Sibirien lär, men vad?
av Kaj Arnö Forum 2018-07, sida 18, 30.08.2018
Sibirien är nästan som hemma. Lika bra skulle tanten som stiger på marschrutkan halvvägs mellan Listvjanka och Irkutsk kunna ha stigit på någonstans på Skärgårdsvägen i Strömfors på väg till Lovisa.
[caption id=“attachment_8706” align=“alignright” width=“174”]
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.[/caption]
Nu är det så att jag i samråd med min son valde att resa till Sibirien för att fira hans färdigblivning från studierna hemma i München. Det okonventionella valet av resmål gav möjligheter att begrunda exakt vad det är som Sibirien riktigt lär (med hänvisning till det finska talesättet ”Siperia opettaa”, med andra ord att lära sig den hårda vägen).
För det första lär Sibirien att det har gått länge sedan det varit ett straff att åka hit. Inget i stadsbilden i Irkutsk påminner om fångenskap eller tortyr, såvitt man inte är överkänslig för diverse namn associerade med kommunismen. Bajkal-omulen och lingontéet på Ulitsa Lenina smakar läckert, och serveras i en ungdomlig restaurang med namnet Love Baikal. Vårt boende på Ulitsa Karla Liebknechta har en industrial hipsterstil som för tankarna till Amsterdam. Att ta ut pengar i Sberbank-automaten på huvudgatan Ulitsa Karla Marxa går utan minsta bekymmer.
Att vi inte hade anledning att besöka Ulitsa Dscherschinskovo har mer att göra med att vi inte hade ärenden dit, mindre med vår avoga inställning till grundaren av KGB. Och så hittade vi en bättre bastu, i kommersiell drift men traditionell stil, än Banja No 10 på Kommunistiskaja Ulitsa.
Personkult i historiskt format. En annan lärdom blev att dyrkan av Putin inte kunde iakttas överhuvudtaget. Att det inte var valtider var kanske huvudorsaken att den kult vi kunde observera gällde motpolerna tsar Alexander III och Lenin; den största kvarvarande statyn av Lenin finns just i Irkutsk, och ryska arméns musiktrupper spelade dunka-dunka invid Alexander III:s staty.
Biologiskt som ekonomiskt lärde vi oss att landgränser släpper igenom olikheterna. Landskap och växter, blommor och bin påminde starkt om Nyland. Fast vi var på 52:a breddgraden var det inte mellaneuropeisk eller alpin flora som gällde. Bajkalsjön är mer kuperad än Saimen, men resten av naturintrycket är utbytbart, inklusive rädslan att bli fästingbiten. Norra USA och Kanada har trots ett antal vandringar aldrig givit samma hemmakänsla; redan helt vanliga tallar, björkar och granar ser där för annorlunda ut.
Hemmakänslan syns också i matbutiken i Irkutsk. Det är Barilla och Nutella, det är samma österrikiska energidryck, belgiska öl och franska kosmetika bland diverse bekanta tyska varumärken. Gatureklamen och gatubilden visar på idel europeiska tillverkare av byggmaterial och verktyg.
Kulturell bro. Landgränserna skiljer inte åt lika effektivt som världshav, och en klok politisk styrning kan förstärka Sibiriens roll som bro mellan öst och väst. Kinesiska är det andra turistspråket efter engelskan, och bilparken kommer öster-ifrån. Några begagnade bilar var rentav högerstyrda. En säger en begagnad bil var importerad så pass långt österifrån som Washington State. Annan inverkan över Stilla havet var minimal, Amerika syntes i stort sett endast via Coca-Cola.
Söderut går landgränsen mot Mongoliet. I princip är Bajkal-traktens ursprungsfolk, burjaterna, mongolernas bröder. Svårt att säga exakt hur lika de är, men knappast är skillnaden mycket större än mellan svenskar och norrmän, och helt säkert mindre än mellan finnar och ester. Varför Mongoliet och Bajkal befolkats av ett och samma turkfolk men inte båda koloniserades av Ryssland förblir oss en gåta. Någon utpräglad rasism såg vi för övrigt inte, tvärtom iakttog vi till synes jämställda sociala kontakter mellan mörka burjater och blonda ryssar.
Мы из Германии! Finland har synts marginellt. Burjat-chaufförens reservtelefon ringer ännu till Nokiatoner. Men kulturella likheter finns. Fin bastu, bra dopp i Angarafloden, likadan ved-jacuzzi som hos kompisen i Nagu, fastän bastu-kvasten var av ek. Ursäkta, björkkvastarna är slut.
Bland den yngre befolkningen har vi utgivit oss för att vara tyskar. Det var mer praktiskt att få visum i våra tyska pass. Och Tyskland står på alla sätt högt i kurs. Så här långt österut kom tyskarna bara som krigsfångar, så något direkt tyskhat har vi inte kunnat se. Däremot ljuder Modern Talking i spellistan både på hotell Majak i Listvjanka och i marschrutkan på väg till schamanklippan på Bajkalsjöns största ö, Alchon. Thomas Anders! Dieter Bohlen! säger burjatchauffören ärevördigt; de står inte längre högt i kurs hemma i Tyskland.
Därmed kommer vi till den mest slående lärdomen av Sibirien: ungdomens dröm är västeuropeisk. Tyskland, det är tufft! Sibirien har fin natur, ja, det är vackert här. Men det är också allt. Jag vill till Berlin och jobba!