Självständighetens dimensioner

av Leif Salmén Forum 1987-15, sida 22-23, 08.10.1987

Taggar: Teman: ekonomi

Vad betyder Finland f r mig?

Självständighetens dimensioner

Under året som gått har jag ägnat en avsevärd del av min tid åt att författa en bok, en fortsättning på min subjektiva krönika från 1983, ”Finländsk Bokföring”. I min föreställningsvärld tänkte jag mig någotslags sammanfattning av den etablerade ”tredje republikens” problem, projektioner, andliga klimat. Därav blev intet, helt enkelt av den orsaken att skeendet i landet är så motstridigt att det krävs mer tid och större avstånd för en överblick. Men det blev en bok i varje fall, skriven mitt i skeendet.

et var denna gång ett tyngre arbete D än jag hade tänkt mig. Varför? Kan ske svaret kan läsas ur ett avsnitt som skrevs då republiken firade självständighetsdag för ett knappt år sedan ”Det är självständighetsdag, mig bekommer det egentligen inte alls. I en värld där allas beroende av alla är så totalt som I denna vår värld borde man snarare tona ner än betona allt tal om nationell självständighet och hellre understryka nationernas djupa ödesgemenskap i skuggan av både nukleära och ekologiska katastrofer. | går meddelade vårt statsbolag Outokumpu om 400 nya arbetslösa vid sin koboltgruva, en direkt följd av att Zambia ökar sin produktion av kobolt, och Zaire har sänkt priserna på samma vara.

Borde vi nu hävda någotslags nationella intressen i detta sammanhang, efler betrakta saker och ting rationellt, ur ett större, globalt utvecklingsperspektiv? Det är klart att de två afrikanska utvecklingsländerna i mycket större utsträckning än vi har både möjligheter och rättigheter att utveckla sin koboltproduktion. Att värna de finländska arbetarnas rättigheter, och därmed våra nationella intressen, betyder därför att vi måsie samarbeta — kanske så att vi kan stå till buds med Outokumpus tekniska kunnande i dessa länder, men att vår egen gruvdrift småningom helt avvecklas? Vår möjlighe 2 att agera ”självständigt” i detta sammanhang reduceras till nödvändigheten av samarbete. Och det samma gäller nästan alla områden av samhällslivet. Världen finns hos oss, och vi i världen. Självständigheten diskuteras inte gärna i termer som dessa. Inte idag då republiken samlas kring festtal, porlande drycker, medaljer och vältuggade fraser. Jag missunnar ingen en rejäl fest, jag bara anar mig till att självständighetsfesternas tid definitivt är förbi. Och det gör mig inte nedslagen, tvärtom. Bara genom en mycket öppnare, mer global attityd, är det möjligt för oss finländska mänskor att i det något längre tidsperspektivet bevara vår personliga självständighet, det är: att inte drabbas av undergången, att kunna leva, arbeta och älska. akthavarna i Finland — de är färre än Mia som påstås -— beskriver gärna detta land som exemplet på hur ett utbrett samförstånd om det “nationella intresset” har skapat grunden för den finländska välfärden, detta Nordens Japan. Det är säkert riktigt, utan detta samförstånd skulle den finländska exportindustrin säkert inte ha håvat in lika mycket valuta som den nu har gjort. Valutaintäkterna är viktiga, men finns det något här i livet som — hemska tanke! är lika viktigt, rentav viktigare?

Jag har på känn att vi måste lära oss ställa mycket dummare och mycket brutalare frågor om oss själva, om landet och samhället. Smaka på följande fråga: Vilken vara har utgjort Finlands största exportframgång under efterkrigstiden? Svar: mänskor, som numera är ”arbetskraft”, ”resurser”, ”konsumenter”, ”aktiv eller passiv befolkning”, men allt mer sällan ”mänskor”.

Ännu en korkad fråga: Vilken, eller snarare vems, logik säger att det ligger i en förtidspensionerad sågarbetares intressen att den finländska pappersindustrin investerar i England i stället för i Villmanstrand?

När det så ofta talas om att näringslivet ”tar risker”, vem är det som får lida om risktagningen slår fel?

När man ber mig skriva om vad Finland betyder för mig måste jag fråga: Vilket Finland? Jag kan inte låta bli att citera Gunnar Ekelöf, ur samlingen ”Non serviam”, titeldikten: ”En gång, i de korta/ de fattiga stundernas vilda Sverige/ där var mitt land! Det var överallt!/ Här …. där allting är stängt för drag… är det mig kallt.”

Mitt i börs- och integrationshetsen känns det en aning kallt, inte sant? Som om någoönting hade gått förlorat.

å, diktare klarar sig alltid. De kan föreN ställa sig en annan verklighet, gestalta en bättre värld, djupa harmonier. Men vad gör en finländare som inte är diktare? Han kan titta på tv. Det finns numera så mycket bedövande underhållning till buds på den fronten, att känslan av förlust går att glömma. Finns det ett samband mellan hög arbetslöshet, expanderande export och massiva satsningar på dåligt tv-utbud?

