Regleringen hindrar försäkringsbolagens utveckling

av Tom Strandström&Roger Wessman Forum 1990-13, sida 16-18, 13.09.1990

Taggar: Teman: försäkringsbolag

Regleringen hindra försäkringsbolagens utvecklin 1J 16

En reglering av den finansiella marknaden är irrationell om den inte skapar samma förutsättningar för alla aktörer på marknaden. Försäkringsbolagen utgör en del av den finansiella marknaden, och en växande del av de tjänster de erbjuder utgör vanlig portföljförvaltning. Mot denna grund är det oförnuftigt att reg lera försäkringsbranschen och bankbranschen separat, eftersom det delvis är fråga om samma produkter.

Text: Tom Strandström och Roger Wessman

Ja tjänster erbjuder konsumenten e möjlighet att spara idag för att kunna konsumera i framtiden. I synnerhet gäller detta då försäkringsbolagens tyngdpunkt allt mer förskjutits till pensionsförsäkring eller livförsäkring med sparandel. Dessa försäkringsformer har — av de tjänster försäkringsbolag marknadsför — den största relativa tillväxten för tillfället.

Pensions- och livförsäkringsprodukter erbjuder en investerare en av många möjligheter att investera i kapitalmarknaden och således skjuta upp sin konsumtion idag för att konsumera i framtiden. Regleringen av den finska kapitalmarknaden medför ett uppenbart dilemma för banker och försäkringsbolag, eftersom företagens produkter åtminstone delvis kan sägas komplettera varandra. Utformandet av liv- och pensionsförsäkringsprodukter innebär att försäkringsbolagen kvasiintegrerat en del av sin verksamhet till det som tidigare varit bankernas domän.

Låt oss i korthet före vi går in på behovet av avreglering, se på utvecklingen inom försäkrings- och bankbranschen i Finland.

Priset är en kritisk faktor i fråga om marknadsföringen av produkter eller tjänster. Beroende på regleringen av banker och försäkringsbolag har prisets betydelse som element i marknadsföringen negligerats.

En reglering av den finansiella marknaden med samtidig introduktion av nya tek B åde försäkringar och andra finansiel 13/1990 FORUN nologitillämpningar och nya aggressiva konkurrenter kommer sannolikt att öka prisets betydelse i marknadsföringen. Redan nu kan man se tydliga tecken på prisdiskriminering i följande former: 1) kunddiskriminering (olika kunder betalar olika pris för samma service) 2) produktdiskriminering (olika versioner av samma produkt prissätts olika — t ex kreditkort (Visa, Visa Premium) 3) platsdiskriminering (bankgiro. bankautomater) Som en sannolik ny differentieringsform införs tidsdiskriminering.

Utvecklingen på en reglerad kapitalmarknad

Att såväl banker som försäkringsbolag tills vidare har klarat sig bra beror framförallt på en gynnsam ekonomisk tillväxt, en av försäkringsinspektionen och bankinspektionen skyddad oligopolmarknad och av att ingen de facto ifrågasatt bankers och försäkringsbolags kompetens av sköta sin verksamhet kostnadseffektivt. Den största skulden för bankers och försäkringsbolags ökade kostnader bör bäras av dem själva — men även myndigheterna borde inse att de genom sina konkurrensbegränsande åtgärder dels minskar företagens rörelsefrihet i fråga om diversifiering eller utvecklingen av nya finansiella produkter och dels hindrar marknadskrafterna från att stabilisera marknaden på ett naturligt sätt. Genom regleringen kommer de att i värsta fall skapa en konkurrensfördel för utländska aktörer. Orsaken till denna utveckling är att myndigheterna inte inser den verkliga domänen av en kapitalmarknad utan tror att en specifik indelning av tjänster i försäkringstjänster och banktjänster tillgodoser marknadens behov.

Resultaten av regleringen kan ses i överinvesteringar i egna distributionsnätverk, mastodontiska institutionaliserade organisationer. som genom att de fungerat inom skyddade marknader. kan täcka sina misstag genom att dels aktivera undervär derade tillgångar i sina bokslut. och dels genom att låta de finska kunderna betala för dyrköpta erfarenheter på den internationella marknaden — genom att höja prisnivån i den skyddade grundbusinessen.

