Plast av potatis?
av Lars-Gunnar Larsson Forum 1988-04, sida 13, 03.03.1988
Text: Lars-Gunnar Larsson
ENGÅNGSMUGGAR AV STÄRKELSE:
Plast av potatis?
Försöket på institutet för polymerteknik vid tekniska högskolan i Zärich har förutsättningar att hamna i den naturvetenskapliga historieboken. Ett formsprutningsaggregat av den typ som används til att pressa engångsmuggar matas istället för sedvanligt plastgranulat denna gång med stärkelsepulver. Ur densamma kommer sedan stärkelse — formad till en mugg, stabil och fin formen.
varit mera uppsluppen av sig, had han måhända fyllt den nytillverkade bägaren med champagne. Om han efter urdrickandet dessutom ätit upp själva muggen, hade symboliken varit perfekt. Ty det lyckade experimentet i Zurich kan tas som en milstolpe på vägen mot en ”grön kemi”, en premiär när det gäller att göra plast av biologisk råvara.
Hydrofila polymerer
Men den ifrån Ungern härstammande kemiprofessorn Iwan Tomka är snarast böjd för återhållsamhet och låga toner. Vad han åstadkommit föredrar han att uttrycka i neutrala, sakliga termer — Det handlar om att under inflytande av termisk-mekanisk energi förvandla hydrofila polymerer med en viss halt av vatten
FORUN, 4/198 | | ade den ansvarige kemiprofessor till en homogen flytande smälta utan att de kemiska egenskaperna förändras. Dessa hydrofila polymerer blir på så sätt möjliga att bearbeta som termoplaster.
Den torra formuleringen låter ana ett genombrott, som kan få avgörande betydelse för framtidens kemiindustri. I fortsättningen också för att öka miljövänligheten och minska oljeberoendet. Ja, kanske till och med upptäckten kan bidra till att lösa problemen med jordbruksöverskotten och undvika att det öppna europeiska åkerlandskapet försvinner.
Oljekris gav upptakten
Försöken att göra plast av biologisk råvara är inte nya. Särskilt oljekrisen under 1960-talet inspirerade till forskning i denna riktning. Men där kemijättarna gav upp fortsatte den schweiziske professorn på ege hand. Hans privata miljöintresse bidrog till att göra denna uppgift till både hobby och kall.
Och efter årslånga ansträngningar har nu fliten krönts med framgång. En mätare på framgången är, att kemikoncernerna världen över nu gärna vill köpa in sig I den av professor Tomka patenterade metoden.
Det hittintills olösta problemet har varit, att de organiska polymererna innehåller alltför mycket vatten — mellan 10 och 20 procent — för att man ska åstadkomm fortsättning på s 33
Huhtamäkis kännspaka muggar är ännu av plast…
Organiska plaster inte ny | att tillverka plast ur organisk material (mer organiskt än olja) ä inte ny. Att sk polymerer — långa kedjor likformade molekyler som ingår i plaster som polvetylen, polystyrol osv — också förekommer i ”naturligt tillstånd” är känt sedan länge. Exempel är stärkelse och cellulosa (där det är sockermolekyler, som radar upp sig till polymerer) och gelatiner (kedjor av aminosyror). Men forskningen har hittills strandat på dessa ämnens alltför stora innehåll av vatten.
Men det finns biologiska plaster på marknaden. Här är dock produktionssättet annorlunda, priserna höga och användningsområdena följaktigen begränsade. Det engelska kemiföretaget CI låter exempelvis bakterier arbeta för sig, och har på det sättet till seriemognad tagit fram en plast med namnet PHB (polybetahydroxibutyrat). En av dess förnämsta egenskaper är, att plasten tolereras av mänsklig vävnad och således är användbar inom kirurgin. Beroende på hur man definierar ”biologi”, finns det också ett antal andra ämnen, som kan kallas bioplaster, exempelvis kitin, pullulan, xantan. LGL 13