Politiska påtryckningar ökar misstron och oron
av P-E Paul Forum 1980-03, sida 08-09, 20.02.1980
Taggar: Teman: valutor och räntor
Valutor och räntor: Politiska påtryckningar ökar misstron och oron
Valuta- och räntepolitiken har under den senaste tiden aktivt tagits i bruk för att reglera den ekonomiska utvecklingen. Många tecken tyder på att dollarns värde fortsätter att försvagas — ett faktum som kan vara gynnsamt med tanke på de finländska exportutsikterna.
we Med undantag för den japanska yenen blev kursutvecklingen för världens ledande valutor under 1979 sist och slutligen överraskande stabil. Det var framför allt oljeprisstegringarna, som särskilt kännbart drabbade Japan, som orsakade ett kursfall för yenen om drygt 20 procent. Tydligen är yenen nu undervärderad, varför en kursstegring i år verkar sannolik. Den amerikanska dollarn, världsmarknadeans alltjämt viktigaste valuta, sjönk, steg och sjönk åter något i slutet av 1979, Västtyska marken, franska frangen, holländska florinen, schweizerfrangen, svenska kronan och belgiska frangen rörde sig alla inom rätt snäva gränser.
Orsaken till denna utveckling var tydligen främst det intima valutasamarbetet mellan de ledande ländernas centralbanker och valutamyndigheter. Bakom detta samarbete och som ett effektivt stöd därför låg en krympande differens mellan dessa länders inflationstakt. Mot denna bakgrund ställer sig frågan om vad som sist och slutligen konstituerar en valutas värde gentemot andra valutors värden. Valutorna i och för sig representerar ju betalningsmedel, d vs medel mot vilka man kan skaffa sig vissa volymer av varor och tjänster eller någon annan valuta, som i sin tur likaså representerar vissa volymer av varor och tjänster: En valutas värde bestäms därför sista hand av det förtroende man har för den såsom ett motvärde till varor och tjänster.
Höjd räntefot — starkare valuta
För att stöda den egna valutan brukar man i första hand höja räntefoten. Sparandet blir då mera lockande, medan konsumtionen och investeringarna fördyras. Detta verkar bromsande på importen och därmed fördelaktigt på valutareserven. En räntehöjning verkar kort sagt inflationsdämpande. En förkortning av kredittiderna och minskning av bankernas möjligheter att uppta lån i centralbanken verkar i samma riktning.
Räntor och valutakurser hänger därför ihop med varandra så, att om priset för ett lands valuta är högt räknat i andra länders valutor, så brukar räntefoten i detta land vara relativt låg och vice versa. Som exempel kan anges följande: Räntan på den sk euromarknaden för de starka valutorna, schweiziska frangen är 5,8 procent och den likaså starka västtyska marken är 8,4 procent, medan räntan för den relativt svaga US-dollarn är 14,5 procent och för engelska pundet 17,5 procent, tre månaders krediter.
Som ovan framhållits har kursutvecklingen för de ledande valutorna utom yenen varit överraskande lika, Stora värdeförskjutningar mellan dem skedde inte 1979. Det betyder att förtroendet för dessa valutor var i stort sett lika stort eller lika litet.
Jämför man däremot valutorna med guldet, d vs guldprisets utveckling i olika valutor, ser man att förtroendet för placeringar i valutor överhuvudtaget rubbades mycket allvarligt under 1979, eller m ao att priset på guld steg som aldrig förr. I september överskred guldpriset 300 dollar per ounce (1 ounce = 31 g), vid årsskiftet var priset 500 dollar, i januari 640—650 dollar och prognosmakarna i London räknar nu med att guldpriset är minst 800 dollar per ounce i slutet av 1980.
Småsparare och finansmän
Arabiska oljeshejker, franska, tyska och schweiziska småsparare, köpmän i Indien, Pakistan och Fjärran Östern och även amerikanska finansmän misstror överhuvudtaget alla placeringar oberoende av valutaslag och omplacerar sina valutatillgodohavanden i konkreta guldtackor eller guldmynt. Det är givetvis oron i Mellanöstern, Sovjets aktion i Afganistan, oljeprisernas fortsatta stegring och den allt hårdare världsinflationen som är orsak till denna flykt till guldet.
Världen har emellertid också tidigare upplevt krigshot, oljeprisstegringar och världsinflation och detta tom i ännu mera accentuerade former än i dag. Man tänker tex på det kalla kriget och Berlin-muren, Korea-kriget och Kuba-krisen och oljeprisernas ökning tre gånger på ett enda år (1974). Trots dessa kriser steg guldpriset knappast alls, eller högst måttligt.
I år har emellertid två nya allvarliga faktorer tillkommit till alla tidigare nämnda krisfaktorer som har skakat den internationella finansmarknaden. Den första faktorn är USA:s beslut att frysa ner de iranska tillgodohavandena i USA, totalt 8 miljarder dollar. Den andra faktorn är den nya jätteskatten på de amerikanska oljebolagens övervinster. Skatten beräknas till det astronomiska beloppet om 227 miljarder dollar fram till 1990.
