Skeva elpiser får negativa konsekvenser
av Henrik Lundsten Forum 1984-08, sida 28, 03.05.1984
FRUN 8/84
Synvinkeln
SKEVA ELPRISER FÅR
VD Henrik Lundsten
NEGATIVA KONSEKVENSER
IB Oljans andel i vår energibalans har under de senaste åren till en följd av flera samverkande faktorer fallit ner till en nivå, som är den lägsta bland de industrialiserade länderna och samtidigt t o m under hela världens genomsnitt. Oljans andel är i dag blott 36 procent, mot 56 procent för tio år sedan. Enbart under de senaste fem åren har den absoluta förbrukningen sjunkit med 21 procent och oljans relativa andel med 12 procentenheter. Det är fråga om en betydande omvälvning, då man beaktar att den totala energiförbrukningen från år 1973 ökat med 10 procent och BNP med inemot 20 procent. Örsakerna till denna negativa utveckling är många: den chockartade oljeprishöjningen i slutet på 1970-talet och därmed sammanhängande psykologiska faktorer, kraftiga ensidiga skattehöjningar på olja, statlig propaganda och statliga bidrag för ersättande av olja med inhemska bränslen och sist men inte minst den kraftiga marknadsföringen av elkraft främst till uppvärmningsändamål. Elindustrin har i dag en märkbar överkapacitet och då det är fråga om en mycket kapitalintensiv industri försöker branschen dumpa ut elektricitet på marknaden till blotta marginalkostnaden. På detta sätt har de dels kunnat ta över marknadsandelar och dels få fram en stegrad elförbrukning — detta sistnämnda synes inför ett hägrande nytt storkraftverk i vissa kretsar ha blivit närmast ett självändamål.
Elvärmen, som till råga på allt i flertalet fall realiseras som s k direktverkande elvärme, har under de senaste åren fått en hittills oanad popularitet. Denna popularitet bygger helt på prissättningen. I strävan att öka eluppvärmningens andel har elbranschen gått in för en prissättning med höga tariffer inom monopolsektorer (småindustrin, lantbruket samt hushållen) medan elkraften inom öppna sektorer (främst uppvärmningen) prissätts enligt marginalkostnadsprincipen. Det är svårt att tala om rättvisa då en enskild konsument i ett t ex fjärrvärmehus tvingas betala 56 procent högre elpris än grannen i ett hus med direkt elvärme, fastän den sistnämnda konsumenten har en väsentligt större variation på förbrukningen och samtidigt förorsakar dyr toppbelastning under kalla vinterdagar. Småindustrin betalar åter i genomsnitt 33 procent högre elpris än konsumenter med direkt elvärme och hela 76 pro cent högre elpris än egnahemshus med ackumulerande elvärme, Åter kan man ställa sig frågan, vem har den mera jämna förbrukningen och vem föranleder mest kostnader för elproducenten och -distributören. Småindustrin betalar dessutom hos oss i förhållande till privata hushållskonsumenter ett högre elpris än motsvarande grupp i något annat västeuropeiskt land. Det energipolitiska programmet förutsätter att eltarifferna baseras på kostnadsmotsvarighetesprincipen. Av ovanstående framgår, att så inte i praktiken är fallet. Denna uppenbara orättvisa och samtidigt de energipolitiska konsekvenserna har också under senaste tid blivit föremål för allt större uppmärksamhet. Senast konstaterade direktör Kaarlo Kirvelä vid Energiekonomiska föreningens årsmöte att elvärmekonsumenterna får en oskälig förmån på övriga elkonsumenters bekostnad. Man får hoppas att myndigheterna och elbranschen får fart på förnyandet av tarifferna — eljest plockas allt flera godtrogna konsumenter av den nuvarande skeva strukturen och vi tvingas i förtid till stora investeringar i nya kraftverk. Nuvarande kapacitet räcker väl till sekelskiftet om inte elvärmen tillåtes konstgjort svälla ut. Elvärmen har dessutom kommit på kollisionskurs med dels den energipolitiska målsättningen och dels samtliga övriga uppvärmningsformer. Den officiella energipolitiken avser att befrämja fjärrvärme och distriktsuppvärmning — vardera bygger på vattenburen värme — och dels användning av inhemska fasta bränslen. Båda dessa uppvärmningsformer har tillsammans med oljan fått lämna över ”marknadsandelar” till den direktverkande elvärmen. De hus, som förses med direkt elvärme, kan inte heller senare utan dryga kostnader konverteras till nationalekonomiskt förmånligare uppvärmningsformer. Elbranschens prissättningspolitik och lockrop med t o m gratis elektricitet för viss tid vid övergång till elvärme har gjort djupa spår inom oljeeldningssektorn, som tidigare var den överlägset mest populära uppvärmningsformen och som än i dag värmer över hälften av landets bostäder. Om de senaste årens trend skulle fortsätta, ställs vi inom kort inför två negativa konsekvenser: de årliga variationerna i elkonsumtionen blir allt kraftigare och vi måste bygga nya kraftverk bara för att kunna klara de belastningstop Oljebranschens 4 Centratförbun par som följer med en omfattande eluppvärmning och dels minskar oljekonsumtionen i vårt land till en sådan nivå, som gör det omöjligt för oss att upprätthålla den bilaterala oljeimporten från Sovjetunionen på nuvarande nivå. Detta återspeglas i sin tur på vår industrins exportmöjligheter — tack vare oljeimporten har vårt land kunnat ha en god sysselsättning inom flera branscher (bl a varvsindustrin, tekoindustrin och skoindustrin] som i flertalet västeuropeiska länder kämpar med synnerligen stora svårigheter.
Oljeimporten beräknas inom ramen för den bilaterala handeln ge sysselsättning för inemot 120.000 människor i vårt land. Elbranschens prissättningspolitik får sålunda handelspolitiska konsekvenser och inverkar samtidigt kraftigt på många företags lönsamhet och sysselsättningsläget i landet. Tycket för en grundlig revidering av elbranschens prissättningspolitik kan knappast väntas minska.
Om man tidigare talade om en målinriktad politik för att minska oljans andel i energihushållningen, står vi nu inför det faktum att det ur såväl nationalekonomisk synpunkt som med tanke på handelspolitiken och sysselsättningen är skäl att målmedvetet bromsa upp en ytterligare minskning av oljekonsumtionen. Ur den enskilda konsumentens synpunkt talar också de senaste årens prisutveckling för en mera nykter syn på oljan — från t ex april 1981 har realpriset på bensin sjunkit med 12 procent och realpriset på lätt eldningsolja med 13 procent. Då internationella experter är överens om att det nominella priset på råoljan inte kan förväntas stiga åtminstone under 1980-talet, kan vi vänta oss ytterligare sjunkande realpris — utvecklingen blir självfallet ännu snabbare om dollarn fortsätter att sjunka. Ovan berörda handels- och sysselsättningspolitiska synpunkter talar slutligen för att denna positiva utveckling inte heller kommer att störas av ökade inhemska skatter på oljeprodukter. En mera balanserad syn på skattepolitiken kan redan skönjas — både elkraft och kol fick vid senaste årskifte vidkännas klart högre skatteförhöjningar än oljeprodukterna. Båda har i dag en exceptionellt god bärkraft, vilket sedan hävd varit den viktigaste utgångspunkten i energihushållningen,
Det är verkligen dags att tänka om ifråga om energival vid uppvärmning.