Ryska reformerna: Tuffa(re) tider väntar

av Tauno Tiusanen Forum 1995-04, sida 06-07, 23.03.1995

Taggar: Orter: Ryssland

Ryska reformerna: TUFFA(RE) TIDER

Tauno Tiusanen/Översättning: Ragnhild Artimo

Senaste år skulle bli en vändpunkt i den “mild chockterapi” som miska reformerna. Ma ska ekonoinflatione under kontroll och skapa förutsättningarna för e ekonomisk uppgång. I början av 19 enting kvar a enaste sommar kunde några verkliga ljuspunkter noteras i Rysslands ekonomiska utveckling. Inflationen var nere i 4-5 procent pe månad. Västliga portföljinvesterare örjade bli intresserade av de nya möjligheterna att göra pengar på den “växande ryska marknaden”. Utländsk valuta började strömma in till Ryssland i hygglig omfattning.

I bakgrunden hördes röster om att de ekonomiska reformerna äntligen fått fotfäste i Ryssland. Vid slutet av den första privatiseringsfasen, i mitten av 19924, hade över 14 000 stora och medelstora företag övergått i privata händer. Runt 60-70 procent av de ryska industriarbetarna uppgavs vara anställda hos privata företag. En myriad nya småföretag hade startat, och andrahandsmarknader för värdepapper hade börjat ta form.

Selektivt stöd…

Men nyheterna om det ekonomiska klimatet i Ryssland var inte genomgående positiva. Policymakare gjorde gällande att det — på grund av det besvärliga ekonomiska läget — var påkallat att ge selektivt stöd till vissa industrigrenar, bland annat militärindustrin och jordbrukssektorn.

Då hösten kom, stod det klart hurdan skörd dessa ekonomiska policymokare hade sått. Inflationen accelererade åter till nära 15 procent i månaden. Som öljd härav rasade rubelkursen neråt för att stanna först vid den magiska gränsen 4 000 rubel/1USD. Myndigheterna försökte stöda valutakursen, men med sina magra reserver lyckades de örbättra sitvationen endast för några veckor. Marknadens osynliga hand hade åstadkommit de dramatiska förändringarna i valutakurserna, men poitikerna misstänkte sabotage.

Mexikos IMF-pake slutet av år 1994 stod det klart att en ny, stabil tillväxt ännu inte var inom synhåll. Den ekonomiska aktiviteten mins fanns ing enna relativa optimism.

kade med ca 16 procent, medan den årliga inflationstakten översteg 300 procent Händelserna i Tjetjenien inne r ett ytterligare slag mot ekonomin.

Olyckligtvis för Ryssland sammanföll Mexikos ekonomiska kris med Rysslands äventyr i Groznyj. IMF:s genom tiderna största finansiella stödpaket sattes ihop för att hjälpa Mexiko. Den ryska ekonomin utsattes för kritisk analys: budgetunderskottet befanns för stort, och resultatet var att den ekonomiska hjälpen stoppades. Västmedier började framhålla att det inte var passande att finansiera Tjetjenien-konflikten med pengar från väst. Mexiko, inte Ryssland, klarade tröskeln till rubrikerna.

Stabilisering “en sekundär fråga”

Som följd härav är det svårt att se hur stabilisering kan uppnås detta år. An en gång höjs många röster i Ryssland som menar att stabilisering är en “sekundär fråga”. Skydd för den inhemska industrin måste ges prioritet. Minimilönerna måste höjas för att hejda den sjunkande levnadsstandarden bland samhällets lägsta inkomstklasser. Att trycka mer lokala pengar ser ut att vara den enda lösningen under detta korstryck av problem!

Den ryska industrin är utan tvivel i förfärligt skick. vilket nedanstående tabell illustrerar.

Nedgången i den ryska industrin November 1994 i procent av januari1990

Lätta industrin 211 Livsmedelsindustrin — 51,6 Byggmaterial 43,9 Mas inbyggnad 31,5 Skogsindustrin 35,1 Kemiska industrin 44,9 Nontferrometaller 54,2 Ferrometaller 52,5 Energisektorn 70,7 (Källa: Kommersant nr 1/1995])

VÄNTAR

Den lätta industrin (konsumentvaror]) producerar endast en femtedel av volymen före reformen. Det har ofta påpekats att den konkurrenskraftiga importen gör det omöjligt för den lokala lätta industrin att hantera den nya situationen. Maskinbyggnads- och skogsindustrin har båda minskat orodukiionen med två tredjedelar.

