Paris Noir

Grannens röst hörs tydligt genom väggen. Jag undrar vilket språk jag hör. Mer undrar jag vad hen skriker om varje kväll. Häromdagen hämtade jag hem en liten ugn med metron. Surret från den stör säkert grannen minst lika mycket, så det är väl ungefär jämnt spel.

Att bo i Paris kräver kompromisser. Hyrorna är högre än Snoop Dogg på Jamaica och att hitta en ny bostad är att ge sig in i djungeln. Ännu för någon vecka sedan vaknade jag om nätterna för att kolla listningar och skicka förfrågningar.

[caption id=“attachment_10762” align=“alignright” width=“210”] Otto Björkman är journalistik­studerande på slutrakan, dansare på heltid och globetrotter på deltid.[/caption]

Bostadsmarknaden en djungel. Att hitta vettigt boende är en sorts tillfällig karriär. Bostadsmarknaden är brännhet och har lockat fram alla sorters lycksökare, från privata investerare till skumma bostadsmäklare och gammaldags bedragare. Jag blir nästan lite nostalgisk av att tänka tillbaka.

Allra först vände jag mig till sociala medierna. Det finns många Facebook-grupper om samboende och lägenheter i Paris. Grupperna specifikt för finländare, svenskar och så vidare är bra resurser. De mer öppna grupperna är ren horror. Där sprider bottar suspekta länkar eller gör reklam för någon annan plattform som för samman hyresvärdar och hyresgäster. Sådana finns i alla former: appar, nätsidor, sociala nätverk. Vissa mer som Linkedin, andra mer som Tinder.

Ett av de första namnen jag kontaktar låter som en trollformel. Jag övertygar mig själv att man nog kan heta så. Bilderna ser ut som ur en katalog, men vissa lever ju fint. Han svarar med ett långt meddelande utan punkter eller kommatecken. Han har fått anställning utomlands för några år och hyr ut lägenheten billigt bara så någon ser efter den. En klassiker. Nästa skriver med både kommatecken och punkter, hade en lägenhet dekorerad som ett gammaldags dockhus och var bortrest för att jobba inom det humanitära. Tyvärr går det inte att visitera lägenheten just nu, men med en deposition kan vi slå fast saken. Suck.

Samboende lär vara billigare och lättare att hitta. Jag kontaktar några studerande om ett ledigt rum. Inga bilder, men snabbt svar. Vi kommer överens om att jag ska hälsa på nästa dag. Sedan kommer ett udda meddelande. De vill ha tre euro i borgen som bevis på att jag menar allvar, annars är visiten avblåst. Om jag fick en euro för alla i Paris som är intresserade av en billig lägenhet skulle jag inte längre behöva vara en av dem. Tre är bara girigt. Nästa dag får jag ett mejl om att användaren bannlysts.

Via mer etablerade nätsidor hittar jag till ett par visningar i veckan. I en lägenhet har bristen på utrymme lösts med att toa-

letten är i mitten av köket. På fjorton kvadrat har det byggts in ett marmorbadkar. Omöblerad betyder omöblerad: kök utan spis eller ugn. Ingenting tycks dock sänka priserna. Mäklare som har med sig fel nycklar. Äldre personer som hyr ut ett rum i massiva lägenheter. Gamla parisare tycks sitta på en god bit av bostäderna. Någon föreslår att gå till gudstjänsterna för att hitta billigt boende.

Inkomsten viktigast. Jag skickar skriftliga bevis på min existens och ekonomi åt alla håll. Alla vill ha en mängd olika dokument, och inte alltid samma. Som nykomling i landet är en del av dessa omöjliga för mig att skaffa. Huvudsaken är dock att visa upp tillräckliga inkomster. Tydligen borde man tjäna tre eller fyra gånger hyran.

Jag sitter med några unga parisare en kväll och frågar hur det går ihop.

”Man måste vara president för att se bra ut på papper. Jag gav mig själv en liten löneförhöjning med Photoshop!”

Nickningar från alla håll.