Skön fiskesemester!

av Claus Laurén Forum 1981-11, sida 26-27, 17.06.1981

Taggar: Teman: fiskande

Skö fiskesemester!

Handen på hjärtat — vad är du egentligen ute efter när du beger dig ut på fisketur? Är det naturupplevelsen med frisk luft, stillhet och ett skönt landskap, eller är det rekordfångster av jätteabborrar och gäddkrokodiler på mellan tio och tjugo kilo 0 Förmodligen är det det förstnämnda som drar mest. Så är det för de flesta amatörfiskare. Naturligtvis finns det en liten grupp av fiskeneurotiker, som är helt blinda för alla skönhetsvärden, som helt saknar förmågan att njuta av den lättjefulla onyttighet som är amatörfiskets filosofiska kärnpunkt, och grämer sig i dagar och veckor över en fisketur som inte erbjudit någon form av rekordkänning. De utgör ett dystert släkte…

En annan sak är sedan att en fin fångst är ett glädjeämne i sig, någonting som man innerst inne i alla fall hoppas på när man beger sig ut på sjön.

Och naturligtvis försöker man förbereda sig på bästa möjliga vis inför fisketuren. Det är i det sammanhanget som betesfrågan aktualiseras. Första gränsdragningen blir mellan naturligt bete och artificiellt bete.

Någon kanske ställer sig frågande redan på den här punkten: ingalunda använder man naturligt bete vid spinnfiske?

På sätt och vis vore en sådan anmärkning befogad. Fiske med naturligt bete räknas nämligen som mete, inte som spinnfiske — oberoende av om man kastar med rulle eller inte. Tekniskt sett rör det sig däremot om spinnfiske om man tar hem betet som man tar hem ett drag. Det skulle vara intressant att se ett domstolsprejudikat i ett fiskerättsmål som handlar om ”spjuttackel” med propeller — är det den artificiella propellern eller är det den naturliga betesfisken som sitter uppträdd på spjutet, som s a s konstituerar betet?

Ack, grånade hovrättsråd och ledamöter av Högsta Domstolen — där fick ni allt ett bete att bita i och tugga på, både länge och väl!

Undvik mört

Naturligt bete är en utväg som erfarna spinnfiskare tillgriper när vädret är extremt varmt och stilla, och gäddans huggvilja befinner sig i nedan. Den i särklass bäst lämpade betesfisken är en liten braxenpanka, men en storvuxen löja är inte heller illa. I nödfall kan sarv duga, men undvik helst mört. Mörten är nämligen så lös i köttet att den tenderar att gå sönder i kastet.

26

Några exempel på hur man tacklar ett naturligt bete.

Det säger sig självt att fiske med naturligt bete förutsätter haspelrulle och helst en öppen modell. Ju mindre motstånd och knyckar betet utsätts för, desto längre håller det.

Spinnfiske med naturligt bete är ett elegant fiske som kräver precision och känslighet. Helst kastar jag efter vakande fisk när jag ägnar mig åt den här speciella typen av spinnfiske. Jag parkerar båten vid någon gäddrik vasskant och väntar tills jag ser en fisk slå. Med några raska årtag förpassar jag mig inom kasthåll och låter betesfisken singla iväg till en punkt

Skippa gärna ruilen, då du kastar med naturligt bete.

några meter bakom vaket. Sedan börjar en försiktig hemtagning i etapper om ett par meter. Betet får sjunka några sekunder, sedan lyfter jag spötoppen och tar in litet lina, varpå betet igen får sjunka.

Är man inte blödig av sig så strävar man att hålla betet vid liv så länge som möjligt. Detta ökar nappchanserna betydligt.

Den här metoden är speciellt lämpad för den varmaste delen av högsommaren, när allt annat spinnfiske efter gädda brukar slå fel. En annan fördel med

FORUM 11/8 metoden är att den juridiskt sett klassificeras som mete, och följaktligen kan utövas utan vattenägarens tillstånd.

Konstgjorda beten

Nu är det dags att med ett enkelt snitt dela upp den form- och färgrika floran av konstgjorda beten i några huvudgrupper: wobblers, skeddrag, pilkar, skedspinnare och propellerspinnare.

Pilkspinn är ett typiskt ”trappstegsspinn”, som tillgår så, att man först låter betet sjunka ända till bottnen för att sedan ta hem det i etapper. Vid pilkspinn betar man kroken precis som vid normalt pimpelfiske.

Att kasta med pilkbete är annars en metod som hör hemma i atlantiska sammanhang.

Propellerspinnaren, vanligen av typen Devon, förefaller att vara ett utdöende bete. Vad det kan bero på är inte lätt att säga, men möjligen kan det ha visst samband med den här betestypens benägenhet att tvinna linan.

Devonspinnaren hör främst hemma i strömmande vatten. Den är ett utomordentligt bete både för laxartade fiskar och för ”coarse fish”, främst abborre och id, men är antagligen på väg att slås ut av den behändigare och minst lika effektiva skedspinnaren.

Gäddspinnarna

Gäddspinnarnas släkte sönderfaller i två huvudgrupper, som ofta visar stor inbördes antagonism: wobblerälskare och skedälskare. Vardera gruppen brukar vara lika fanatisk i sitt val av bete — wobblerfiskaren skulle endast i yttersta nödfall förmå sig till att hänga en ”plåtbit” vid linan, och skedentusiasten är lika restriktiv till s k ”träklabbar”. Naturligtvis rör det sig om en tvist om påvens skägg. Båda betestyperna är utmärkta gäddbeten, och huruvida det bör vara wobbler eller skeddrag är sist och slutligen en vanesak.

