Småspararna i biroll när bolag listas
av Patrik Harald Forum 2021-04, sida 06-08, 06.05.2021
Vårvinterns listningsemissioner på Helsingforsbörsen har lockat tiotusentals finländare att teckna aktier. Men många har blivit besvikna; enligt känt mönster har största delen av aktierna tillfallit institutionerna, medan småspararna fått bara smulor. ”Alla aktieägare borde givetvis behandlas jämlikt”, säger professor Timo Rothovius, ordförande i Finlands Aktiesparare.
Sedan årsskiftet har bolagen Kreate, Nigthingale Health, Orthex och Sitowise noterats på Helsingforsbörsen, vilket har fått tiotusentals finländare att teckna aktier. Till exempel lockade Orthex listningsemission över 21 000 placerare, vilket gör att debutanten i ett slag har lika många ägare som flera gamla börsbolag, ungefär i nivå med Marimekko och Sanoma. I Kreates emission tecknades aktier av över 18 600 privatplacerare.
Allmänhetens iver att bli aktieägare passar bra in i samhällets strävan att öka de finländska hushållens ägande, som Affärsmagasinet Forum skrev om i förra numret. Problemet är bara att många småsparare under vårvinterns listningsemissioner blivit rejält besvikna över hur små mängder aktier de tilldelats, trots att de hade varit villiga att satsa mångdubbelt. Alla listningsemissioner var nämligen övertecknade, samtidigt som den allra största delen av aktierna – 85–95 procent – enligt känt mönster gått till institutionella placerare, som fonder och pensionsbolag.
”De bjuder in både privatpersoner och institutioner till emissionerna. Om de går bra kan man vara säker på att största delen av aktierna hamnar hos institutionerna. De stackars småspararna som givet sina egna små resurser varit villiga att sätta in egna pengar och kanske gjort ett lika stort jobb med att analysera bolagen får sedan bara smulor. Småspararna är alltid i underläge vid en emission”, säger en finlandssvensk privatsparare med flera decenniers erfarenhet.
I fallet Kreate räckte den andel som allokerats till allmänheten bara till 35 aktier per person, trots att allmänhetens kvot utökats till drygt 15 procent efter det stora intresset. Med ett teckningspris på 8,20 euro per aktie betyder det en investering på 287 euro – en rätt blygsam summa till och med för en småsparare. Vid Orthex emission gick cirka 11 procent av aktierna till allmänheten, vilket räckte till 62 aktier per person, alltså en investering på 423 euro med teckningspriset 6,82.
Orhtex vd Alexander Rosenlew gläder sig över det stora intresset men beklagar samtidigt att det ledde till så få aktier per placerare.
”Introduktionen övertecknades mångfalt, vilket även gäller den andel som var tänkt för privatpersoner. Därför beslöt vi allokera mer till dem. Antalet privatpersoner som ville investera blev betydligt större än vad vi sett vid börsintroduktioner de senaste åren, vilket ledde till att tilldelningen per person tyvärr blev mycket begränsad”, säger Rosenlew.
[caption id=“attachment_132292” align=“alignright” width=“295”]
Timo Rothovius.[/caption]
Timo Rothovius är professor i företagsekonomi vid Vasa universitet och tillika ordförande i Finlands Aktiesparare. Han säger att den ojämna fördelningen mellan privatplacerare och institutioner inte är något nytt fenomen, och inte heller typiskt finländskt.
”Om emissionen går bra och aktiens pris stiger får institutionerna nästan alla aktier, men om den går dåligt säljer man mer till privatplacerarna. Så har det varit så länge jag kan minnas.”
Enligt Rothovius borde alla aktieägare givetvis behandlas jämlikt, framför allt när det handlar om ett börsbolag. Kruxet är bara att bolaget före emissionen ännu inte är något börsbolag och kan då i princip sälja sina aktier till vem det vill. Enligt Rothovius är det i hög grad den bank som är emissionens huvudarrangör som styr hur aktierna ska allokeras mellan privatsparare och institutioner.
Men att institutioner gynnas på privatspararnas bekostnad, betyder inte att alla institutioner behandlas jämlikt.
”Här har arrangören möjlighet att belöna sina bästa kunder, de som tar in mest pengar till banken i annan verksamhet. De får den största potten aktier”, säger Rothovius.
Lång- och kortsiktiga ägare. Det tycks råda en uppfattning om att småsparare som tecknar aktier i en listningsemission bara är ute efter snabbvinster och snabbt säljer sitt innehav, medan institutioner är mera långsiktiga. Affärsmagasinet Forum har tittat på mäklarnas försäljningsstatistik från dagarna efter handelsstarten med Orthex- och Sitowise-aktierna. Där syns tydliga tecken på att också institutionella placerare varit snabba att trycka på säljknappen.
Enligt Kauppalehti sålde till exempel en av ankarinvesterarna i Nightingale-emissionen, fonden FIM Fenno, en betydande mängd aktier genast efter handelsstarten.
”Kortsiktiga investerare finns nog i båda kategorierna. Institutionerna är lika benägna att sälja så snart de anser sig ha nytta av det”, säger Rothovius.
