Sörj inte OPEC

Taggar: Orter: OPEC Teman: olja

Ledaren

Sörj inte OPEC

DE OLJEEXPORTERANDE LÄNDERNAS kartellmöte i Geneve för en och en halv vecka sedan slutade som känt i ett fiasko. Ingen enighet nåddes om priserna och om de i dagens läge mer betydelsefulla — produktionskvoterna. Osäkerheten på oljemarknaden fortsätter och priserna faller. På många håll har man redan hunnit beteckna OPEC:s misslyckande som någonting olyckligt och farligt. Helt i onödan.

För det första betyder inte misslyckandet i Geneve att OPEC skulle falla samman och kartellen brytas. Med tanke på organisationens tidigare framgångar med att driva upp priserna är det osannolikt att medlemsstaterna kommer att låta OPEC splittras helt. Organisationen är splittrad, sammanhållningen och den interna disciplinen svag, men därifrån är steget ännu långt till ett totalt sammanbrott. Att på allvar räkna med ett sådant är önsketänkande.

För det andra är det svårt att se varför sjunkande oljepriser vore skadliga och varför de skulle leda till ett kaos. Oljechockerna under sjuttiotalet och början av detta decennium ledde till enorma inkomstöverföringar från den industrialiserade världen och största delen av tredje världen till ett fåtal stater, som uppgick till flere procent av bruttovärldsprodukten. Under oljeproducenternas glansdagar genererade dessa ett överskott på över 100 miljarder USD. Prisnivån i världen steg medan efterfrågan samtidigt rasade. Stagflationen i världsekonomin kan givetvis inte helt skyllas på OPEC, men oljeprishöjningarna var utan tvekan den starkaste enskilda faktorn bakom eländet. Sjunkande oljepriser borde därför kunna ge världsekonomin en ordentlig puff framåt mot ett uppsving.

Ett orosmoment vid sjunkande oljepriser är de högt skuldsatta oljeproducerande länderna såsom Mexico och Nigeria. Sänkta priser på olja försämrar dessas möjligheter att klara av sin enorma skuldbörda. Ändra oljestater sitter inte lika illa till, men har redan förlorat sina stora överskott i betalningsbalansen. Staterna har i huvudsak täckt sina lånebehov på den kommersiella penningmarknaden, och spöket av en bankkrasch har därför målats upp.

Risken finns givetvis, men bör inte överdrivas. Det kan inte vara förnuftigt att den övriga världen betalar överhöga priser på olja bara för att hålla ett fåtal stater och en mängd storbanker under armarna. Krisstaterna måste räddas, men det sker bäst genom internationella ansträngningar inom ramen för IMF och liknande organ. En del banker kan råka illa ut, men bankkrascher kan förhindras genom riktiga åtgärder. -Sänkta oljepriser lättar också trycket på en mängd bankruttfärdiga u-länder, som får bättre möjligheter att klara sina lån, vilket minskar riskerna för krascher på detta håll.

Ett annat argument mot sänkta oljepriser är att lusten att utvinna olja på mer svårtillgängliga och dyra områden minskar. lakttagelsen är riktig, men skäl till överdrifter föreligger inte. Utvinningen av olja på nya områden är nämligen inte så dyrbar som man ofta tror. Kostnaderna per fat före skatter o dyl rör sig exempelvis på de svåraste områdena i Nordsjön kring 20 USD, och kostnaderna är mycket lägre på många av fälten. Utrymme finns alltså för ett prisfall. Däremot måste regeringarna vara beredda att sänka skatter och royalties så att lönsamheten bevaras.

Energisparandet hotas knappast hel ler av sänkta priser. Införande av energisnål teknik har kommit igång på allvar, och utvecklingen stoppas inte så lätt. Dessutom är oljan vid ett pris kring 25 USD per fat fortfarande dyr, och därmed värd att sparas. Önskar man sporra sparandet med högre priser är det bättre att statsmakten i konsumentländerna lappar den tomma statskassan med högre skatter än att sända pengarna utomlands.

Oljestaterna har också varit goda kunder för industriländernas varor, och minskade oljeintäkter minskar förstås köpkraften. Men det är dock klart bättre att världshandeln kommer igång genom ett allmänt uppsving hos majoriteten av staterna än genom att några länder är penningstarka köpare. Flere mindre kunder är alltid ett stadigare affärsunderlag än få storkunder.

För Finlands del är sänkta oljepriser ett tveeggat svärd. Sjunkande priser fördjupar balanssvårigheterna i vår Sovjethandel, men förbättrar läget på våra övriga marknader. Problemen är verkliga, men borde inte ge anledning för någon att hoppas på höga oljepriser trots det. Även om stigande priser har gett oss möjligheter att öka exporten har det skett till priset av försämrat bytesförhållande, dvs vi har fått ge mer exportvaror för samma mängd import, vilket givetvis inte är en god affär.

Lägre oljepriser kan alltså medföra oro och osäkerhet, men knappast kaos och elände. Att någonting blir billigare i dagens värld är visserligen ovanligt, men desto trevligare! OO