Säger Finland Ja! följer Sverige och Norge efter
av Christian Schönberg Forum 1994-10, sida 34, 25.08.1994
Eftersom Nej-sägarna till största del är extrema och mera politiserude människor kommer nog inte det största hotet från det hållet, säger Göran Lennmarker.
Säger Finland Ja! följer
SVERIGE OCH NORGE EFTER
Christian Schönberg
Det finns ett starkt samnordiskt intresse att gå med i EU.
För den svenska Ja-sidan är det bl.a. viktigt att den nordiska dimensionen i säkerhets- och utrikespolitiskt hänseende ka föras fram i ett centralt europeiskt sammanhang. Vidare anser man att det nordiska samarbetet på sikt kommer att för svåras om inte alla nordiska länder blir fullvärdiga
EU-medlemmar.
et, eller de land som möjligtvis väljer att ställa sig utanför EU i höst får definitivt ett handikap i förhållande till dem som besluter sig för att gå med. Aven i Island känner man sig nu manad att söka medlemskap, närmast på grund av att Norge lyckades nå ett så bra förhandlingsresultat i den livsviktiga fiskefrågan. Besluter sig Sverige för att säga Ja till EU — gör Norge det med största säkerhet också. Mycket av det nordiska samarbetet kommer ju att utspelas inom EU — av praktiska skäl eftersom man ju ändå är på plats, så att säga. Stiftelsen JA till EU i Sverige har ingen direkt politisk anknytning — alla Ja-sägare kan delta i arbetet för ett direkt medlemskap i den Europeiska Unionen. Stiftelsen drog igång verksamheten vintern 1990 och hade som sin första uppgift att lobba för att det politiska Sverige skulle förmås ansöka o 3 medlemskap i Unionen, När så skedde den 2 juli 1991 förändrades situationen — ansökan låg inne — och därefter har man koncentrerat arbetet på att försöka övertyga det svenska folket om nödvändigheten att rösta Ja till EU den 13 november 1994. Nu
Kom det klara Ja-resultatet i Österrike som en överraskning — Att hela två tredjedelar röstade för medlemskapet, var en överraskning, förhandsgalluparna hade ju pekat mot ett mycket jämnare slutresultat, säger en av stiftelsens förgrundsgestalter Göran Lennmarker från det svenska Utrikesdepartementet som till vardags jobbar som utrikesministerns rådgivare. Ja-sidan fick ju dessutorn helt gratis ett gott flankstöd av Nej-sidans propagandister som inte var situationen vuxen. I stället för seriös sakargumentation sysslade man mest med skrämselpropaganda av tvivelaktig halt.
De stora visionerna föll helt bort i debatten. Hur har då den svenska debatten förlöpt? — År 1991 då ansökan lämnades in fick v ju en väldigt spontan och positiv respons d 75—80 procent av svenskarna ställde si bakom ett EU-medlemskap. År 1992 gick v in i en detaljdebatt där EUs problem och be kymmer penetrerades, debatten pågick under och ända fram till det förhandlingarna med
EU avslutats på vårkanten 1994.
Nu går vi alltså in i den tredje fasen som kommer att pågå ända fram till folkomröstningen i november. Alla tecken tyder på att vi igen går mot en något mera allmänt hållen debatt kring de stora frågorna.
Hur stor effekt kommer österrikarnas klara Ja att ha på röstningsresultatet i Sverige — Den direkta effekten kommer nog inte alt vara så stor eftersom vi svenskar normalt inte har så nära kontakt med Österrike, men det är ju klart att österrikarnas klara Ja, åtminstone i någon mån kommer att påverka samhällsdebatten inför omröstningen i november, måhända i samma utsträckning som danskarnas Nej till Maastricht-avtalet första gången gjorde det. Däremot tar vi betydligt större notis om vad som kommer att hända i grannlandet Finland den 16 oktober. Våra änder är ju sammanlänkade på ett helt annat sätt, såväl politiskt som säkerhetsmässigt. än vad som är förhållandet till de mellaneuropeiska länderna. Det är rätt förvånande att exempelvis debatten i Finland är så snävt fokuserad på lantbruket som ju inte borde vara någon huvudfråga insatt i ett större perspektiv. Med tanke på Finlands historia vore det ju naturligare om debatten mera skulle röra sig kring begrepp som självständighet. frihet och landets roll i ett enat Europa. Lennmarker som säger sig ha goda kontakter till, och god kännedom om förhållandena i Ryssland, anser det även vara i ryskt intresse att Finland blir medlem i EU.
Finns det någon risk att Sverige och Finand går skilda vägar i EU-frågan — Nej det tror jag faktiskt inte. Risken inns förstås, men jag tror nog vi går samma väg. Risken är väl då den att Finland går med och Sverige lämnar sig utanför. En synnerligen märklig situation i så fall. En stor del av svenskarna ställer sig visserligen fortfarande aningen tveksamma till EU — man kan fortarande trots all information inte se riktigt klart in i framtiden, men jag tror nog Ja-sidan på slutrakan når fram till drygt 55 procent ändå. Går vi inte med nu kan det ta upp till tio år, kanske tjugo, innan vi får chansen på nytt. Det är ju vår generations stora historiska uppgift se till att de skarpa gränserna mellan länderna äntligen slopas.
Den organiserade Nej-sidan i Sverige är enligt Lennmarker rätt extrem och långt vänsterdominerad varför den inte i sig utgör det största hotet mot Ja-förespråkarnas intentioner. Däremot kan den folkliga. något svårare gripbara, tveksamheten i vissa fall lägga trumfkort i händerna på -Nej-sidan. Lennmarker nämner — någon form av vag nationalism inkluderande en viss form av dold främlingsfientlighet, som exempel på vad han avser. En spricka i det socialdemokratiska lägret har också uppstått, som för med sig att några från det lägret kommer att rösta Nej.
— Vi har ju ingen Paavo Lipponen i Sverige, säger Lennmarker med ett småleende. Ingvar Carlsson har ju visserligen utt fortsättning på sid 49