Iran hade inte endast fordringar i USA, utan även skulder om 2,5 miljarder dollar. Då fordringarna spärrades kunde Iran inte heller sköta sina skulder i all synnerhet då USA lyckades förmå bankerna i andra länder, främst i Förbundsrepubliken Tyskland och i Frankrike, att förklara alla iranska lån omedelbart förfallna och dessutom krävde panträtt för sina fordringar på Iran i de franska tillgångarna i dessa länder, tex de iranska aktierna i Krupp, som är 25 procent av hela aktiestocken.
FORUM 3/80
Guldet — skydd mot oro
Dessa åtgärder visade klart både för världens centralbanker och övriga penning- och finansinstitut, att den internationella finansmarknadens integritet inte längre respekteras i den världspolitiska maktkampen. I dag är eurodollarmarknaden mao inte längre en fullgod tillflykt för placeringar. Därför görs placeringarna i stället i det lätthanterliga guldet, som förefaller vara den enda säkra tillflykten mot all valutaoro och alla politiska påtryckningar.
Den andra nya faktorn som ökar misstron mot världens valutor är den våldsamma världsinflation som hotar att bryta ut under 1980-talet som en följd av USA:s nya oljeprispolitik. Utgångspunkten är en kompromiss mellan den amerikanska senaten och kongressen att ungefär hälften av oljebolagens vinster skall erläggas i skatt fram till 1990. Samtidigt skall oljeprisernas reglering slopas successivt. Det betyder att priset på råolja på den amerikanska hemmamarknaden stiger från 6 dollar per fat vid mitten av 1979 till världsmarknadspriset år 1981 som nu är ca 30 dollar per fat.
Detta innebär stora prisstegringar överhuvudtaget för konsumenterna eller mao starkt ökad inflation i USA och fortsatt försvagning av dollarn. Dollartillgodohavanden omplaceras därför i guld även av denna orsak,
Man kan därför räkna med att andra valutor alltjämt, åtminstone på längre sikt, stärks gentemot dollarn, och att det höga guldpriset blir bestående såsom ett uttryck för den allmänna misstron mot världens valutasystem överhuvudtaget. Det finns tom de som redan nu siar om at guldet kanske ännu återkommer som ett av fundamenten för det internationella betalningssystemet.
FIM stark
Slutligen några ord om Finland. Vår valuta är för närvarande relativt stark. Inflationstakten har varit lägre än i de övriga OECD-länderna tagna som en helhet. Om man kan undvika dumheter i samband med avtalsrörelsen har vi alla chanser att alltjämt bevara vår valuta stark — men det är givetvis ett stort frågetecken. Diskontots höjning från 8,5 procent till 9,25 procent är ägnat att på förhand dämpa den inflation som överstora lönekrav för med sig. Förskjutningen av valutaindexens gränser från tidigare 4,5 procent till 6,0 procent ger Finlands Bank större spelrum för en revalvering eller — ifall inflationen ökar och valutareserven minskar på ett kritiskt sätt — snarare för en devalvering.
I förhållande till Finlands Banks valutaindex förstärktes finska marken under 1979 med 2,7 procent. Valutaindexen är sammansatt av våra femton viktigaste utrikeshandelsvalutor. Finska marken stärktes mest i förhållande till dollarn och till rubeln, som tekniskt är knuten till dollarn.
Före den 21 september kunde valutaindex röra sig mellan 114,0 och 121,0, men har sedan sagda dag legat på 115,4, alltså i nedre kanten av indexbandet, Beslutet den 30 januari innebar att indexgränserna fixerades till 119,0 respektive 112,0 och då indexen i verkligheten var 115,5 placerades denna alltså precis i mitten av bandet. Rörelsefriheten är alltså nu 3,5 procentenheter uppåt och 3,5 procentenheter nedåt, mot tidiga re 5,6 procentenheter uppåt och endast 1,4 procentenheter nedåt. Beslutet den 30 januari innebär alltså inte någon ny revalvering eller devalvering, men ökade möjligheter till båda dessa åtgärder.
Gynnsamma utsikter, om…
Slutligen observeras att vårt valutaläge jämfört med andra västländer är unikt så till vida, att en stor del av vår utrikeshandel sker på clearingbas, nämligen vår handel med Sovjetunionen, Detta faktum innebär en speciell stabiliserande faktor inte endast för hela vår utrikeshandel, sysselsättningen och den ekonomiska aktiviteten överhuvudtaget, utan även med tanke på valutapolitiken. Vi behöver inte använda konvertibla valutor för vår import från Sovjetunionen och klarar oss därför med en mindre valutareserv än vad vårt totala handelsutbyte med omvärlden skulle ge vid handen. Detta är givetvis en betydande fördel för oss i egenskap av ett kapitalfattigt land.
Det sjunkande dollarvärdet slutligen betyder i verkligheten en viss automatisk revalvering av finska marken. Som sådan verkar den sjunkande dollarn alltså stimulerande på vår export och höjer vår internationella konkurrenskraft. Då man dessutom kan räkna med en fortsatt försvagning av dollarn även på längre sikt, förefaller våra exportutsikter på 1980-talet inte alls dåliga. En grundförutsättning för fortsatt exportökning är dock att vi förmår sköta vår interna ekonomi så, att vårt penningvärde inte sjunker ännu mera än dollarn.
P-E Paul