Privatkapital för statsbolagen?
Forum 1984-03, sida 05, 15.02.1984Privatkapital för statsbolagen?
BORDE STATSFÖRETAGEN FÅ TILLGÅNG TILL PRIVAT KAPITAL på aktiekapitalsvillkor, eller omvänt, borde privata placerare få en chans att dra nytta av vissa statsbolags framgång? Den diskussionen förs inte enbart i Mrs Thatcher’s England, utan även hos oss, låt vara så gott som utan ideologiska undertoner. Bakgrunden till diskussionen i Finland har varit mer pragmatisk, och är förankrad i det allmänt ökade intresset för aktieplaceringar och aktiekapital.
Frågan konkretiserades av att regeringen i höstas slog fast riktlinjer för hur statsbolagen skall skötas och på vilka villkor. Något senare tog några chefer för mer framgångsrika statsföretag till orda och förde fram tanken att privata investerare skulle ges möjligheter att i begränsad mån köpa aktier i deras företag.
Anledningen till utspelen är att staten varit en njugg ägare vad beträffar tillförseln av friskt eget kapital, och att de satsningar som gjorts främst riktats till krisföretag, medan de framgångsrika fått reda sig på egen hand. Därför har bolag som Kemira och Neste ett i förhållande till omsättningen anspråkslöst aktiekapital, vilket förutom rent praktiska svårigheter i kapitalförsörjningen även imagemässigt börjat bli en belastning för bolagens internationaliseringssträvanden.
Tanken har tills vidare inte vunnit särskilt mycket understöd från den nuvarande ägaren, statsmakten, företrädd av politiker och tjänstemän. De avvisande kommentarerna från politiskt håll har sträckt sig från den yttre vänsterns motvilja att släppa in kapitalisterna i vår gemensamma egendom till högerkretsarnas oro för att statsbolagen ytterligare skulle stärka sin ställning på privatföretagarens bekostnad. På ansvarigt tjänstemannahåll på handels- och industriministeriet har man ansett att man inte bör göra besluts- och intresseförhållandena oklara genom att blanda in privata intressenter och statsmakten; i enlighet med de nya riktlinjerna framöver bör staten kunna trygga statsbolagens kapitalförsörjning. Dessutom har det framförts farhågor att statsföretagen ännu tydligare än tidigare skulle indelas i kaster av goda och dåliga och påmints om att de framgångsrika bolagen åtminstone delvis uppnått sin framgång i kraft av monopol.
Utöver dessa argument måste man också komma ihåg att statsföretagens knappt tilltagna aktiekapital inte är en för dessa unik företeelse, utan att liknande fall också finns iden privata sektorn. Statsbolagen har också gett ägaren dålig avkastning på investerat kapital, låt vara delvis för att pengarna just gått till de svaga företagen. Dividendinkomsterna har de senaste åren stannat under den nivå man räknat med i statsbudgeten.
Hur man än vrider och vänder på frågan kvarstår faktum att flere statsbolag behöver mer kapital, och uttryckligen eget kapital. Lån finns visserligen att få, och statsmakten har varit mer frikostig med att garantera dessa än att ge ut egna pengar, men sunda affärsprinciper kräver att företagens egna kapital står i rimlig relation till verksamhetens omfattning. Frågan är då varifrån pengarna skall komma.
I de tidigare nämnda riktlinjerna för statsbolagen konstateras, att placeringarna i aktiekapital bör fås till en nivå, som tryggar bolagens soliditet och utvecklingsmöjligheterna. Handels- och industriministeriets kanslichef har hållit hårt på att detta också bör förverkligas, och nämnt en summa på 250 Mmk per år som önskvärd, samtidigt som bolagen borde kunna betala ca 100 Mik per år i dividender. Om detta kan förverkligas är allt gott och väl, och diskussionen om privat kapital kan avföras från dagordningen.
Tyvärr måste man dock ställa sig skeptisk till statsmaktens förmåga att göra satsningar av denna storlek, och framförallt beträffande det sannolika i att de skulle riktas till de framgångsrika företagen. Statsfinanserna är och förblir ansträngda, och vid manglingen av budgeten är det troligt att aktiekapitalpengarna åker ut eller minskas till förmån för politiskt mer tacksamma moment, och att de pengar som fås går till krisinsatser.
Därför måste frågan om att ta in privata aktieägare i statsbolag tas på allvar. De ideologiska invändningrna kan tillbaka visas, eftersom inställningen till statsbolagen inte varit och inte kan vara ideologiskt renlärig i en blandekonomi som vår. De privata och statliga intressena är sammanvävda, några bolag har redan privata intressenter, statsbolag har privatiserats och vice versa. Också privata företag befinner sig på vissa områden i en reglerad och skyddad position som påminner om statsbolagens.
Privata intressenter kunde visserligen göra makt- och beslutsförhållandena i statsföretagen mer oklara, men knappast mycket. Det har hela tiden varit klart i diskussionen, och bör vara, att staten skulle behålla en klar majoritet i företagen. Denna kan ytterligare garderas genom begränsad rösträtt för de nya, privata aktieägarna och liknande bestämmelser. Bolagens monopol eller särställning förändras inte av privata intressenter, och vakthållningen över att bolagen inte missbrukar sin ställning på det övriga näringslivets bekostnad måste oavsett ägarintressena ändå pågå.
En kastindelning mellan statsbolagen skulle visserligen ske i enlighet med bolagens förmåga att attrahera privata investerare, men denna är i själva verket redan nu ett faktum. En blick på listan över statsföretagen får vilken iaktagare som helst att dela upp dem i goda -— några stycken — medelgruppen som ibland klarar sig hyggligt och ibland dåligt, samt kryck- och protesbrigaden, som tolereras av olika orsaker. De privata investerarna skulle enbart bekräfta faktum. Släpp alltså inte de privata pengarna i de statsbolag som förmår attrahera dem, Placeringarna bör ske på sådana villkor, att de sker i investeringssyfte och inte för att vinna kontroll i bolagen, och kunde därför också vara öppna för utländska intressenter!