Porträttet : Nästa år kommer svårigheterna!

Taggar: Personer: Niilo Hämäläinen Teman: livet

PORTRATTET

Ordförande Niilo Hämäläinen:

Han är som tagen ur Linnas Pentinkulma trilogi. Något av en Akseli Koskela, segt och målmedvetet envis, en stark vilja att gå sin egen väg, att plöja sina egna fåror. Men så

Några personliga data: född i Viitasaari 1922. Fadern skogsförman. Moderlös vid 4 års ålder, faderlös vid 17, för andra gången moderlös (styvmodern) strax därpå och ansvar för två familjer (faderns och farbroderns, båda stupade i vinterkriget). Han har alltså från tidiga år fått lära sig att stå på egna ben och ha ansvar för både sig själv och andra. Och detta att bära ansvar för andra fortsätter han alltjämt med — han har kanske växt in i den rollen.

Fortsättningskriget tog åren 1941—44, och efter hemkomsten började den fackliga karriären. Alltsedan 16 års ålder tillhörde han socialdemokratiska partiet och kom in i fackföreningsrörelsen via nygrundade träarbetarförbundet. Hans viktigaste arbetsfält, innan han klev upp, eller rättare placerades i fackföreningstoppen, var lantarbétarförbundet, som han i två skilda repriser ägnade sammanlagt 11—12 år, av dem sju år som förbundets ordförande 1959—466.

Studier: ett år i arbetarakademin, med ekonomi som huvudämne, därutöver kvälls- och korrespondenskurser av olika slag.

Gift, fem barn, spridning 22—3 år.

Hårda å — Det var hårda år säger han om sin barndom och ungdom. Men egentligen är jag tacksam för dem också, de gav en uthållighet som varit till nytta under senare år.

Att livet krävt hårda tag av honom, därom vittnar hans händer. Stora, kraftiga, lite knotiga händer, för vilka telefonluren inte verkar vara det riktiga arbetsredskapet. Men det har den i alla fall blivit under de senaste åren.

— Vi har 45 medlemsföreningar, och i medeltal kommer 2—3 samtal per dag från varje förening. Det gör 120—130 samtal om dagen, enbart de. Det är en av förklaringarna till, att viktiga förhandlingar oftast förs på kvällarna och inpå nätterna. Det finns inte tid för förhandlingar på dagarna.

Konferenserna med de närmaste medarbetarna avverkas tidigt på mornarna redan före åtta, innan telefonerna börjar ringa. -— Jag har bara en telefon, gudskelov, så det kan inte komma mer än ett samtal i taget, säger han.

För att få vara hemma hos familjen, så mycket som möjligt, brukar han hålla mindre konferenser hemma. Men när det blir dags för de viktiga avgörandena får han lov att släppa till både kvällar och nätter.

16 Forum 20/6 har livet också krävt envishet och egen vilja i rikt mått av honom, FFC-basen Niilo Hämäläinen.

Fjorton timmars arbetsdag

Arbetsdagens längd?

I genomsnivt 14 timmar.

— En kvinna förklarade på ett möte, att fackföreningspamparnas lön också borde utgå som timlön. Det kanske skulle löna sig, menar FFC-basen, som i månadslön inte åtnjuter mera än 2600 mark (undras hur mycket hans motpart på andra sidan förhandlingsbordet AFC-basen Päiviö Hetemäki har?). Lantarbetarförbundet var hans skötebarn, innan det behövdes en ny man i toppen på centralförbundet. Valet till lantarbetarordförande var enhälligt men själva förbundet var det lite si och så med, Skuldbördan var mycket stor, och medlemskåren liten. När han 1966 lämnade förbundet, var det skuldfrivt och hade en stark medlemskår.

Det var också ett av de få förbund, där fackföreningssplittringen inte hade fått något riktigt fotfäste.

Inga vänner, inget politiskt stö — Det var därför högst motvilligt som jag lämnade lantarbetarförbundet, säger han. Men någon måste försöka ta itu med att svetsa ihop fackföreningsrörelsen igen. Denna gång kunde valet knappast sägas ha varit enhälligt. De som förde fram Niilo Hämäläinen var Veikko Ahtola, pappersarbetarna, Onni Koski, järnvägsarbetarna och Esko Suikkanen, metallarbetarförbundets första sekreterare. Pappersarbetarna och järnvägsarbetarna stod eniga bakom Hämäläinen, men metallen var splittrad. — Det har påståtts, att Ahtola och jag konkurrerade om posten, men det stämmer inte alls. Jag var inte särskilt intresserad, och Ahtola var det ännu mindre.

