Pojo kommun — en vägvisare?

av Christer Ekebom Forum 1984-01, sida 16-17, 18.01.1984

Taggar: Teman: ekonomi

FOR JN | 1/84 1/84 FCRUN

Pojo kommun satsar på framtiden

Av CHRISTER EKEBOM

Den kommunala förvaltningen är i allmänhet trög, långsam och byrokratisk och näringslivet försöker vanligen undvika kommunens ämbetshus så gott det går, Men det finns undantag. Ett sådant undantag är Pojo kommun i västra Nyland. Kommunen har gått sina egna vägar i sitt sökande efter ersättande arbetsplatser: man marknadsför sig som vilket modernt företag som helst och man strävar till ett så gott förhållande som möjligt till kommunens näringsliv.

Varför gör man detta? Kommundirektör Karl Erik Lindqvist har ett enkelt svar på frågan: ”Vi kan inte bara sitta här med händerna i kors och se på när arbetstillfällena försvinner! 600 arbetsplatser försvann under sex års tid. Nu har kommunen beslutat att under de sex kommande åren skaffa fram 600 nya ersättande arbetsplatser. Detta fordrar emellertid krafttag och en hel del fantasi och nytänkande…

EH Pojo kommun har i dag knappt 6000 invånare, Den allra största delen av arbetskraften är sysselsatt inom industrin, Pojo har varit Finlands mest industrialiserade kommun och industritraditionerna på orten är kanske Finlands äldsta, för allt sedan början av 1600-talet har det funnis industri på orten — företrädesvis metallindustri. Fiskars-koncernen bygger faktiskt sin verksamhet direkt på denna flera hundra år gamla industritradition.

Utvecklingen under 1900-talet har emellertid varit snabb och framför allt har den gått framåt i en rasande fart efter det senaste kriget. Utvecklingen nådde givetvis också Pojo och det över 300 år gamla industrisamhället började knaka i fogarna och under 70-talet stod det så klart att en förändring måste komma. Rationaliseringsvågen nådde Pojo. Det gamla tänkesättet inom ett brukssamhälle stod sig inte längre.

Oundviklig omstrukturering

Pojo består av i huvudsak tre bruksorter, Fiskars, Billnäs och Antskog. ”Bruket” dvs. företaget på respektive ort var det enda företaget på orten och företaget tillverkade själv i stort sett allt man behövde inom själva företaget och i det kringliggan Lilla tåget i Fiskars — en symbol för det gamla bruket.

de samhället. Någon småföretegsamhet fanns inte, I stort sett kan man säga att bruket var ett slutet samhälle uten särskilt aktiva kontakter med ”yttervärlden”. Men själva industrin på orten blev efterhand mer och mer beroende av handeln med andra orter och under vårt århundrade också med andra länder. Företaget måste börja konkurrera på marknaden med andra och produktionskostnaderna började spela en allt större roll. På 70-talet hade industrin i Pojo nått den punkt då en förändring var oundviklig. Man måste tänka om och den omstrukturering som nu tog vid blev smärtsam. Produktionsmetoderna måste moderniseras och rationaliseras och olönsam produktion måste rensas bort. 500 arbetsplatser försvann. Kommunen beredde sig på en katastrof. En kraftig utflyttning började, skatteöret steg, bostäder stod tomma, en del service började försvinna. Rykten spreds som gjorde göllande att detta bara var en början: hela Fiskars verksamhet på orten skulle läggas ner och också Ovako skulle flytta bort sin verksamhet!

Det var i det här skedet som kommunens tjänstemän och förtroendevalda med kommundirektör Karl Erik Lindqvist i spetsen beslöt att inte resignera utan kämpa för kommunens fortsatta existens. Man gjorde ett principbeslut som gick ut på att unde de kommande åren skaffa fram nya ersättande arbetsplatser i stället för dem som gått förlorade. Man konstaterade att kommunen hade alla förutsättningar att repa sig: kommunaltekniken var färdigt utbyggd i tätorterna, infrastrukturen var klar och funktionsduglig, all basservice fanns, bostäder fanns och likaså industrifastigheter i viss mån, Och det fanns yrkesskicklig arbetskraft som bara väntade på att få ”riva i” igen. Det var alliså bara att locka ny industri till orten…

Det gällde att locka företag

Det här med att locka ny industri till orten låter enklare än det i själva verket är. Kommunen hade ingen småföretagartradition att falla tillbaka på. Tvärtom kan man säga att det tidigare hade rått en viss företagarfientlighet i samhället, ”bruket” tillverkade ju allt som behövdes och därför behövdes inga små företag. Och bruket såg nog till att de försvann om de plötsligt hade uppenbarat sig på orten! Nu blev det då dags att locka småföretagare till orten, det gamla bruket rentav uppmuntrade kommunen därtill!

Hur skulle detta göras? Det blev den stora frågan, men svaret blev en aning orginellt om man beaktar att det var fråga ; FOTO 3/Jorma Vire om en kommun -— man beslöt sig nämligen för att marknadsföra kommunen på samma sätt som vilket modernt företag som helst. Och inte nog med det: man skulle också göra allt vad som stod i kommunens makt för att de kommande företagen skulle ha de bästa tänkbara förutsättningar att verka på orten, Man insåg att detta var en förutsättning för att kommunens gamla industritradition skulle kunna leva vidare och att det slag som nu drabbat kommunen skulle bli en tillfällighet och inte leda till varaktig nedgång.

Man resonerade sig fram till att det kapital som kommunen hade i form av ut byggd service och kommwunalteknik och infrastruktur skulle ge kommunen mycket goda förutsättningar att rida ut krisen om kapitalet bara förvaltades rätt.