Banker låter de inhemska kunderna betala ineffektiviteten genom en stor räntemarginal mellan in- och utlåning, samt genom oacceptabelt stora transaktionskostnader för vissa tjänster. Avgifterna för transaktioner. tidigare avgiftsfria, visar dock att åtminstone bankerna strävar till en mera rättvis fördelning av kostnaderna, så att de kunder som använder tjänster även skall betala för dem. Bankernas huvudsakliga problem är dock att en större del av deras inlåning än av utlåningen är marknadsräntebuden. Då räntorna stiger. ökar ränteutgifterna därmed proportionellt mer än ränteintäkterna. Tillsammans med kreditförlusterna har det höga ränteläget direkt bidragit till lönsamhetsförsämringen. Avregleringen av räntorna, och det faktum att depositioner i allmänhet är kortfristigare än lån. är den bakomliggande orsaken till att inlåningssidan är mer marknadsräntebunden än utlåningssidan. Problemen kommer naturligtvis bara att förvärras när de sista resterna av den gamla inlåningskartellen försvinner i och med övergången till källskattesystemet. Följden av regleringen är korssubvention mellan olika produktgrupper.

Aven försäkringsbolagen, vilkas situation inom en gemensam marknad för finansiella tjänster här huvudsakligen skall utvärderas. måste genomgå en omfattande sanering. Det förefaller ofattbart att konsumenterna och i all synnerhet aktieägarna godtog försäkringsbolagens experimenterande på den internationella återförsäkringsmarknaden — vilket under 80-talet enligt försiktiga uppskattningar kostade dem tre miljarder mark. Ur aktieägarnas synpunkt är det beklagligt att försäkringsbolagen i sina bokslut med diverse redovisningstekniska knep kostnadsfört dessa förluster så att det är omöjligt att estimera den totala förlusten. Försäkringsbolagen

Avkastning

Obligationer

Depositioner

Aktier

Fastigheter

Investeritigsfonder

Pensionsförsäkring

Marknadsris fig I Risk och avkastning för olika sparalternativ, kapitalmarknadslinien

FÖRUN, 13/199 redovisar nämligen inte separat dessa förluster. Eftersom förlusterna motsvarar finska försäkringstagares ackumulerade kapital från närmare ett decennium. och förlusterna ingalunda uppstod under en räkenskapsperiod, kan man säkert fråga sig om detta kan anses vara kompetent företagsledning.

Försäkringsbolagen har en uppenbar kompetens i att agera på den skyddade inhemska oligopolmarknaden. men kan ha svårigheter att acklimatisera sig till den nva marknadssituation som uppstår genom en integrerad europeisk finansiell marknad. För finska förhållanden innebär detta en avreglering av den finska försäkringsmarknaden, förlust av de relativt skyddade branschpositionerna som uppstått på grund av förändrade relativa positioner hos komplement och substitutprodukter och en ökad utländsk konkurrens.

Frågan gäller nu hur en marknad skall definieras för att en avreglering av vissa områden skall fås till stånd.

Utnyttjande av en kapitalmarknad

Kapitalmarknadslinjen används för att illustrera sambandet mellan risk och avkastning för olika finansiella alternativ. Det grundläggande antagandet är att större förväntad avkastning samtidigt innebär större risk.

Genom att införa begreppet riskaversion kan en viss kundsegmentering erhållas. En riskaversiv investerare väljer ett alternativ som ger en mindre avkastning mot en mindre risk för variationen än en mer risktolerant. (Fig I visar ett tänkt exempel utan att alltför stor vikt skall läggas vid investeringarnas exakta positioner.)

Försäkringsbolagens produkter avviker till den del från bankernas, att avkastningen av investeringen (läs försäkringen) beror på försäkringstagarens personliga omständigheter. En pensionsförsäkring t.ex innebär inte. till skillnad från en bankdeposition. bara att spara pengar för framtiden. Tagandet av en pensionsförsäkring innebär att man får avkastning om man är vid liv men ingen avkastning om man är död. Eftersom de levande s a s också får till godo de dödas sparmedel, får man mera om man är vid liv genom en pensionsförsäkring än genom vanliga besparingar. i utbyte mot att man inte får någonting när man är död — då man ju inte heller behöver några pengar. Försäkringsprodukter har följaktligen högre förväntad avkastning för dem som lever vid tidpunkten för utbetalningen. än motsvarande icke-personrelaterade finansiella produkter. På samma sätt betalar andra typer av försäkringar ut pengar när och om man behöver dem. Observera även att försä ringar saknar en konkurrenskraftig derivativmarknad.

