Samtal om boendekvalitet
av Ragnhild Artimo Forum 1989-06, sida 08, 13.04.1989
LE r Finland ett boendets u-land me världens kanske högsta utrustnings standard på bostäderna? Finns det andra boendebehov än ägobostäder för kärntamiljer? Vill finländarna äga den bostad de bor | — eller måste de bara? Hur mäta boendekvaliteten? Forum har samtalat med arkitekterna Gunnel och Eric AdlerCreulz som har sin byrå A-konsult vid Sandvikstorget i Helsingfors men bor i Kyrkslätt.
Eric Adlercreutz: — När man talar om bostadsplanering borde man börja från stadsplanering, eftersom många kvaliteter fixeras redan där — hur byggnaderna placeras, vilken exploatering man väljer, hur många bostäder man vill få in på området.
Gunnel Adlercreutz: — Vidare hur man ordnar trafik och parkering, vilka normer man tillämpar, hela bostadsområdets inbyggda kvaliteter med avseende på bostadsservice.
EA: — Om man går i för en måttlig exploatering och området är tacksamt — tex om man bygger på ett jungfruligt område utan tidigare bebyggelse — kan man också med påtagligt enkel arkitektur och asketisk byggnadsutformning åstadkomma en bra miljö — om man från början får in mycket grönt och det ges möjligheter att bygga i rimlig skala. Då kan man skapa en fungerande miljö utan att den yttre arkitekturen är detaljrik.
GA: — Bra att du betonade yttre. Mycket av boendekvaliteten är inte vad man populärt kallar arkitektur utan vad man kallar bostadsmiljö — gränsdragningen kan vara diffus. Det är den yttre arkitekturen ”alla förbipasserande upplever”. Men hela dispositionen av de inre funktionerna liksom det s k kroppsdjupet på byggnaden är viktiga
EA: — En vanlig förenkling i populärdebatten om de höga byggnadskostnaderna är att folk anklagat arkitekterna för önskan att planera pråliga och påkostade fasader med erkrar och burspråk — när det minst lika ofta handlat om att man velat skapa bättre bostäder. Med bättre och mera ljus, bättre och mera utblick — t ex erkrar fungerar inifrån ut genom att de ger vidare synfält. Bostadsbyggandet på 60- och 70-talet gav oss tusentals identiska bostäder — och inte bara bostäder, utan identiska hus. Allt var standardiserat.
GA: — Men ingen människa är likadan som någon annan människa och vill inte heller bo lika. De standardiserade byggelementen medgav inga variationer — fönsterstorlekar, fönstrens placering i väggen, rummens storlekar var en gång för alla givna och minsta ändring innebar tilläggskostnader.
EA: — Reaktionen på detta monatona byggande var att man först i stadsplanerna började ta fram kvalitetskrav, miljödirektiv och byggnadsdirektiv. Genom krav på variation i färgsättning och genom artikulering av fasaderna kan man skapa individuella och levande gårdsmiljöer. Idag kritiseras stadsplanedirektiven för att de gör byggandet dyrt genom att de binder lösningarna för strikt.
GA: — Ursprungligen var de resultatet
Eric och Gunnel Adlercreutz
SAMTAL OM BOENDEKVALITE av reaktionen mot ett omänskligt byggande och skapades för att garantera en viss kvalitet. Genom att använda stadsplanen som styrningsinstrument ville man försäkra sig mot ett dåligt slutresultat. Stadsplanen kan ange maximidjup på huskropparna; en grundare kropp på 10 m i stället för 13— 14 m ger bättre ljusförhållanden. Mindre husstorlekar ger bättre skala men dyrare hus — ytterväggsyta kostar. Men prisskillnaden jämfört med normerna i 60-talets massbyggande är inte så stor som man ofta för gällande.
EA: — I den allmänna ekonomiska åtstramningen märker man att de gemensamma utrymmena i bostadskvarteren, som var vanliga under tidigare decennier, allt oftare stryks ur planerna då kostnaderna för dem belastar kvadratmeterpriset. Dagens starka trend mot större individualism gör att idén med fungerande grannskap och social interaktion i kvarteret upplevs som oviktig.
GA: — Där gemensamma utrymmen byggts och fungerar upplevs de som väldigt viktiga för invånarna. Nu är inriktningen den att alla lägenheter — t o m ettor som renoveras — skall ha egen bastu, små svettskåp som naturligtvis är renons på en riktig bastus sociala dimensioner. Gemensam bastu och simbassäng kunde i höghus vara ett både ekonomiskt och funktionellt alternativ,
EA: — En fråga viktigare än bastu — som alla inte ens vill ha — är bristen på tillräcklig spridning då det gäller de olika boöstadstyperna. Ettor och tvåor tenderar att hopa sig geografiskt. och överlag råder det definitivt brist på verkligt stora familjebostäder som exempelvis skulle möjliggöra fler Text: Ragnhild Artim generationsboende, en fråga som den förändrade åldersstrukturen i landet aktualiserar.
GA: — Genom att det finns hyresbostäder för mindre än tio procent av finländarna är merparten tvungna att köpa bostad, och då låneräntan är hög och bostadspriserna astronomiska koncentreras de största boendekostnaderna till den period i livet då inkomsterna är rätt låga och familjen har små barn och skulle vara i behov av en boendeareal de definitivt inte har råd med. Då den perioden är förbi och en krympt familj i ombination med bättre inkomster ger möjigheter till bättre boende är det egentliga arealbehovet passerat.
EA: — Men i nio fall av tio — minst — varstår tyvärr nödvändigheten av en ägobostad. I Sverige har man utgått från att det inte är nödvändigt att äga hela bostaden utan endast rätten att bo där, och man får bostad med betydligt mindre insats, långfristigare lån och lägre ränta. SFP framkasade ju den tanken också här som en lösning på det kostsamma boendet som håller inlängarna i ett strängt utstakat boendeprogram en stor del av livet.
GA: — Det är viktigt att hålla de ekonomiska rubrikerna isär: priser och kostnader är som känt inte synonyma begrepp. Planernas dyrhetsgrad kan ha föga att göra med kostnaderna för att bygga.
EA: — Planeringen rör sig på gungfly så länge beräkningssystemet i kostnadskalkylen inte har någon koppling till verkligheten. Vad cet kostar att bygga beror helt på viljan att bygga — och bygga just vid den givna tidpunkten. Planerarnas arbete måste kunna bygga på att man vet vad man talar om i skede A och att skede A också har rele fortsättning på sid 5 6/1989 FORUN