Porträttet : Det ligger alltför mycket politik i ordet »atom»

av Björn Palmén Forum 1969-17, sida 18-21, 29.10.1969

Taggar: Personer: Erkki Laurila Teman: atomkraftverk

PORTRAÄTTET

Akademiker Erkki Laurila:

Det ligger alltför mycke politik i ordet ”atom — Det var på tiden ati frågan om atomkraftverket blev avgjord, säger akademiker Erkki Laurila, ordförande för Finlands atomenergikommission. Tämligen snart efter starten började det visa sig att den nu träffade lösningen skulle bli den enda möjliga för oss. Så mycket ambition och politik är sammankopplat med ordet atom, att ett litet lands första atom Erkki Laurila tar emot i sitt ämbetsrum på Statens Tekniska Forskningsanstalt i Otnäs där han är chef för laboratoriet för teknisk fysik — ett av hans otaliga uppdrag. Han är som vanligt på gott humör, klädd i mörk kostym och fluga och röker cigarr, men övergår till sin pipa när bara några centimeter återstår. Han utstrålar en säkerhet och auktoritet so 18 Forum 17/6 kraftverk knappast kan anskaffas på samma sätt som till exempel ett gasturbinaggregat. Jag har skrivit en hel bok — Atomienergian tekniikkaa ja politiikkaa — för att försöka belysa dessa faktorer. Tyvärr lyckades jag inte åstadkomma någon bestseller, bokens innehåll har inte intresserat något större antal människor…

är svår att motstå, och svarar öppet och rakt på sak också på känsliga frågor. Jag förklarar att jag läst hans bok om atomenergins teknik och politik. — Jaha, då är ni en av de 693 finländare som är intresserade av det här området, Bland de intresserade finns veterligen ingen politiker, vilket visar varför vi inte kan sköta sådana här saker. — Atomenergikommissionens roll i det hela? En krånglig fråga. Jag har det intrycket att man nu börjar inse att den viktiga information och det material samt de internationella kontakter som går via komissionen har sitt givna värde, både ör Imatran Voima och för regeringen. — Atomenergikommissionen var utan ordförande en tid, vilket ger mig anledning att försiktigt fråga om detta var en protest mot regeringens handläggande av frågan. — Jag kan inte föreställa mig att min person skulle räcka till ör en sådan protest. Till det behövs kraften hos en massrörelse. Men jag konstaterade alltså 1967, på handelsminister Salonens tid, att det verkade alldeles hopplöst att verka inom ommissionen. I själva verket, när jag märkte hur sakerna började gå på tok i augusti 1967 då den så kallade andra offertomgången startades, ännu mera oförberedd och grundande sig på ännu större missförstånd än förut, slutade jag helt enkelt att fungera vid årsslutet, då min mandattid gick ut. Och sedan var jag även officiellt avkopplad ett helt år efter detta. Det var ingen protest, bara ett enkelt konstaterande att om en gång kommissionen inte har någon som helst möjlighet att konstruktivt inverka på ett i och för sig svårt problem och dess lösning, varför skulle jag då vara med. För att med andra ord undvika egna frustrationer ansåg jag det bättre att bli borta. — Mot slutet av senaste år, efter långa diskussioner, lovade jag sedan fortsätta och se vad kommissionen under nya förhållanden kunde göra. Det är väl ingen orsak att vara motsträvig när i och för sig viktiga åtgärder skall förverkligas här i Finland. Erkki Laurila har varit ordförande för Helsingfors Universitets Studentkår, han har verkat som professor och prorektor vid Vänd!

Tre verk i samverkan

SPECIALSTÅL

Samordningen av driften och försäljningen i Söderfors och Wikmanshyttan samt det allt intimare samarbetet med företagets stålverk i Domnarvet ger Stora Kopparbergs specialstålröre!se resurser, som är enastående i landet.

Tillverkningsprogrammet omfattar bl.a. smitt och valsat verktygsstål, snabbstål och rostfritt stål som stång elle tråd samt rostfri bredbandvalsad plåt.

STORA KOPPARBERG

SPECIALSTÅLVERKEN » 81060 SÖDERFORS. Telefon 0293-305 00 » Telex 81140 — Bruket SFS

Rostfritt ferrit, austenitiskt stångstål och plåt: Oy JA-RO Ab, Jakobstad, tel. 10 233, telex 74-611. Verktygsstål, snabbstål, rostfritt martensitiskt stångstål: Oy SKF Ab, Unionsgatan 8, Box 10 069, Helsingfors 10, tel. 15355 telex 12-502.

Forum 17/6 19

Varför betyder Kymmen dupliceringspapper pare kopior- == = till billigare pris? z

Porträttet forts.

Mot preussisk exercis

Tekniska högskolan och blivit mycket populär. På hans femtioårsdag 1963 uppvaktades han av elever och kolleger vid högskolans avdelning för teknisk fysik med bland annat Finlands enda kända flygande tefat, »levitatorn», som faktiskt hålls svävande i ett magnetisk fält. Hur ser han på dagens högskola och högskolereformen — Jag svarar som jag svarade studentkårens representanter när de ställde samma fråga. Jag har inte läst de betänkanden som färdigställts — åtminstone har ingen skickat dem åt mig, så varför måste jag då ha en åsikt om dem — Högskolornas inre administration har faktiskt innehållit ofantligt mycket opraktiskt och gammalmodigt. En reform av något slag behövs. Och nu har vi ett ypperligt tillfälle att få denna reform till stånd. Men jag är rädd att man i debatterna lyckats undvika de frågor som är viktiga och oundgängliga.

