Returpapper upp i halsen

av Matts Dumell Forum 1983-16, sida 21-23, 19.10.1983

Taggar: Teman: papper

16/83 FRUN

Av MATTS DUMELL

Returpapper upp till halsen

På andra håll i världen ökar användningen av returpapper, i Finland finns risken att den sjunker med 60 000 ton på två år. Orsaken är att Tampellas fabriker i Ingerois successivt skär ner användningen av returpapper från nuvarande 72 00 ton till 10-15 000 ton år 1985.

Det fordras snabbt en investering på drygt 100 miljoner mark ifall ett pappersberg skall kunna undvikas. Annars sitter vi om ett par år med returpapper upp till halsen.

Resterna av det som någongång varit ADB-listor packas i balar och utgör därefter värdefull råvara inom träförädlingsindustrin. ADB-listor utgör det mest begärliga returpappret för tillfället

BH - Vi kritiserar inte Tampella, varje industri skall ha rätt att investera i nya maskiner för att klara sig i konkurrensen utomlands, säger Gaius Gyllenbögel, VD för industriägda Paperinkeräys Oy.

• Vad vi skulle behöva är en ny deinkningsfabrik, som skulle rena returpappret från trycksvärta och göra det begärligare. Men detta fordrar att någon av våra pappersindustriföretag satsar drygt 100 miljoner mark i en ny anläggning.

Pöyry föreslog fvå nya-fabriker

Jaakko Pöyrys planeringsbyrå undersökte på uppdrag av Paperinkeräys Oy möjligheterna att återanvända returpappret. Gyllenbögel håller tyst om detaljerna, men låter förstå att undersökningen innehåller flere alternativ.

Ett förslag skulle vara en storfabrik med kapacitet på 80000 ton per år. Den skulle då vara större än Paperinkeräys Oy:s anläggning i Sunila i Kotka, Keräyskuitu Oy, som ägs av elva skogsindustrier tillsammans.

Men Pöyry har också föreslagit att man kunde grunda två skilda deinkningsfabriker — en i Sunila-fabrikens storleksklass på 65 000 ton per år och en med mindre kapaciet, kanske 20000 ton, som Serlachius deinkningsfabrik i Mänttä.

Keräyskuitu Oy:s anläggning kostade då den byggdes för sju, åtta år sedan 100 miljoner mark. Sedan dess har inflationen visserligen pressat upp priserna i allmänhet, men å andra sidan kompenseras detta av nyutvecklad teknik, och prisnivån torde fortsättningsvis ligga på dryga 100 miljoner mark, uppger Gaius Gyllenbögel.

21

F R 150 företag samlar pappe - Visst är det också nationalekonomiskt synd om returpappret inte kan återanvändas och för många insamlare skulle ett returpappersberg vara rena katastrofen.

Gyllenbögel hänvisar till idrottsföreningar, musikkårer, martor och andra som får en betydande del av sina inkomster från insamlingen av returpapper.

• Vi har 150 insamlingsföretag runt om i landet, och om insamlingen nu stockar sig, riskerar vi att förlora vår gräsrotsorganisation som tagit år att bygga upp.

För pappersindustrin kostar returpapper, sorterat och balat samt transporterat till fabriksporten knappa 300 mark per ton vanligt heminsamlingspapper. Returpappret indelas egentligen i nio olika kategorier och de ersättningar insamlarna får och fabrikerna erlägger varierar.

• För många föreningar ger pappersinsamlingen tiotusentals mark per år. Och människor har blivit vana att returnera använt papper.

Efterlyses: ADB-listor

Pappersrivaren i Majstad har en kapacitet på ett ton papper per timme.

22

EH Samtidigt som ett returpappersberg håller på att uppstå, råder det brist på papper av vissa slag. Tidningspapper returneras i överflöd, medan mer papp och kartong skulle behövas. Ett nytt insamlingsobjekt för Paperinkeräys utgör ADB-listor och här är behovet stort.

• Även om varje ADB-lista togs tillvara och återanvändes, skulle vi inte kunna tillfredsställa efterfrågan, säger VD Gaius Gyllenbögel.

ADB-papprets höga kvalitet gör det eftertraktat inom träförädlingsindustrin som råmaterial vid cellulosaframställning. Paperinkeräys Oy betalar ett betydligt högre pris för ADB-listor än för övrigt returpapper, men ännu har insamlingsverksamheten inte tagit fart på allvar. Medan ungefär 45 procent av tidningspappret återanvänds, är återvinningsprocenten bara 15-20 för ADBpapprets del

För att sporra företag som producerar stora mängder av ADB-listor, köpte Paperinkeräys på våren en ”bappersrivare’, dvs en maskin som smular sönder dokument som måste förstöras då de innehåller hemligstämpade uppgifter.

Inom många företag som producerar skriftlig ADB-information utgör sekretesskraven ett problem. Listor som inte längre behövs måste förstöras på något sätt, och företag som själva int klarar av rivningsprocesser har kunnat transportera listorna till Finlands Banks sedeltrycker eller Byholmens förbränningsanläggning där de förstörts. Kostnaden för detta har legat mellan 500 och 1000 mark per ton.