Viktiga exportsektorer som energiproduktion och nonferrometaller har drabbats mindre hårt, och olja, gas och metaller har fortfarande hittat exportmarknader. Handelsbolansen uppvisade ett sunt överskott på 12 miljarder USD, en av de få ljuspunkterna i den ekonomiska statistiken för 1994.

Rövarkap av metaller

Då Sovjetunionen kollapsade, gjorde utländska och ryska traders verkliga kap genom att köpa metaller och andra råvaror från statssubventionerade fabriker tillläga hemmamarknadspriser, och sälja dem vidare till långt högre världsmarknadspriser. Det är allmänt känt att denna tradingbusiness snabbt dominerades av färgstarka, inte alltid rumsrena konsortier. Smältverk i väst togs på sängen av det plötsliga överutbudet billiga postsovjetiska metaller,

Den postsovjetiska metallbusinessverksamhetens gyllene era verkar vara över. Som siffrorna i tabellen visar har den metallurgiska produktionen gått ner med nära 50 procent under reformperioden. Dussintals ryska smältver ar redan tvingats lägga ner på grund av ökande produktionskostnader, farligt hög miljönedsmutsning och brist på råmaterial. Det finns ett skriande behov av utländska investeringar i den ryska bogindustrin som utgör exportens ryggrad.

Xenofobi bromsar

Emellertid har ekonomisk xenofobi (fruktan för främlingar) och den ryska stoltheten över de egna gruvindustrierna stängt dörren för utlänningar. Men den senaste tiden har — åtminstone på några områden — tecken kunnat noteras på alt motståndet mot utländska investeringar bryts ner. I december 1994 godkände parlamentet en lag som tillåter ryska gruvbolag att sälja häften av sina licenser till rysk-utländska joint ventures.

Då det gäller portföljinvesteringa har frånvaron av ens en rudimentär aktiemarknadsinfrastruktur effektivt avhållit huvudparten av utländska institufionella investerare från storskaliga investeringar. Senaste år blev ägartryggheten en pressande fråga som följd av en serie skandaler där aktieägares namn hade plockats bort ur register som handhades av bolagen själva. Nu skall en grupp ryska och utländska finansinrättningar skapa en oavhängig aktieregisterservice i Moskva, vilket kan förbättra den ryska värdepappersmarknadens illa tiltygade image.

Risker belönas?

Det är egentligen förbluffande hur stort förtroende västinvesterare senaste år hade för den ryska ekonomins framtid. Enligt uppskattning strömmade ut ländskt kapital till ett värde av runt en halv miljard USD in varje månad. Det är tydligt att man räknade med att stora risker skulle belönas med stora vinster.

Senaste höst konstaterade Rysslands f.d. finansminister Boris Fjodoraov att d ska aktiekurserna bara var en hundra edel av vad de borde vara. Vid samma tid diskuterade Rysslands kreditorer i väst möjligheterna att byta skulder mot aktier för att lösa Rysslands problem med hårdvaluteskulder, som uppskattades ligga kring 80 miljarder USD. Härvid blev det klart att kreditorerna i väst de facto kunde ta över praktiskt taget hela den ryska industrin genom att byta de ryska skulderna motryska aktier! Inte att undra på att inte en enda sådan transaktion utfördes.

Repatriera kapital!

Rysslands ekonomiska framtid beror inte endast på hur stort förtroende faktiska och potentiella utländska investerare har för marknaden, utan också på hur de ryska investerarna beter sig. Enligt Sergej Kalasjnikov, ordförande för parlamentets arbetsmarknadskommitté, är den totala kapitalflykten under de senaste fyra åren över 100 miljarder USD. Varje månad smugglas uppskattningsvis 1,5-2 miljarder USD ut ur Ryssland. I en ny lagproposition föreslås straffrihet för dem som frivilligt repatrierar sitt exporterade kapital före ut gången av juni i år.

De siffror parlamentsledamot Kalasinikov framlägger är intressanta i flera avseenden. Ör Ryssland kan uppfylla de villkor IMF ställer — nämligen att budgetunderskottet är mindre är 7 procent av BNP — kommer fonden att allokera två rater av det finansiella stödet, 6,5 miljarder USD, var. Det betyder att slutsumman av den potentiella finansinjektionen inte kommer att kompensera den uppskattade kapitalflykten under ett år. Den totala summan pengar som redan befinner sig utanför landet (100 mrd USD) motsvarar nästan åtta års potentiella IMF-stödpaket.