Enligt den ytliga uppfattning som jag fått av att läsa reformförslaget, ser det ut som om vi skulle vara på väg mo ett synnerligen mekaniserat högskolesystem. I detta högskole- system försöker man med uppifrån givna dekret få såväl lärare som elever att uppföra sig enligt samma, »optimala» beteendemönster. En datamaskin är visserligen lycklig då den är programmerad i detalj, men gäller detta även för en människa? Om samhället vill få ut någonting särskilt av högskolan så är nog moroten att föredra framom käppen. I sitt sökande efter allt ur samhällets (och mänsklighetens) synpunkt nytt borde högskolan snarare verka som en grupp stadd på fri vandring i skog och mark än som ett preussiskt exercerande kompani på en kaserngård. Min egen uppfattning är den, att den gammalmodiga högskoleförvaltningen hittills trots sina brister eller kanske just tack vare bristerna åtminstone möjliggjort denna fria vandring, utan att den varken strävat eller ens haft möjlighet att fungera som vägvisare.

År 1963 utsågs professor Erkki Laurila till medlem av Finlands Akademi, som nu håller på att upplösas. Några kommentarer — När man i tiden grundade den här akademin var detta enligt min åsikt en aning oöverlagd åtgärd, och när man nu likviderar akademin är detta knappast heller en så mycket mera överlagd åtgärd. Det system som nu skapas i stället är inte i någon händelse bättre. Även detta system med sina forskningsprofessurer och så vidare verkar på sätt och vis anakronistiskt. Tanken bakom systemet är trots allt fortfarande föreställningen att en människa måste frigöra sig från allt för att kunna tjäna vetenskapen. Men till exempel amerikanska sociologiska forskningar visar att verkligt betydande vetenskapliga resultat nås endast genom kontakt med andra. Och ju närmare tekniken man befinner sig, desto väsentligare blir frågan om hur organisationerna fungerar och inte hur den enskilda människan fungerar.

Komplicerat organ — Det system av vetenskapliga organ som nu skall inrätta enligt den nya lagen blir nog tämligen komplicerat och trögt. Hela saken är dock alltför invecklad för att kunna utredas här — hur mycket jag än skulle förklara skulle alltför många bara tro att jag rent personligt är bitter över att Akademin dras in. Men så är det inte alls. Att jag har yttrat mig i den här frågan beror helt enkelt på att jag under min tid i Linkomies-kommittén fick en bestämd uppfattning om frågan. Den går ut på att det är de statliga, halvstatliga och privata forskningsinstituten som är i nyckelposition, inte de enskilda vetenskapsmännen. Om vi tänker på att systemet med de statliga forskningsinstituten i stort sett grundades för mer än ett halvt sekel sedan, förstår vi att en revidering av instituten både till det yttre och inre så småningom borde bli aktuell.

Intervjun börjar lida mot sitt slut och akademikerns arbetsdag, som började med en konferens med forskningslaboratoriets ingenjörer, verkar alltmera upptagen. Reaktorlaboratoriets chef professor Pekka Jauho knackar på och väntar medan vi fortsätter. Atomreaktorn i Otnäs är ett av de projekt där Erkki Laurila varit med från början. Telefonen ringer — det gäller tydligen ännu en inbjudan till någon tillställning (»en stor ära för mig»). Forums fotograf rör sig av och an i rummet och blixtrar av i ett. Det verkar inte att störa objektet nämnvärt. Som en person i offentligheten blir man van vid mycket. Elektorskandidaten Erkki Laurila ställde visst upp i ett presidentval?

Absurd logi — Jag har varit två gånger med i val, men den saken bör nog inte tas på allvar. Första gången ställde jag upp som anhängare av Paasikivi, mot Kekkonen år 1949. Då blev jag verkligen uppställd utan egen initiativ och jag var tillräckligt lat för att låta bli att protestera. Jag blev inte heller vald. På hösten 1961 var jag verkligt övertygad om att ett konglomerat av samlingspartister och socialdemokrater i presidentvalet på sätt och vis var en logisk absurditet. Jag framförde denna min åsikt litet oförsiktigt i ett sällskap där också magister Valtasaari var med. Följden blev sedan att jag som kanske första icke-politiker kom med på listan över Kekkonens valförbund. Det är väl känt att man i ett senare skede inte hade några svårigheter att finna frivilliga kandidater till detta valförbund. Jag blev inte vald nu heller — till min stora glädje. Jag hade nämligen förutspått att det skulle gå så. — Om jag nu skulle skriva någotslags politiska memoarer så skulle jag nog mycket övertygande kunna lägga fram mina ställningstaganden i båda valen. Om jag gjorde det skulle jag i alla fall fara med osanning, de verkliga motiven var faktiskt just så svaga som jag berättade.

Tredje världen

Här avbryter sig politikern Erkki Laurila och undrar hur det skall gå att skriva ut hans »splittrade meningar» så att intervjun hänger ihop. Och varför har jag inte frågat något om tredje världen — den frågan är väl obligatorisk nu för tiden. Om sitt eget arbete just nu uttalar han sig mycket anspråkslöst.

— Jag måste ärligt medge att för tillfället är det arbete jag utför inte så omfattande. Jag kämpar med alltför många frågor som jag vet att man borde kunna lösa, men som jag å andra sidan vet att mister alla möjligheter att bli lösta i Finland om man handlar alltför rätlinjigt eller alltför snabbt. På sätt och vis är mitt problem just nu att jag tänker eller åtminstone har för mig att jag tänker, men samtidigt är litet bekymrad över att mina tankar sannolikt inte är till glädje för någon. Men det kan inte hjälpas att situationen just nu är sådan.

— Följer akademikern med resorna till månen, nästa månfärd skall visst ske i mitten av november? — Nej. Jag har varit på Island.

Björn Palmén

Forum 17/69 2