I alla fall skulle fackföreningsrörelsen enas, och det blev Niilo Hämäläinens uttryckliga uppgift att göra det. Men ingen sade hur det skulle göras det fick han lov att hitta på själv,

Här krävdes mycket av de hämäläinenska egenskaperna seghet och tålamod och förmåga att ställa sig över eller utanför de stridande parterna, att inte se till partikulören.

— Det fanns inga vänner, inga bekanta, inget politiskt stöd. Socialdemokraterna hade bildat sin egen fackcentral, kommunisterna satt på sitt håll och simoniterna hade förskansat sig på sitt. Så karakteriserar han situationen, då han ganska överraskande sattes att göra verklighet av den önskade föreningen. Steg för steg har målet kommit närmare, ibland har det förefallit som om man tagit ett steg bakåt, men tiden och tålamo Nästa år kommer svårigheterna det har arbetat för honom och försoningen. Genom att bland annat helt ta avstånd från politiserande och se fackföreningsrörelsen som en ren intresseorganisation har han fört försoningsverket i hamn, I dag är fackcentralen inget slagträ i det politiska råkurret, den står självständig och på egna ben. Det har blivit ordning på torpet.

FORUM

Vi eftersträvar ingen politisk mak Även om han hävdar fackföreningsrörelsens karaktär av intresseorganisation så blundar FFC-basen inte för det faktum, att ekonomi och politik ibland hänger intimt samman, att politiska avgöranden har ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska konsekvenser och tvärtom.

Men, säger han och vänder uppochned på frågeställningen, att det finns naturliga och nödvändiga beröringspunkter mellan arbetsmarknaden och politiken betyder ingalunda, att arbetsmarknadsorganisationerna skulle på ett obehörigt sätt blanda sig i politiken. Vi eftersträvar ingen politisk makt, vi bevakar bara vår medlemskårs intressen.

Se till realiteterna

Stabiliseringen hör till det, som Niilo Hämäläinen aktivt har varit med om att förverkliga, både 1968 och 1969. Helt är den fortsatta stabiliseringen inte förd i hamn ännu, men vid dethär laget kan det gott sägas, att stabiliseringsverket kommer att föras till ett lyckligt slut. Slutuppgörelsen kan på sina håll dröja ända in i det sista, men det är uppenbart, att alla ändå sist och slutligen kommer att böja sig för realiteterna.

För det är realiteter det är fråga om. Stabiliseringsfrågan måste lösas såhär, säger FFC-basen, annars hade riskerna varit stora att allt det, som nu med möda har byggts upp skulle ha ramlat ibop under nästa år. Trycket är hårt på priserna, och utan maktlag hade vi säkert fått uppleva en prislavin, åtföljd av en lönelavin. En sådan utveckling är nättopp det sista fackföreningsrörelsen och löntagarna bör önska sig, om de ser realistiskt på saken. Vad gör vi med nominella lönehöjningar, om de inte motsvaras av en reell inkomsthöjning.

Detta inser man inte på alla håll inom fackföreningsrörelsen, säger hr Hämäläinen. Man tittår lätt bara på lönekuvertets tjocklek i stället för att jämföra, hur mycket man får för pengarna.

Nästa år kommer svårigheterna, förutspår Hämäläinen. Det gäller då att börja avveckla det nuvarande regleringssystemet. Detta kan inte ske annat än med hjälp av särskilda fullmakter för regeringen (här går FFC- och AFC-basarna på samma linje). Prisregleringen kan inte hävas på en gång, det måste ske småningom. Och på arbetsmarknaden får man lov att fortsätta på den väg man har slagit in på: centrala avtalsuppgörelser.

Men i stället för att som hittills först klara av förhandlingarna på centralorganisationsplanet och därefter överlämna åt de enskilda förbunden att klara av sina meningsskiljaktigheter bör man nu gå den omvända vägen, och se till att meningsskiljaktigheterna är avklarade på medlemsförbundsplanet, innan det centrala avtalet slås fast.

Egentligen har svårigheterna alltså bara skjutits fram med ett år. Man har erkänt, att vi ännu inte är mogna för en avveckling av »undantagstillståndet». Hinner vi mogna på ett år? I alla fall kommer behovet av män med Niilo Hämäläinens seghet och realistiska syn säkert att vara lika stort då som nu.

OO Forum 20/69 = 17