Slöseri

Alternativet är nu återvändning. Paperinkeräys tar hand om ADB-listorna och om de innehåller känslig information körs de in i pappersrivaren som smular sönder pappret till 15-20 millimeter stora bitar. Pappersbitarna blandas sedan om så att ingen skall kunna pussla ihop dem och missbruka informationen. Ifall kunden så önskar, får han närvara vid denna rivningsprocess.

Som lön för mödan erlägger paperinkeräys Oy ca 500 mark per ton ADB-listor. Inom många företag kanaliseras de här pengarna till personalföreningar och utgör därmed ett välkommet tillskott i klubbarnas kassor.

Pappersrivaren har en kapacitet på ett ton per timme. Den utnyttjas ännu inte till fullo, vilket förklarar varför Paperinkeräys försöker locka företag med skriftligt ADB-material av känslig natur att överlåta förstörelseprocessen åt den tysktilverkade ”papperstuggaren. - B 46 procent återvinns

I Finland är återanvändningsprocenten för papper mycket hög, 46 procent enligt Paperinkeräys Oy. Men av skogsindustrins råvara utgör detta endast 4 procent.

Det här beror på att fem miljoner människor helt enkelt inte använder så mycket papper att det ens vid 100-procentig insamling av returpapper skulle svara för mer än 10 procent av råvarubehovet. Ungefär 90 procent av allt papper som produceras i Finland exporteras.

Fullständig återvinning är omöjlig därför att hygienpapper, tapeter med mera inte kan samlas in.

I Mellaneuropa baseras 40-50 procent av pappers- och kartongproduktionen på returpapper, i Sverige 20 procent. Detta enligt Jaakko Pöyrys rapport. Problemet i Finland är att intresset för returpapper minskar i Finland.

Fördomar på fabriksgolvet?

Kanske just beroende på att endast 4 procent av råvaran är returpapper, förhåller sig tekniker och pappersingenjörer i Finland lite skeptiskt till återanvändningen. På fabriksgolvet finns fördomar mot att stoppa smutsigt papper i avancerade processma I Mellaneuropa baseras 40-50 procent av pappersoch karlongproduktionen på returpapper, i Sverige 20 procent I Finland ligger procenttalet långt under tio, och då returpappersinsarnlingen är effektiv växer pappersberget.

skiner. Inte ens som deinkat anses det helt rumsrent.

Enligt Pöyrys studie är en deinkningsfabrik inte lönsam som enskild fabriksanläggning. Den bör vara integrerad i annan industri. En deinkningsanläggningsanläggning åter är ett bra alternativ ekonomiskt, men tanken stöter på tekniska fördomar.

Dessutom har finländsk skogsindustri investerat sig nära nog sjuk de senaste åren, och 100 miljoner mark för en deinkningsanläggning är mykket pengar.

De nuvarande deinkningsanläggningarna finns i Mänttä och Kotka, och Gyllenbögel utesluter inte att en eventuell ny anläggning skulle förläggas till sydvästra Finland. I Raumo finns områdets största papperstillverkare Rauma-Repola, som dock inte hör till Paperinkeräys Oy.

Rauma-Repola tiger som muren, men när har finländsk skogsindustri yppat sina planer i offentligheten, utom när det gällt att få statligt stöd?

Andra alternativ att spekulera i är naturligtvis Kymi-Kymmene, Nokia och Rosenlew.

Export av returpapper är inte någon god lösning till följd av de höga transportkostnaderna. Dessutom verkar exporten vara ett ganska bakvänt alternativ ur nationalekonomisk synvinkel då Finland importerar råvirke. DO

OF RUN

Lumpet mot insamlarna

Finland är Nordens bergigaste land. Vi har haft smörberg, äggberg, fläskberg, veteberg, snart har vi returpapperberg, och inom kort också ett lumpberg.

Det lönar sig inte att spara.

Det har lumpinsamlarna bittert fått uppleva under de två senaste åren. Trots statsstöd och stort pådrag förmår inte industrin svälja mer än en del av lumporna.

Industrin har inte heller kommit på nya användningsområden för lump. För ett par år sedan upphörde tillverkarna av takfilt att använda lump som råvara. Nya och mera hållbara material importerades från utlandet.

Tidigare hade takfiltstillverkarna använt 70 procent av all insamlad lump. Det mesta använde Tervakoski Oy, men ifjol upphörde fabriken helt och hållet med tillverkningen av takfilt.

I ett vägskäl står också Keru Oy, som har samlat det mesta av lumpen. Keru har sorterat den i blandlump och speciallump. Även om det fortfarande skulle finnas användning för speciallumpen (40 proc. av all lump), lönar det sig inte, för 60 procent av alla råvara borde då sorteras på nytt. Blandlumpen har ingen åtgång.

Istället importeras nu speciallump från andra länder. :

Keru har som bäst ca 700 000 kilo oanvändbar lump i lager, som antagligen måste dumpas på avfallsplatsen.

Speciellt frustrerade över situationen är martorna, som samlar in 700 ton industrilump per år.

Ännu i mitten på 70-talet importerades till Finland industrilump, och folket beskylldes för nationalekonomiskt slöseri. Ar 1975 fick lumpinsamlingen fart med statsstöd, och sedan dess har man årligen samlat lump i tre län per gång.

Lumpinsamligen förefaller att gå samma öde till mötes som insamlingen av glas och returpapper. Industrin visar inte intresse för marginella mängder när det blir billigare att importera från utlandet mera lätthanterliga råvaror, M mu 23