SMI genväg till bättre business

av Ragnhild Artimo Forum 1989-09, sida 11-12, 25.05.1989

Taggar: Teman: business

Ingenjörsinitiativ:

Text: Ragnhild Artimo

SMI genväg till pättre business

Vi vill skapa en alternativkraft i samhället och bryta institutionernas monopol Rösten är inte folkfrontens, utan kommer från det sovjetiska ingenjörsföroundets SMI-kommitté. Revolutionen är fredlig, och målen effektivare produktion, högre teknisk kvalitet och bättre business.

e sovjetiska ingenjörerna och vetenD skapsmännen inom SNIO, Sovjetuni onens vetenskapliga och ingenjörsföreningars förbund, är trötta på tröga och rigida jätteinstitutioner där det inte finns plats för mer än ett (centralstyrt) synsätt, trötta på ineffektivitet i produktionen, trötta på dålig planering och kvalitetslikgiltighet. Övertygade om att det någonstans finns en bättre värld, om de så skall bygga den själva, har de senaste år grundat /nternationerla samarbetskommittén för små och medel stora företag, SMI-kommittén, med uppgift att befrämja små och medelstora företag teknologiska utveckling genom omfattande samarbete med ingenjörer och företagare i andra länder.

SMI-kommittén är klart en social beställning: över hälften av de sovjetiska industrierna är småföretag (200—300 anställda), men deras andel av nationens export är nästan obefintlig. Här finns plats för en profil- och produktionshöjning. Inom SNIO är man också bekymrad för att nationens hjärnkraft inte exploateras vettigt: bara en procent av alla uppfinningar som görs utnyttjas inom produktionen. Ett bättre utnyttjande av de andliga och ekonomiska resurserna är en nyckelfråga — som brådskar.

SNIO är rätta kontaktmiljön för tekniskt och innovativt nytänkande — som nationell takorganisation för 15 miljoner vetenskapsmän och ingenjörer, 170 000 företag, organisationer och institutioner, och med 30 egna branschförbund. Att SNIO är en betydande samhällskraft återspeglas också av att förbundet har 10 representanter i de folkdeputerades kongress.

Dramats huvudaktörer, SNIO-generalsekreteraren, tekn dr Alexandre Vladislavlev, och ekon dr Juri Piskulov, SMI-kommitténs ordförande, väntar nere på gatan utanför SNIOs högkvarter, De har det förklarande sken man återfinner hos personer som ämnar lyckas med vad de påtagit sig.

BLANDEKONOMI

Planet är försenat, men inte mycket. Jag är beredd på en lång samvaro i tullen Över min tekniska utrustning, men slussas rätt igenom. År röntgenporten alldeles säkert film safe? Ja, ja.

Sheremetjevo är mindre än jag väntat, och illa belyst. Men jag hittar utan svårighet Sergei från APN, som bär på ett nummer av APU, såsom överenskommet.

Ute är mörkret som varm bomull, tio Grader mer än i Helsingfors. Några medpassagerare från planet ser sig vilset omkring. När går det en buss? Senare, Men taxi då? Här finns klart två att välja mellan. Tyvärr: de får bara ta betalt i rubel. Rubel har man rått mig att växla först i Moskva.

Ytterligare fyra personbilar kan urskiljas i ljuset från den enda gattyktan utan för terminalen. Sergei samtalar med en ung man i en av dem. Har jag cigaretter? Nej. Sprit? Inte det hetter. (Naiva finländarel) Nå — dollar då? O ja, tjugofem dotlar. Jag ser genast på den unge bilägarens ansikte att redan tio skulle ha lett till en transaktion. För sent.

Han råkör in mot Moskva. Jag letar efler säkerhetsbältet, men bilen har aldrig haft något. Jag är övertygad om att vi skall köra av vägen och dö. Det är en luttrande upplevelse.

Han bromsar in utanför hotellet. Jag räcker honom dollarna, alla tjugofem. Han räknar dem inte. Då jag stiger ur ser också jag milisen ett par meter trån bi len.

Men utbud och efterfrågan har redan mötts, på ett för bägge parter tilltredsställande sätt. LJ

FÖRUN, 2/1989

Alexandre Vladistavlev och Juri Piskulov utanför SNIOsS högkvarter.

