Politiska hinder för produktiva investeringar

Taggar: Personer: Paul Paavela Teman: politik

Paavela: Politiska hinder för produktiva investeringar

Finansminister Paul Paavela är socialdemokratisk minister. Hans meriter är dock erkänt mera fackmannens än politikerns. Hans ord är få, men vägande. Det mest politiska draget hos honom är hans försiktighet.

I den förhöstens pratflod som forsat fram genom konferenser och seminarier har Forum plockat några påståenden, dels Paavelas egna, dels andras, och bett finansministern kommentera.

Investeringarn ”Uppmärksambheten bör i första hand riktas mot industrins investeringar” (Paavela i Korpilampi).

Paavela: — Finansministeriet planerar att utveckla investeringsfonden så att den blir attraktiv för industrin. Ett förslag kommer under hösten, och förbereds för till fället i regeringens ekonomisk-politiska utskott. Hittills har företagens konjunkturreserveringar varit små under högkonjunktur. Det här är fel, och måste rättas till.

”Tryggandet av tillräckliga produktiva investeringar är en viktig utgångspunkt för strävandena att avlägsna alla de former av bristande balans som gäller ekonomin i dess helbet. Svårigheten är dock att genomföra detta, och svårigheterna är inte endast företagsekonomiska eller skattetekniska, utan också politiska” (Paavela i Korpilampi).

Forum: — Vilka är de politiska hindren för att gynna produktiva investeringar? ”

Paavela: — Det täcks man inte riktigt säga. Det är dock klart att beskattningen bör gynna investeringar som stöder utvecklandet av en produktiv strukturering inom näringslivet. Frågan väntar på en politisk lösning. Målet är att befria företagen från omsättningsskatt, inte bara när det gäller byggnadsprojekt, utan också när det gäller investeringar i maskiner och verktyg.

— Vi måste helt enkelt övergå till ett system, som ligger närmare våra konkurrentländers.

FORUM 14/77

Inflationen och konkurrensförmågan

Regeringen har gjort tre antaganden om inflationstakten i Finland i framtiden. I det första blir kostnadsökningen i Finland snabbare än i övriga OECD-länder, vilket leder till försvagad konkurrensförmåga. Det andra alternativet, där inflationen i Finland är densamma som i andra länder, leder enligt Paavela till följande: ”Det förefaller visserligen som om exporten skulle öka något snabbare än importen, dock inte så mycket att skuldsättningen skulle avstanna. Skulden skulle visserligen inte öka i förhållande till bruttonationalprodukten. Men produktionsökningens tyngdpunkt skulle förläggas till kapitalintensiva områden, och sysselsättningen tom försvagas i jämförelse med det första alternativet” (Korpilampi). Det tredje alternativet är naturligtvis att inflationen i Finland vore mindre än i andra länder, så att vår konkurrensförmåga stärks.

Forum: — Det tredje alternativet förutsätter emellertid att exporten ökar med över sju procent årligen. Men ni har själv sagt att utsikterna för den internationella ekonomin inte är lovande, att konkurrensen på världsmarknaden hårdnar och att nya hinder för handeln dyker upp. Hur i all världen kan vi klara denna sjuprocentiga exportökning? Och om inte, står vi alltså inför ökad arbetslöshet, ökad skuldsättning, ökat underskott i handelsbalansen?

Paavela: — Det är alldeles riktigt att förutsättningen för en positiv utveckling är en 7 procents tillväxt i exporten. Möjligheterna är naturligtvis bundna till vår priskonkurrensförmåga. Då konkurrensen skärps blir målet naturligtvis svårare att nå. Det är bara att konstatera: om vi inte uppnår detta mål, så kan inte heller våra andra mål förverkligas.

— I själva verket stöder den senaste devalveringen våra strävanden. Alla större procentsatser skulle ha lett till ökad inflation.

Sysselsättninge ”Som en mycket central faktor, då det gäller att minska arbetslösheten, framstår försöken att påverka hemmamarknaden. Det effektivaste medlet är stimulering av konsumtionsefterfrågan.. Genom = skatteåterbetalningar, rättvisa justeringar av skattetabellerna, höjda barnbidrag samt åtgärder som avser att förbättra sysselsättningsläget och de arbetslösas ställning stimulerar regeringen för egen del konsumtionsefterfrågan. (Arbetskraftsminister Arvo Aalto i Korpilampi, om ”Den ekonomiska politikens nya inriktning”)

Forum: — Kan man säga att stimulering av konsumtionsefterfrågan är ett effektivt medel att förbättra sysselsättningsläget?

Paavela: — I princip ja. Men i ett land med våra resurser är det svårt. Under normalkonjunktur är vi för vår tillväxt beroende av exportens ökning. Här hjälper varken skattesänkningar eller löneökningar, tvärtom. Vi måste tänka på att i den andra vågskålen ligger arbetslöshet och inflation.

FORUM 14/77

Löneökningarn ”Regeringen söker förbättra exportindustrins konkurrensställning främst genom att dämpa inflationstakten. — Här skall man inrikta sig på att en positiv tillväxt av realförtjänsterna samtidigt tryggas” (Aalto i Korpilampi).

”Målet’ att trygga en så gynnsam utveckling av realinkomsterna som möjligt bör i den nuvarande situationen, och också under de närmaste åren, komma i andra hand i jämförelse med förbättrandet av sysselsättningen” (Paavela i Korpilampi).

Forum: — Ökade realförtjänster är alltså ett mål, inom regeringen, men med olika prioritet.

Paavela: — Målet kommer knappast att förverkligas detta år. Köpkraften kommer dock 1977 att förbli lika hög. Och nästa år försöker vi höja den. Men vi måste ha en lönepolitik som beaktar företagens lönsamhet.

”Intresseorganisationerna borde mera aktivt vara med när riktlinjerna för den ekonomiska politiken dras upp. Varför inte låta dem delta i det föreberedande budgetarbetet på våren?” (Jorma Reini, Finlands Tekniska Funktionärorganisationers Centralförbund, i Korpilampi).

Paavela: — Reinis förslag är mycket intressant, och värt att undersökas.

Räntepolitike ”En aktivare användning av räntepolitiken borde övervägas” (Paavela i Korpilampi).

Paavela: — Räntepolitiken borde absolut bli smidigare i framtiden, och utnyttjas mera konjunkturpolitisk. Samtidigt borde den följa målsättningen för investeringsverksamheten. Förutsättningen för en smidig räntepolitik är dock att inflationsutvecklingen stoppas. Endast om inflationen stävjas kan man sänka räntan.

Som känt har beslut redan fattats om att sänka räntefoten med en procent. Det påstås att detta var vänsterns pris för att godkänna devalveringen. I statsbudgeten räknar man med en ensiffrig inflationsprocent nästa år, 9 procent ska konsumtionsprisindexen stiga. För spararna fortsätter dock den ogynnsamma utvecklingen. Om den sänkta förmögenhetsskatten sedan kan överföra en del av sparandet till företagen återstår att se.

Vi måste erkänna att regeringen inte har det lätt. Utan att direkt vilja vara elaka, kan vi låta detta faktum. årtespegla sig i en mening som finansminister Paul Paavela yttrade på Korpilampi. En enda, otrolig, invecklad, apokryfisk mening ”Regeringen vinnlägger sig om att konsekvent tillämpa den ekonomisk-politiska linje som den omfattat: att förbättra sysselsättningen och främja den ekonomiska tillväxten i så hög grad som detta är möjligt, utan att man äventyrar det gradvisa uppnåendet av de mål, genom vilka man kan nå just dessa primära mål.”

O 9