Enligt reglerna måste ett börsbolag ha minst 500 aktieägare. Att ha många ägare säkerställer samtidigt aktiens likviditet. De här kraven kan vara svåra att fylla enbart med institutionella placerare. Och det är här hushållen kommer in i bilden.
[caption id=“attachment_132293” align=“alignright” width=“300”]
Sven-Eric Holmström. Foto: KSF Media arkiv/Niklas Tallqvist[/caption]
Sven-Eric Holmström är erfaren privatplacerare och fristående ekonomisk rådgivare. Han deltog i tre av vår vinterns emissioner och fick även han bara en bråkdel av de aktier han tecknat och lagt ut pengar för. Holmström efterlyser större öppenhet redan på förhand när det gäller hur aktierna kommer att allokeras. Han säger att det inte får vara så att hushållen tas med bara för att fylla en kvot.
”Om privatspararna inte får aktier för mer än några hundralappar, drar de bara in en massa sand på golvet på bolagsstämman. Vill bolagen ha en bra ägarkår måste de kunna erbjuda småspararna mer aktier. Småsparare som är intresserade av ett bolag är en bra marknadsföringskanal, och den möjligheten borde bolagen bättre ta vara på.”
Enligt Holmström ska man inte enbart se på hur stor andel av aktierna som tilldelas privatpersoner i en listningsemission, utan på andelen privata aktieägare i relation till bolagets hela aktiestock, när man även räknar in de gamla aktierna som inte getts ut till försäljning vid börslistningen. Då blir andelen privatpersoner ännu mindre (se tabellen).
”Är det bra för ett börsbolag att bara ett par procent av aktierna ägs av hushållen?”, frågar sig Holmström.
Samtidigt påpekar han att institutionerna givetvis är väldigt betydelsefulla för bolagen, eftersom hushållens pengar inte räcker hur långt som helst.
Att en listningsemission är övertecknad är inte särskilt ovanligt. För den bank som är emissionens huvudarrangör är det viktigt med en hög teckningsaktivitet, annars ser emissionen misslyckad ut. Eftersom konkurrensen om aktier ofta är hård, tecknar en del placerare fler aktier än de egentlig vill ha, för att på så sätt öka sina möjligheter. I vissa emissioner tilldelas placerarna nämligen aktier i proportion till hur många man har tecknat, i andra däremot får alla samma antal, oavsett hur många aktier man varit villig att köpa.
Holmström är kritisk mot emissioner där alla placerare får samma antal aktier, utan att man tar hänsyn till hur många var och en varit villig att teckna. En privatplacerare måste genast vid teckningstillfället lägga ut pengar för de aktier man tecknar, trots att man inte vet hur många man erhåller i slutändan.
”En del kan kasta in stora pengar men får bara en spottstyver, och under tiden är pengarna bundna.”
”Beslut i samråd med ägarna”. Danske Bank och Carnegie har vardera varit arrangör i två av vårvinterns listningsemissioner. Affärsmagasinet Forum har bett bankerna förklara på vilka grunder aktierna allokeras mellan institutionella placerare och allmänheten. Via sin kommunikationsavdelning svarar Carnegie på ett allmänt plan per mejl att det inte är banken som tilldelar investerarna aktier, utan att ”det är ett beslut som styrelsen i emittenten, alternativt säljande aktieägare, fattar efter samråd med Carnegie, och i syfte att skapa en bra ägarbild för bolaget.”
Danske Bank svarar att aktierna i emissioner till allmänheten i regel fördelas enligt ”matematiska principer”. Den exakta fördelningen i emissioner riktade till institutioner bestäms av bolaget och dess huvudägare utifrån huvudarrangörens allokeringsförslag.
”Arrangören gör ett allokeringsförslag där man bedömer olika faktorer och försöker på så sätt säkerställa bästa möjliga aktieägarbas för företaget.”
Enligt Danske Bank är en långsiktig placerare, såsom arbetspensionsbolagen, att betrakta som en bättre ägare än till exempel hedgefonder, vars placeringshorisont i regel är kortare. Banken tar avstånd från Timo Rothovius uppfattning att emissionens huvudarrangör kan använda listningsemissioner till att belöna sina bästa kunder.
”Danske Banks allokeringspolitik förbjuder att man behandlar placerare ojämlikt baserat på andra kundrelationer”, heter det i bankens mejlsvar.
”Delta bättre än bojkotta”. Timo Rothovius tror inte att det lagstiftningsvägen går att komma åt den ojämna allokeringen av aktier mellan allmänheten och institutionerna, möjligen hjälper det att uppmärksamma saken i offentligheten. Han säger vidare att kostnaderna för emissioner kan stiga om man inte ger arrangören tillräckligt fria händer.
Trots kritiken anser Rothovius inte att småspararna ska bojkotta listningsemissioner.
”I snitt har de gett riktigt bra avkastning, kring 20 procent den dag handeln med aktien inletts på börsen. Men även om det låter mycket i procent, blir det inga stora summor i euro för den som bara lyckats komma över en liten mängd aktier.”
Patrik Harald text