Två stora satsningar stoå och väntade bakom hörnet: satsningen på marknadsföringen och satsningen på verksamhetsförutsättningarna. Till den senare hör industriby-projektet, Pojo industriby Ab, vars syfte är att göra det möjligt för småindustri att etablera sig i kommunen utan alltför stora kapitalinsatser.

Djärva grepp

Idéerna var djärva och i början höjdes en del kritiska röster. Kommundirektör Karl Erik Lindqvist och Pojo industriby Ab:s direktör Anders Björklöf minns ännu bara den lilla episod som utspelade sig hos justitieminister Taxell då de besökte honom i avsikt att erhålla statens välsingnelse för industribyn. Man hade vitt och brett berättat för Taxell hur många arbetsplatser industribyn skulle ge kommunen varpå ministern försynt frågade hur många arbetsplatser man redan hade lyckats skapa. Svaret blev: en. Man hade just anställt Anders Björklöf som verkställande direktör för industribyn…

Båda herrarna drar sig till minnes att detta svar knappast ingjöt något större för troende hos ministern, men nu efteråt då man fått se resultatet av verksamheten kan man minnas episoden som ett roligt minne.

Enighet och hårt arbete

Pojo kommun är en föregångare då det gäller att utnyttja moderna marknadsföringsmetoder för att locka till sig företag.

Karl Erik Lindqvist framhåller att Pojo inte sysslar med hemliga trollkonster, vilket många tycks tro, utan alla metoder man använder är välkända för var och en och de har prövats åtskilliga gånger tidigare inom näringslivet. Det unika är bara att det råkar vara en kommun som utnyttjar denna typ av marknadsföring. Lindqvist påpekar emellertid att de verkliga resultaten endast uppnås genom hårt och målmedvetet arbete. En annan faktor som i fallet Pojo har haft en positiv inverkan är den stora enigheten. Såväl de politiska beslutsfattarna som tjänstemännen har målmedvetet arbetat för samma mål.

Den i kommunala sammanhang ovanligt stora enigheten och målmedvetenheten som kännetecknar Pojo har säkert också haft betydelse för de statliga myndigheternas inställning till kommunens förehavanden. Direktör Lindqvist understryker att samarbetet mellan staten och kommunen fungerar utomordentligt väl. Man förstår varandra, Den välvilliga inställning som Pojo kommun mött hos de statliga myndigheterna och bland politiker beror säkert på att kommunen själv kunnat påvisa konkreta resultat av sitt arbete, kunnat uppvisa djärva men fullt realistiska planer och dessutom kunnat visa prov på stor enighet och beslutsamhet över hela det politiska fältet.

Kommunen samarbetar med industrin

Många delegationer har redan hunnit besöka Pojo för att syna ”underverket” närmare i sömmarna. Också andra kommuners fullmäktige har varit på skolningsutflykter till Pojo. Lindqvist säger att Pojo inte har något emot att andra tar del av deras erfarenheter och — som redan tidigare påpekats — Pojo sysslar inte med några hemligheter. Överhuvudtaget är samarbete ett av nyckelorden i Pojo kommuns verksamhet. Förutom att man samarbetar med andra kommuner, statliga myndigheter och till och med motsvarande instanser i de övriga nordiska länderna så samarbetar man intimt också med näringslivet. Man kunde ju lätt förledas att tro att förhållandet mellan kommunen och industrin inte skulle vara det bästa efter det som kommunen fått gå igenom under de senaste åren, men verkligheten är faktiskt en annan.

Kommunens förtroendevalda och tjänstemännen har insett att kommunen inte klarar sig utan industrin och också att det som har skett inom industrin var någonting nödvändigt. Nu måste man tillsammans se till att såren läks så fort som möjligt! Naturligtvis inställer sig alltid frågan om man hade kunnat förfara på något annat sett och sålunda kunnat undvika ett relativt plötsligt bortfall av arbetsplatser, men på den frågan svarar direktör Lindqvist att saneringen av industrin självfallet hade bort sätta in redan för tjugo år sedan men då tänkte man antagligen att krisen är övergående. Obehagliga beslut skjuts i allmänhet upp tills det är absolut nödvändigt att genomföra dem, Fallet Pojo och dess industri är härvidlag inget undantag Å andra sidan är saneringen nu genomförd och återgången till ”det normala” har börjat. Eller som Karl Erik Lindqvist säger: ”Det värsta har vi nu bakom oss!”

Industribyn, ett specialprojekt

Industribyn är ett projekt inom själva projektet, om man kan uttrycka sig så, Industribyn är ingalunda något unikt för Pojo. Industribyar har vuxit upp med olika framgång på olika orter i Finland. Idén är emellertid mycket användbar i ett fall som Pojo. Kommunen erbjuder billig toratmark på för företagen lämpliga ställen och under vissa omständigheter kan kommunen bygga den behövliga industrihallen och sedan hyra ut den åt företaget. Industribyn är dessutom en form av serviceinrättning som bistår exempelvis i företagens “papperskrig”. I Pojo industriby finns dessutom en del basservice-funktioner såsom konferensutrymmen som kan hyras av företagen i byn. Genom industriby-organisationen erhåller framför allt småföretagare den hjälp de behöver för att verksamheten ska få en god start och just detta gör att småföretagare lockas till orten. Det är viktigt att kommunen verkligen kan erbjuda goda verksamhetsförutsättningar för företagen om man en gång marknadsför sig som en företagarvänlig kommun. Tomt prat i den vägen avslöjas snabbt och de önskade resultaten uteblir säkert.

I nästa nummer: Resultatet av nytän kandet? Vad anser företagen a (U 1 17