Skattepolitisk vidskepelse
av N M-r Forum 1974-10, sida 05, 29.05.1974
LEDARE 29. 5. 1974
Forum 10/74
Skattepolitisk vidskepelse
En statlig tilläggsbudget på 1,6 miljarder mark är egentligen ingen småsak: Den senaste tilläggsbudgeten är dessutom redan den andra i ordningen. Under hösten kommer ytterligare minst en. Då i den kan väntas en serie nya anslagsökningar för att täcka inflationens kostnadsförhöjningar, sväller volymen för den statliga budgethushållningen med besked.
Är det därför inte skäl att koppla på den traditionellt kverulantiska låten om lättsinne. och slöseri? Det går dock inte lika lätt som förr. Misshushållningen är knappast av den storleksordningen att det finns anledning att ta till falsetterna.
Vad den senaste tilläggsbudgeten beträffar, var anslagen till stor del motiverade av det inkomstpolitiska avgörandet, som ju med hänsyn till de politiska realliteterna var allmänt sett godtagbart. Regeringen måste givetvis statsfinansiellt stå för sina åtaganden. Om ett och annat anslagsyrkande kunde sägas att det illa fyllde sin plats i en tilläggsbudget. Reglerna för vad som kan inrymmas där har dock aldrig varit hårt bindande. Numera kan man undra om inte med hänsyn till skeendets ökade fart kalenderåret blivit en något lång planeringsperiod för statsförslagets detaljer.
Finanspolitikens ömtåliga aspekter har under de senaste åren blivit andra än förr. Kassabristen har inte längre framträtt som utgifternas främsta restriktion. Staten har haft gott om pengar. Vid sidan av de traditionella beskärmelserna över att staten snålat, som i ett dynamiskt samhälle aldrig tystnar, har nu ropen på skattelättnader ökat i röststyrka. Löntagarna kan vänta god resonans fö sina klagomål. Inflationen har fört bred medborgarkretsar upp i de skikt där inkomstskattens progression börjar kännas. Regeringen har fått ge efter för ’ skattelättnadskrav av en statsfinansiell påtaglighet som för tio år sedan hade framstått som verklighetisfrämmande. . En ny typ av resonemang har i detta läge trängt in i den skattepolitiska debatten. Löntagarnas skattebörda har nu för en given tid vuxit snabbare än företagens. I en högre samhällspolitisk rätt-. visas namn måste en utjämning ske, :säger man. Den kan inte genomföras blott genom att lätta bördan för löntagarna. Därför måste den skärpas för företagen. Detta resonemang bygger på ett missförstånd. Man tror att löntagarnas levnadsstandard, väsentligen bestämd av deras nettoinkomst efter skatt, kan jämföras med välbefinnandet hos företagen i stöd av liknande räkneoperationer. Staten måste med sina skattekrav behandla dessa två enligt en social rättvisas anvisningar. Det har inneburit en utveckling mot större rationalitet att vi kommit ifrån att betrakta statens kassatillgångar som en norm för dess aktivitet. Men vi har mycket kvar av fördomar och vidskepelse om vi betraktar löntagarna och företagen som i den meningen varandras motsättningar att ju mer den ena får, desto mindre blir över åt den andra. Företagsinkomsten borde kanske beskattas högre, men ett sådant krav kan endast motiveras med uppfattningen att åtgärden skulle få omedelbart gynnsamma verkningar, inte på grund av att staten behöver kassa eller att andra skatter råkat utvecklas på ett bestämt sätt. Oo N M- 5