Fiskar man på mycket grunt vatten — en halv meter eller mindre — är en flytwobbler att föredra, eftersom den kan tas hem i lugn takt utan att fastna i bottengräset. Analogt gäller att fiske på stort djup blir betydligt enklare med ett tungt skeddrag än med en flytwobbler som måste spinnas hem i ett rasande tempo för att hållas kvar på bottennivån.

Vid fiske i stark motvind är skeden också bättre än wobblern. eftersom den inte erbjuder lika stort luftmotstånd.

Det finns tre huvudtyper av skeddrag. Nummer ett är den korta, äggrunda skeden av typ Kaleva, Stubb eller Plankton Favorit. Den är ett bra högsommarbete och bör i östersjövattnen helst vara silverfärgad. I mörkare insjövatten kan guld- eller kopparfärgen ibland vara att föredra. Det här draget har en livlig och snabb aktion, och utövar därför en stark attraktionskraft på både

FORUM 11/8 abborre och id, förutom gäddor av mindre format.

Betestypen nummer två är den avlånga, i bägge ändar avrundade skeden. vars mest kända representant bär varumärket Utö. Den här skeden bör fiskas hem långsamt för att dess loja, vacklande rörelser i vattnet skall komma till sin fulla rätt.

Beten på djupa vatten

Den tredje huvudtypen är ett långsmalt drag som är mer eller mindre spetsigt i vardera ändan. Som exempel på den här typen må nämnas Toby och Krokodil. Det här är beten som skall spinnas hem förhållandevis snabbt och som då har livliga, stora rörelser i vattnet. De är lätta att kasta, trots en viss benägenhet för att slå runt och fastna med krokarna runt linan om det blåser motvind, och de sjunker snabbt.

Betestypen lämpar sig för gädda. torsk och laxartade fiskar, och brukar ge bästa resultatet när fisken är ordentligt på hugget (de runda skeddragen kan fungera relativt bra också vid lågsäsong, framför allt i mindre format).

I princip är det här beten som man använder på djupare vatten, men inga regler är järnhårda då det är fråga om fiske.

Den ursprungliga wobblern var gjord av trä och flöt så länge man inte vevade hem den. Den var målad i naturliga färger, lackerad för att motstå gäddans hårda käftar, och utrustad med en snedställd ”haklapp” av plåt som tvingade ner betet under vattenytan när det sattes I rörelse.

I dag görs wobblers av plastmaterial, och kan antingen vara av typen flytwobblers eller sjunkwobblers. Wobblern är främst ett gäddbete. även om en eller annan förlupen abborre eller id ibland kan råka haka sig på, och den är främst tänkt som ett grundvattensbete.

Som vanligt, när det är fråga om fiske, hinner man knappt uttala en regel innan man måste komma med reservationer. Wobblers används faktiskt vid djupfiske också — närmare bestämt vid sk

Vilket bete välje jag i dag?

F v wobbler, skeddrag, skedspinnare, pilk och devonspinnare.

”trolling”. Trolling är en modifierad form av dragrodd, och utövas av gäddfiskare som specialiserat sig på djupgående gädda av magnumformat. Man går vanligen för motor med lägsta hastighet, och drar en eller två kraftigt blyförtyngda linor efter sig. Bete, som vanligen utgörs av Cisco Kid-wobblers i hundragramsformatet, skall hållas på ca femton meters djup.

Slutligen ett litet råd: ledade wobblers ser trevliga och fiskliga ut, men är ett otyg, som inte kan rekommenderas för något slag av fiske.

Allroundbetet framom andra, framför allt under sommarmånaderna är skedspinnaren. Den består av en tung, stillastående kropp med en axel av ståltråd, kring vilken en liten sked roterar. Skedspinnaren är främst ett bete för abborre, id och laxartade fiskar, men lockar ofta gäddor (även stora sådana) till hugg. Det förekommer i handeln skedspinnare, som i stället för den traditionella metallkroppen är utrustade med en liten ”minnow”, dvs fiskimitation, i gummi- eller plastmassa. Den här typen är förödande effektiv bl a då det är fråga om ädelfiske.

Avigsidan med skedspinnaren är att den är ytterst grundgående. Vill man söka sig ner till större djup finns det en speciell spinnartyp att tillgå, den sk Mörrumsspinnaren, som har ett tungt huvud av bly och skeden placerad bakom kastvikten.

För normalfiskaren är skedspinnaren abborrbetet framom andra. Helst skall betet inte vara större än tolv gram, men inte heller gärna mindre än åtta (det är ytterst svårt att få ut några kastlängder med ett lättare bete).

Abborrspinn är ett nervöst och spännande fiske. Abborren är en stimfisk som reagerar kollektivt, och det gäller att kroka av snabbt och få ut kastet ingen så fort som möjligt för att hålla napplusten vid liv. Tappar man en större fisk så rusar den skrämd bort från platsen och drar hela stimmet med sig. Då är det ganska meningslöst att stanna kvar — lika bra att lätta ankar och försöka på en annan plats.

Claus Lauré 27