Försäkringar går sålunda ut på att garantera att den tillgängliga inkomsten i framtiden på ett möjligast bra sätt motsvarar konsumentens. på förhand osäkra, penningbehov. Försäkringsbolagen kan antas ha en speciell kompetens i att handha denna personrelaterade komponenten av sparande och investeringar. I övrigt består försäkringsbolagens verksamhet a vän 17

Personrelaterad

Pensionsförsäkring

Bankdepositioner Obligationer

Fastigheter

Aktier

Marknadsrisk/Avkastnin ig 2 Produkters marknadsrisk/avkastning och personrelatio portföljförvaltning — (lånegivning. placeTingar) som inte principiellt skiljer sig från vad andra aktörer (banker, investeringsbolag) på den finansiella marknaden syssar med. och som kräver samma typ av expertis.

Man kunde fråga sig varför inte försäkringsbolagen skulle kunna erbjuda samma investeringsmöjligheter som i övrigt finns att tillgå. och kombinera detta med personrelaterade fördelningsprinciper. Försäkringsbolagen har hittills vid utformandet av liv- och pensionförsäkringsprodukter antagit att konsumenter som köper liveller — pensionsförsäkringsprodukter — är mycket riskaversiva. eftersom de vill försäkra sin framtida levnadsstandard. Det är dock ingenting som säger att personer som är beredda att ta en större risk i sina investeringar i utbyte mot högre förväntad avkastning, inte skulle vara intresserade av personrelaterade = investeringsalternativ. Det nuvarande utbudet av finansiella tjänster lämnar ett uppenbart gap eftersom personrelaterade hög marknadsriskalternativ saknas. (Se fig 2.)

Genom att knyta avkastningen på tex pensionsförsäkringar till olika typer av fonder, vissa med mer och vissa med mindre riskfyllda tillgångar, skulle försäkringsbolagen kunna erbjuda kunderna olika alternativ bland vilka de kunde välja den som närmast motsvarar deras tiskpreferenser.

I största delen av de västeuropeiska länderna säljs livförsäkring med fondanknytning, vilket i princip innebär att försäkringstagarens avkastning binds till avkastningen i en viss fond. Beroende på sina prefenenser kan försäkringstagaren välja en fond med ett sådant innehåll som motsvarar den portfölj han skulle välja från kapitalmarknaden som fristående aktör.

Eftersom verkligt långfristiga placeringsalternativ inte existerar i Finland, finns det inga riskfria alternativ för t.ex pensionsförsäkringar. Förhoppningsvis kommer uppluckringen av förbudet mot indexbundna lån nu att innebära att det i Finland skapas en marknad för lån med över 10 års löptid, vilket ger försäkringsbolagen möjlighet att erbjuda riskfria alternativ också på lång sikt.

Den andra frågan man kan ställa sig ä 1 om det är vettigt att med lagstiftning separera försäkringsverksamheten från annan finansiell verksamhet. I många fall kunde synergieffekter uppnås genom konsolidering av försäkrings- och annan investeringsverksamhet. Om det inom fö ringsbolagen finns expertis inom portföljförvaltning, finns det ingen anledning till att hindra dem att direkt erbjuda dessa tjänster åt investerarna också i annan form än som försäkringstjänster. Om däremot försäkringsbolagen inte innehar denna expertis, borde det vettiga vara att flytta över portföljförvaltningsdelen till andra delar av finansiella sektorn där denna expertis finns. I bägge fallen utgör den oförnuftiga juridiska uppdelningen av finansieringsmarknaden ett hinder för en allokativt och informativt effektivt fungerande kapitalmarknad. Genom en reglering av marknaden kommer således banker och försäkringsbolag som de facto erbjuder samma typer av produkter att hindras från att diversifiera sig till ett naturligt verksamhetsområde och på så sätt uppnå synergi- eller skalfördelar. Regleringen av bank- och försäkringsverksamhet förefaller absurd också med tanke på att försäkringsbolag även lånar ut kapital till sina större kunder. En viss kritik har framförts på att räntan i vissa fall är mycket förmånlig och kapitalet de facto till stor del består av liv och pensionsförsäkringsbesparingar som försäkringsbolaget förvaltar. Kunderna torde ha rätt till optimal marknadsavkastning. Ett system med två olika låneräntor — en på allmänna lånemarknaden och en på försäkringslånemarknaden — leder till en misallokering av kapital. Regleringen kringgås genom en indirekt korssubvention mellan de olika försäkringsformerna. Också på det här området kan vi skönja en klar utveckling i Västeuropa i riktning mot mer integrerade allfinans-bolag, en utveckling i vilken de finländska företagen halkar efter.