Stoppa kapitaHflykt med stabilisering!

Det är en av de ekonomiska grundsanningarna att kapitalflykt endast kan kureras genom att hemmamarknaden stabiliseras. Så länge den lokala inflationen är massiv och så länge de flytande valutakurserna reagerar på den lokala inflationen med en tidseftersläpning, finns det ett klart incentiv för lokala operatörer att inte repatriera exportinkomsterna — och att smuggla hårdvoluta ut ur landet. Om en instabil monetär ekonomi fortgår i Ryssland, fortsätter också kapitalflykten.

Under nuvarande omständigheter är det möjligt att kapitalutflödet delvis kommer att kompenseras av inströmningen av riskkapital. En nettokapitalinströmning, som vore vitalt viktig för en reellåteruppbyggnad av den sviktande ryska ekonomin, är föga trolig så länge den månatliga inflationsprocenten ligger mellan 10 och 20 procent.

Det är självklart att frestelsen att tillgripa administrativa regleringar ökar med accelererande inflation. Öm dessa lockande metoder börjar skönjas i den ekonomiska politiken, följs de automatiskt av störningar i reformprocessen.

Missnöjda medborgare

Därför är det beklagligt att de ekonomiska reformerna under postkommunismens tre första år inte har medfört mer konkreta resultat i ekonomin. Då man analyserar övergångsekonomier kan man notera att de tre första åren är avgörande då det gäller att bygga upp grunden för en bolanserad Ilves — via en ekonomisk nedgång. Om recessionen fortgår länge, och stabilisering inte uppnås, kan de sociala spänningarna lätt bli ohanterliga. Ökade (synliga) inkomstskillnader under reformperioden har säkerligen bidragit till medborgarmissnöjet. Inkomstskillnaderna är påfalland inte endast då det gäller hushåll och enskilda individer, utan också beträffande den regionala fördelningen av tillgångar. I marknadsekonomier före.ommer en normal tendens till geografiskt ojämn fördelning av tillgångar och rikedom: vissa —“metropolområden” ackumulerar mer välstånd, medan “perifera” områden vanligen uppnår en mera anspråkslös välfärdsnivå. Aven om det är svårt att hitta tillförlitligt statistiskt material om den regionala fördelningen av välstånd och inkomster i det postsovjetiska Ryssland, kan man konstatera att landets två metropolisområden — Moskva och St. Petersburg — har en iögonenfallande koncentration nyrika.

St. Petersburg ville bli bankingcentrum

Under postkommunismens tidigaste dagar hade St. Petersburg klart ambitionen att bli nationens exporthandels- och bankingcentrum, med regionala specialrättigheter som fri ekonomisk zon (FEZ). Man har fört vidlyftiga diskussioner om FEZ-konceptet, och tanken att runda sådana på olika kustområden ar backats upp av presidentutfärdade förordningar, men modellen har inte fått en juridisk ram. Denna förvirrande situation då det gäller olika sk offshoreaktiviteter är dlycklig med tanke på potentiella utländska investerare.

Det finns många osäkerhetsmoment i den ryska ekonomin som gör prognoser jobbiga. Emellertid kan man utgå från att de centrala myndigheterna i Moskva mitt under den pågående Tjetjenienkonflikten varken är villiga eller har mandat att diskutera specialrättigheter för olika regioner: koncessioner för utländska banker, skattelättnader för FEZproduktion, och regionala administrationers strävan till större autonomi står inte högst på agendan.

Effekter för Finland

För Finland kan den nuvarande situationen ha vissa positiva effekter. Under rådande förhållanden med förväntad hög inflation och som följd härav rask depreciering av rubelns externa kurs, är det fördelaktigt att investera lösgörbara pengar i importvaror. Om inte en tillräcklig volym importgods finns tillgänglig lokalt, lönar det sig att köpa på finska sidan om gränsen.

Denna trend kommer att förstärkas om invånarna i St. Petersburg börjar oroa sig för administrativa åtgärder som skulle begränsa tillgången på hårdvaluta.

På längre sikt är St Petersburg-regionens öde nära knutet till de ekonomiska trenderna och hur reformprocessen fortsätter i Ryssland. Utsikterna för båda är mindre hoppingivande idag än för ett år sedan. €