Om man inte vill se på tv kan man ägna sig åt friluftsliv i skog och mark. Men vågar man låta småbarnen andas in lufter? Det är en knepigare fråga. Vågar man äta maten? Hur många tiotusen kemiska ämnen — d 15/1987 FORUM

SOVJET rög start för privatföretag

För ett knappt år sedan offentliggjordes en förordning som tillåter småskalig privatföretagsamhet i Sovjetunionen, Den trädde i kraft i maj. I Sovjet har man betonat att förordningen faller inom ramen för 1977 års grundlag: genom den nya förordningen försöker man endast skapa de ramar inom vilka privatföretagandet är tillåtet.

myndigheterna hittills beviljat tillstån åt ca 140 000 privatföretagare. Regeringsorganet /zvestija (6.6.-87) anser att antalat ansökningar om tillstånd är lågt och påstår samtidigt att man redan I starten hade väntat sig mellan tre och fyra gånger fler ansökningar. Man räknar med att det inom kort finns en halv miljon privatföretag, vilket är rätt anspråkslöst i ett land där invånarantalet idag är över 280 miljoner.

Privatföretagsamheten beskattas, åtminstone till en början, med vanlig inkomstskatt. | Sovjetunionen har den mycket låg progressivitet. Svartabörs-jobbarna och månskensentreprenörerna betalar naturligtvis ingen skatt, och därför kanske företagen inom den här branschen inte låter sig registreras i önskad utsträckning.

Förutom skatt måste företagaren erlägga en årlig registreringsavgift. För taxibilister och byggnadsentreprenörer är den 550 rubel (ca 4 000 FIM) i året, vilket motsvarar två månaders genomsnittslön. De som driver djuraffärer kommer undan med en årsavgift om endast 100 rubel. En viss förvirring i avgiftsförfarandet tycks förekomma i initlalskedet. I Riga kostade ett taxitillstånd i början 1560 rubel, men avgiften sänktes då knappast någon ansökte om tillstånd till det priset.

FÖRUN, 15/198 = uppgifter i sovjetisk press har

Svag start

Tidningarna har redan skrivit en hel del om hur dåligt privatföretagsamheten tar fart i landets byråkratiska atmosfär. I ett fall blev en krigsveteran utan tillstånd för sitt företag därför att han inte hade erforderliga blanketter från hälsovårds- och arbetskraftskommissionen. Senare fick han veta att de här papperen inte alls behövdes för tillståndet (lzvestia 16.5.-87). Kulturtidningen Literaturnaja Gazeta beskriver förbudsmanin i samhället. På basen av den sätter man i samband med alla förändringar käppar i hjulen för medborgare med företagaranda.

Nu under perestroikan, dv s reformens tidevarv, bromsar ämbetsmaskineriet naturligtvis inte alltid initiativrikedomen. På många orter har de lokala myndigheterna ordnat ett slags marknader för företagare. På dem kan man köpa rester från produktionen och oanvänt material för att inleda affärsverksamhet. Företagarnas försörjningsproblem kan dock inte alltid lösas med de här vänliga gesterna. Ett entreprenörsföretag i Omask meddelar att det måste avsäga sig uppdrag därför att det inte kan få tag på tapeter, målfärg och andra inredningsmaterial. Enligt nyhetsbyrån APN (2.8.-87) har man varit tvungen att skjuta upp ansökningar om företagartillstånd i en oviss framti på grund av att de lokala myndigheterna inte kan ordna erforderliga verksamhetsutrymmen.

Andelslag

Till råga på allt begränsas den privata verksamheten av att företagaren, I princip, inte alls får utnyttja främmande arbetskraft. Endast de övriga familjemedlemmarna får arbeta i företaget. Samtidigt har man dock förbättrat förutsättningarna för andelslag. Det krävs nu minst tre medborgare för att grunda ett andelslag och de nya småandelslagen kan i begränsad utsträckning också anställa arbetskraft.

Företagarna föredrar de små andelslagen speciellt då det är frågan om livsmedelssektorn, inklusive kafé- och restaurangverksamhet. Verksarnhetsmodellerna för de här andelslagen har inte ännu blivit fasta. Enligt vissa uppgifter kan andelslagen fungera endast som komplement till det egna arbetet. Det betyder att man man inte får avstå från arbetet I den offentliga sektorn till förmån för andelslaget. Den ideologiska striden beträffande andelslagsföretagandet tycks fortfarande pågå och vänta på den slutgiltiga uppgörelsen.

Gorbatjov nöjd Generalsekreterare Gorbatjov har tydligt gett uttryck för sin belåtenhet över de experiment som utförts inom jordbrukssektorn. I ett tal som han höll vid SKP:s centralkommittés plenum i slutet av juni nämnde han några exempel på hur initiativrikedomen skapar välfärd. Maskinskötare Volotjenki bad sovhosens (statligt jordbruk) ledning om jord och boskap. Enligt avtalet fick han överta 40 ha jord. Boskapsskötsel i familjeregi gav en årsinkomst på 8 000 rubel, vilvän 25