Slutsatser

En total integration mellan banker och försäkringsbolag är inte nödvändig för att uppnå en bättre helhetseffektivitet. De största försäkringsbolagen kan genom si erfarenhet fungera effektivt på försäkringsmarknaden genom att anlita utomstående distributörer. Om marknaden tilläts fungera fritt, skulle verksamheten mellan de tills vidare distinkta branscherna, banking och försäkringsverksamhet, sannolikt fördela sig annorlunda än idag.

Intuitivt kan man dra en slutsats om att större frihet i fråga om att utveckla nya livoch pensionsförsäkringsprodukter i avseende till konsumenters riskpreferenser skulle utöka marknaden för dessa produkter på bekostnad av icke-personrelaterade investeringsalternativ.

Om banker tillåts sälja försäkringar, eller om försäkringsbolag och banker börjar använda samma kontorsnät. kommer försäkringarna förmodligen att huvudsakligen fördelas enligt bankgruppering. Orsaken till detta är att kontakterna till banker är frekventare än till försäkringsbolag bland majoriteten av konsumenterna. Försäkringsavtalens relativt långa varaktighet innebär att övergången kommer att ske gradvis under en lång övergångsperiod.

Social- och hälsovårdsministeriet undergräver med sin uppenbara trångsvnthet i fråga om utvecklandet av finansiella tjänster de finska försäkringsbolagens konkurrenskraft inför intergrationen till EG. Men hänsyn till konsumenter — såväl privatkunder som företag — kommer valfriheten att köpa den livförsäkrings eller pensionsförsäkringsprodukt som de anser tillgodoser deras behov att öka. Fastän en avreglering av försäkringsmarknaden inte nödvändigtvis direkt skulle medföra sänkta försäkringspremier skulle erhålla samma utbud av finansiella produkter och tjänster som övriga västeuropéer. Om man i Finland inte lättar på restriktionerna i försäkringsbranschen, kommer man att skapa en konkurrensnackdel för de inhemska aktörerna. En mer fundamental princip för en marknadsekonomi motiverar ytterligare en snabb avreglering: varför skulle inte liv- och pensionsförsäkringsbolag, stora eller små, tillåtas konsolideras med andra finansiella inrättningar på kapitalmarknaden om de anser att detta innebär en konkurrensfördel?

Fastän man kan argumentera för att beskattningen av finansiella tjänster avviker inom de olika nationella marknaderna i EG. borde inte restriktioner för att utveckla nva finansiella produkter bibehållas. Finansiella institutioner i Finland borde tillåtas utnyttja kundernas lojalitet för att bibehålla kapitalet i landet. Trots allt bibehålls nog i fråga om beskattning alltid en viss nationell särprägel. Om beskattningen skulle förändras till övervägande källbeskattning eller om även utländska försäkringar skulle bli avdragsgilla i finsk beskattning bör nog inhemska aktörer på den finansiella marknaden ompröva sin situation. Den nuvarande regleringen gynnar varken konsumenter eller finansiella institutioner. Som i fråga om mycken reglering gynnas främst ett antal byråkrater utan resultatansvar. LJ

Tom Strandström forskar i beslutsplanering vid Abo Akademi. Roger Wessman är Överassistent vid Svenska handelshögskolan, institutionen för finansiell ekonomi.

13/1990 FORUN