången gång den, att det inte finns några normer. Man vet inte vad man ska göra. Men å andra sidan kan det vara svårt att uppställa normer. I en viss industri kan t.ex. vattenreningen kosta endast några mark per produktionsenhet, medan den i en annan kan stiga till flera tusen mark. Ska då samma normer gälla för båda industrierna? Det kan i det senare fallet vara fråga om en samhällsekonomiskt ytterst nyttig produktion.

STANDERTSKJÖLD: — Man måste ställa frågan såhär: Är nyttan av denna produktion större än skadan? Och är det så att produktionen från samhällets synpunkt sett är så nyttig eller nödvändig att produktionen måste fortgå, så måste samhället hoppa in och bidra till miljövårdskostnaderna.

ROTKIRCH: — Det är viktigt för industrin att normerna blir satta. Det är åtskilliga industrier som arbetar utan klara direktiv, de har nu själva sökt sig fram till något slags regler och de har också satsat ganska mycket på forskning.

Dipl.ing. Claus Hohenthal Chefdir. Erkki Haarl — Det behöver knappast sägas, att ingen ansvarsmedveten industriman med berått mod vidtar åtgärder som leder till en miljöförstöring. Det är en ofrivillig händelse om sådant sker. I många fall har man goda chanser att vidta de rätta åtgärderna vid utbyggandet av en industri, Till ett pris som är praktiskt taget negligeabelt under förutsättning att kraven är definierade i ett tidigt skede.

LILIUS: — Det kan också finnas situationer att det uppstår någonting helt nytt som man inte vet att är farligt innan det helt enkelt finns där. Den satsen har ju också präglats att industrin bör ta miljön med som en kostnadsfaktor. HOHENTHAL: — Men hur ska detta tillämpas på nya industrier som framställer helt nya produkter som inte tidigare beaktats i lagar och förordningar. Om inte normer finns färdiga dämpas pionjärviljan av ovissheten om kommande restriktioner.

Finland i alla fall vällottat

MEINANDER: — Nu tror jag att vi lite ska nerdramatisera det hela en stund och påminna om att Finland i alla fall ifråga om miljöproblematik är ett jämförelsevis vällottat land. Och framför allt finns det ju kunskaper utomlands om nedsmutsnings-, förgiftnings- och andra problem som vi kan tillgodogöra oss. Den som ska tillgodogöra sig detta är den tillsynsmyndighet som Standertskjöld talade om. Den ska kunna leva med i skeendet i stort och kunna ge besked när så begärs.

STANDERTSKJÖLD: — Det är visserligen sant att vi än så länge är bättre lottade än många andra länder, det betyder att vi inte får slå oss till ro. Vi kan spara miljarder på att sätta in motåtgärderna i tid.

ROTKIRCH: — Svenskarna räknar med en totalkostnad på 2 miljarder kronor per år för total miljöskyddsverksamhet. Motsvarande summa för Finlands del kan ju faktiskt tas in ganska enkelt genom en obetydlig avgift på olika produkter, som hör till gruppen miljöfarliga.

— Vår totala förbrukning av flytande bränsle i Finland var i fjol ca 7,4 milj. ton. Redan en obetydlig avgift om några penni per kubikmeter innebär en stor årlig intäkt som kan användas för oljeskydd. En begynnelsekredit på 10 miljarder mark för detta ändamål kunde avkortas på ca 10 år. NYMAN: — Stämmer det helt att företagsledningen känner sitt ansvar för miljön? Knappast var ledningen i det företag som gjorde sig skyldig till giftutsläppet i Rhenfloden nyligen medveten om detta.

STANDERTSKJÖLD: — Sanningen ligger någonstans mitt emellan. Ingen företagsledning gör någonting med berått mod,

DipL.ing. Eric Rotkirch Agr. Johan Standertskjöl men väl skjuter man ifrån sig ansvaret vid »skorstenspipan eller avloppsröret> medveten om att skada åstadkommes. (Hohenthal: — Det finns inget solidariskt ansvar…) Samhället har inte påfört företagsledningarna ansvaret och därmed är vi framme igen vid den centrala instans som jag efterlyst.

MEINANDER: — Men uppgiften att undanskaffa avfallet från den mänskliga bosättningen tycker jag nog vilar på kommunerna. Och här tar man förunderligt lättsinnigt på uppgiften.

LILJUS: — Också på den här fronten rör det sig. Västra Nylands regionplaneförbund har t.ex. låtit göra upp en plan för avfallstransport inom sitt område.

MEINANDER: — Men t.ex. Esbo kommun säger: »Vad gör det om vi släpper ut smörjan när alla andra gör det». (Rotkirch: — Det är fullständigt ansvarslöst).

Upprörande beslut

MEINANDER: — Helt upprörande var det svenska beslutet att tillåta engångsglas. Med all den omständlighet som präglar det svenska utredningsväsendet gjorde man en stor utredning och ändå kom man fram till detta märkliga beslut. (Standertskjöld: — Verkligen helt fatalt!). Också dethär beslutet visar att man tar lätt på problemen, när det verkligen gäller någonting konkret.

STANDERTSKJÖLD: — Tekniskt sett bereder avfallshanteringen inget problem. Det finns tre metoder: tippning, kompostering och destruktion i förbränningsanläggningar. Det gäller bara att välja eller kombinera. Jag tror inte heller att den ekonomiska belastningen är så stor som kommunalmän gärna vill framhålla.

Globalt problem

NYMAN: — Låt oss säga att vi får normer som utarbetas av samhället och som industrin accepterar. Men .det leder till att kostnaderna stiger och vår konkurrensförmåga på världsmarknaden sjunker. Hur ska vi klara den saken? STANDERTSKJÖLD: — Den frågan kan vi lämna därhän eftersom alla länder är i samma situation. Därför ordnar vi nu ett europeiskt naturskyddsår och därför arrangerar FN år 1972 en världskonferens i Stockholm. Just för att alla ska komma till samma slutsats, och därmed elimineras konkurrensfaktorn.

NYMAN: — Den tyngsta bördan kommer väl i alla fall att bäras av de s.k. föregångsländerna. (Rotkirch: — På lång sikt har de de största vinningarna). Har de råd med det?

Forts. på sid. 30

Forum 14/69 9