De flankeras av fyra fem medarbetare då vi parkerat oss runt konferensbordet i Vladislavlevs panelklädda arbetsrum, som tack vare kommandotruppstämningen mera associerar till ett tält än ett ämbetshus.

Vilka tekniska områden är i detta skede tyngdpunktsområden som SNIO och SMIkommittén fokuserar de aktuella ansträngningarna på — Alla ingenjörsområden är viktiga, säger Vladislavlev diplomatiskt, och tillägger, aningen mindre diplomatiskt: — För de är alla svaga och i behov av snabba utvecklingsåtgärder. Och dessutom är kvaliteten på arbetet en absolut nyckelfråga — i Sovjetunionen har man av tradition prioriterat kvantitet, men båda behövs. Utan dröjsmål.

Piskulov sekunderar, på finska, och klart med erfarenhet av västerländska informationsfärdigheter — Nu behöver vi i landet mindre festtial, och mera handlingar som ger resultat. Hela systemet måste omstruktureras — kosmetiska åtgärder räcker inte. Hittills har megafilosofin dominerat i Sovjetunionen, och gigantiska men ineffektiva produktionsanläggningar har svarat för merparten av all produktion. Men det är i de små och medelstora företagen man snabbast kan initiera en utveckling, höja det tekniska kunnandet och effektivera verksamheten. Det är på den sektorn vi kan och skall göra en insats Perestrojkan behöver ett samarbetsredskap som vår SMI-kommitté. Alla andra instanser representerar jättekoncerner; vi står för flexibilitet, småskalighet och teknoutveck9 som är den medicin som behövs jus vänd

VÅR I MOSKV 1 fortsättnin — SNIOs uppgift som demokratisk institution och medborgarorganisation är nu att skapa en alternativkraft i samhället för att bryta monopolkraften hos de gigantiska vetenskapliga institutionerna och firmorna som opererar enligt principen ”alla-sominte-är-med-oss-är-emot-oss”. Samhällsutvecklingen i stort är betjänt av en folkopinion för och inriktad på bättre kvalitet — hos arbete, produkter och distribution, säger professor Vladislavlev.

Vladislavlev: — Vi behöver en folkexpertis utanför de statliga institutionerna.

Piskulov: — Vi behöver mindre festtal, och mera handlingar som ger resultat.

Professor Piskulov konstaterar, att SMIutvecklingsarbetet måste utgå från företagens egna utvecklingsbehov och ske på deras egna villkor. Ett nyckelproblem är enligt honom att produktionsklimatet hittills inte gjort folk benägna att själva ta ansvar i sitt arbete, att lösa problemen där de uppstår.

— Här behövs nytänkande, en ny arbetskultur som betonar individens ansvarstagande och initiativ, och inriktas på att lösa problemen — inte begrava dem

Piskulov ser internationellt ingenjörs- och företagarsamarbete som en effektiv väg att initiera nya grepp. Som konkreta samarbetsexempel nämner han teknologisk upprustning genom samarbete med utländska ingenjörer och affärsmän, bla genom att grunda joint ventures, gemensamma organisationer och kollektiv för konsultationsoch engineeringtjänster.

— Vi behöver en folkexpertis som stå 12

BLUNDEKONOM — Har ni inte beställt bord på morgonen? Det måste man göra. Här är alldeles fullt, säger vaktmästaren utanför restaurangen i hotellets andra våning.

Men inga gäster syns till genom glasrutan i dörren.

— There’s another place downstairs, säger mannen bakom mig. — Would you care io join me? He wanted a bribe, you know.

Han ser ut som en kamrer, men är elektronikingenjör.

Nere kommer vi in utan svårigheter fastän bara fyra bord är lediga. På menyn står det ”steak”. Vi frågar vad det inkluderar. Chips och grönsaker. Det låter tryggt och trevligt. Chips är — visar det sig — inte fransk potatis, utan havregrynsstora potatischips, kalla. Grönsakerna är tre gurkskivor och sju syltade körsbär. Biffen är excellent, och brödet klart inte mögilgt, vilket det var vid morgonteet. Vin? Nej, det får man bara I restaurangen i tredje våningen. Mitt sällskap säger att det inte är någon förlust. Han dricker rysk champagne. Man skall ta seden dit man kommer, säger han. Det är enklast så, när man jobbar halva året utomlands.

