Sjunkande skepp - och löner
av Nicholas Anderson Forum 2013-01, sida 10-11, 31.01.2013
”Det tar år att bygga upp en framgångsrik industri och bara några veckor av oklart tänkande för att rasera tilliten”
Sjunkande skepp —- och löner
NICHOLAS ANDERSON: De flesta av oss jobbar mer än 40 timmar i veckan, så varför inte gå med på en längre arbetsvecka på 45 timmar? De som tjänar allra mest lider int heller av att i solidaritetens namn pruta en del på sina löner.
Jag talade med en kollega i bankbranschen som dogmatiskt förklarade för mig att det var bra att regeringen inte lånade 50 miljoner euro åt Åbovarvet STX Finland. Han menade att det var slöseri med pengar att stödja en business som bara kunde hålla sig flytande genom att pressa regeringen att ge dem billiga lån.
Hans kommentarer påminde mig om stödet till den svenska försvars - och fordonsindustrin, som båda också är utsatta för stark internationell konkurrens. Givetvis föreligger en stark misstanke att STX France, som tog hem fartygsordern, troligen hade erhållit olaga statsstöd av franska regeringen. Franska staten äger 35 procent av STX France. Vi har redan sett att STX Finland kommer att säga upp hundratals skeppsbyggnadsarbetare och att Finlands position försvagas på denna komplexa och viktiga högteknologisektor.
Skeppsbyggnad sysselsätter tiotusentals arbetstagare och har konkurrenssatts intensivt av rederier och operatörer. Att bygga jättestora passagerarfartyg är högriskbusiness och tekniskt krävande. Skulle ett litet land göra klokare i att fokusera på arktiska och andra specialfartyg i mindre format? Två synpunkter aktualiseras då man försöker besvara den frågan.
För det första kräver varje stor sektor, som skeppsbyggnad, en strukturell strategi som ett led i enlångsiktsplan mellan regeringen och sektorns huvudaktörer — ägare, anställda, leverantörer och tekniska skolor.
Att olika intressenter förefaller att slunga arga anklagelser mot varandra är en signal att allt inte är väl —- och det är alltid dåliga nyheter i små länder, typ alla nordiskaländer. Det tar år att bygga upp en framgångsrik industri och bara veckor av oklart tänkande för att rasera tilliten. Kortsiktigt tänkande kan passa då det gäller hedgefonder och privata tillgångar, men fungerar inte då det handlar om betydande sektorer som sysselsätter tiotusentals yrkesskickliga arbetstagare.
Den andra aspekten är enkel. Om vi inte är villiga att låna 50 miljoner euro till STX Finland, varför lånade vi Grekland, Irland och ett antal andra illa skötta länder flera miljarder euro utan utsikt att dra någon som helst nytta av det?
Att vara bäst i klassen på exportmarknaden är ett överlevnadsvillkor och borde vara en topprioritet för varje nordisk regering.
En annan fråga är om vi borde acceptera lönenedskärningar för att rädda exportindustrin. I Finland har cirka 100 000 personer en årslön på över 35 000 euro. En liten kategori får betydligt mer pengar, men den genomsnittliga årslönen för förvärvsarbetande ligger kring 35 000.
De som har topplöner betalar progressiv inkomstskatt på lönen och har nyligen krävt låg eller ingen lönehöjning för mannen på gatan. Självfallet skulle en låg eller ingen lönehöjning alls inte ha reell betydelse för deras egen ekonomi. Till och med en lönesänkning på 5 eller 10 procent skulle knappast kän nas, om de inte har enorma skulder eller befinner sig i en dyr skilsmässoprocess …
Tillbaka till den stora frågan - skulle vi acceptera en nedskärning i månadslönen för att rädda exportindustrin från kollaps? Det fanns en tid då vi gjorde precis så: då vår valuta devalverades. Devalveringen höjde priserna på importen, på bränsle, livsmedel och importerade konsumentvaror. Den drabbade dramatiskt den disponibla inkomsten genom att utlösa en snabb och massiv inflation som hade konsekvenser för alla — särskilt låginkomsttagare.
Exportbolagen och deras ägare drog nytta av en omedelbar prisfördel som i förlängningen också gagnade merparten arbetstagare då fler jobb med tiden skapades.
Nukan vi inte devalvera, och höginkomsttagarnaligger långt före resten av befolkningen genom att de lyckats höja sina egna löner mycket snabbare än genomsnittslöntagaren. Så det rätta i ett hotfullt läge är att bära sin del av bördan och att de accepterar en betydande lönesänkning (åtminstone 15 eller 20 procent) i solidaritetens namn, medan resten av befolkningen drar åt svångremmen och stoiskt accepterar att en2 eller 3 procents inflation äter en del av den disponibla inkomsten.
Borde vi också jobba längre? Jag tror de flesta av oss jobbar mer än 40 timmar i veckan, så varför inte gå med på en längre arbetsvecka på 45 timmar? Och den gällande pensionsåldern skulle höjas till 65 eller 67 år från i morgon. Inget av dessa förslag skulle ta livet av någon, särskilt om vi kunde stärka exporten som goda nordiska tigrar - än en gång!
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.