Vi samtalar om våra jobb och varför vi är i Moskva just nu. En svensk businesstidning i Finland? Jag förklarar. Han har träffat en journalist från Forbes, I vintras, Hon hade oerhörda svårigheter att få de intervjuer hon planerat. Jaså, APN har arrangerat mina möten? Och jag har fått alla intervjuer? Jaså, inte den viktigaste? Och inte enligt uppgjord tidtabell? Och jag är förvånad? Hm.

lett halvt år har han jobbat två veckor i Moskva, två veckor I sitt hemland i Mellaneuropa. Han är delägare i en datorfirma som har stora leveranser hit. Det betyder en hel adel inkörningsarbete. En massa förhandlingar. Före, under, efter. Också när det går som smidigast, är det mycket tidskrävande. Och det går inte alltid som smidigast. Men man lär sig snabbt vad som är realistiskt. Och det är en intressant marknad, men en hel de potential. — Det finns inget ord för ”bråttom” på ryska, säger han. — Och överens kommelser skall man inte ta för bokstavligt, de är inte menade så. Om bägge parter har något att vinna på transaktionen, blir det affär till slut. Oftast blir det.

Men man måste kunpa tolka rätt signaler och önskemål. Icke sällan framför dessa önskemål mycket klart. Ibland mäste man sluta sig till dem på basen av indirekta budskap.

— För en tid sedan hage vi litet problem med en av våra ryska kundfirmor. Utbetalningarna för våra leveranser uteblev i tre månader, och samtidigt var det mycket svårt att förhandla fram ett fortsättningsavtal. Jag började gräva i saken och det visade sig att det var fråga om en försummelse från vår sida. En av direktörerna i det ryska företaget hade utlovats en samarbetsgåva om 100000 schweiziska franc, som inte hade utbetalats åt honom. Detta ledde till en rad obestämda och löst underbyggda reklamationer om våra leveranser, till att våra räkningar inte betalades, och till ändlösa och meningslösa detaljdiskussioner om nästa avtal, utan att några framsteg gjordes. Nå, då jag upptäckte problemet, åtgärdade vi saken omgående, Han fick sina hundratusen, en del i form av kontant hårdvaluta, merparten deponerad i en schweizisk bank. Det är ett mycket vanligt förfaringssätt.

Jag frågar hur sådana utgifter bokförs. Han förklarar att det varierar — olika slag av ”utgifter’, mestadels. Skattemyndigheterna I hans hemland har varken tid eller möjlighet att undersöka riktigheten i kostnader som uppstått i Sovjetunionen, där också kvitton är en bristvara.

— Man måste känna till och iaktta reglerna för både den officiella och den inofficiella ekonomin om man vill göra affärer i Sovjet, säger han. — Förutom större kostnadsposter som nyss nämnda, bär jag två gånger i månaden hit två stora väskor konsumtionselektronik och designkläder som dokumentation på min vänskap. Att inte göra så är naivt och kortsynt. I mitt företag ser vi inte på dessa kostnader som en förlust, utan som en decimering av vinsten.

Han säger att uppskattningen av den inofficiella valutareserven i Sovjet — hårdvaluta i form av kontanter, förvarade i hemmen och på arbetsplatser — rör sig I miljarddollarklassen. Det är lätt att tro honom.

Vi kallar på servitören för att beställa kaffe, sådant det kan fås. Nej, det går inte, kaffe serveras endast i baren I gatuplanet.

Våra vedermödor belönas rikligen, då vi funnit stället: kaffet är gjort i en espressomaskin och påminner mycket om BSpresso. [ utanför de statliga institutionerna, inflikar Vladislavlev. — SNIO förmedlar experter representerande olika tekniska områden, och skapar nu konsultbyråer. Tiotalet har redan inlett sin verksamhet. Idén kommer i detta skede från Baltikum dit den infiltrerats (Sic!) från finska ingenjörsbyråer.

— Varje företag har rätt att själv välja sin internationella samarbetspartner, säger Piskulov, för säkerhets skull. — Denna ka vara ett helt ministerium, en koncern, ett enskilt företag, ett handelshus. SMIkommittén, som redan har etablerat ”filialer” runtom i Sovjetunionen, utvecklar ett regelrätt infopaket som inkluderar databank, utbildningstjänster, informations-, reklam- och marknadsföringsstöd för att hjälpa i främsta rummet SMI-töretag men också “jättarna” att effektivera och teknoutveckla sin verksamhet. L 9/1989 PORUNN,