Sovjetekonomin efter Bresjnev: Pragmatismen kommer att dominera

av Tauno Tiusanen Forum 1982-19, sida 13-15, 01.12.1982

Taggar: Orter: Sovjetunionen Teman: återuppbyggandet

Sovjetekonomin efter Bresjnev:

PRAGMATISMEN KOMME e Återuppbyggnadsskedet efter kriget, som ännu under 1950-talet kunde visa upp angenäma nationalekonomiska tillväxtsiffror, invaggade Chrusitjev i gränslös optimism. Partiprogrammet, som uppgjordes i början av 1960-talet, målade upp en vision enligt vilken man år 1970 skulle nå ifatt USA i levnadsstandard räknat per person och år 1980 skulle man övergå till total kommunism eller det definitiva välståndssamhället.

I sin ekonomiska optimism ansåg sig Chrusjtjev kunna lösa de nationalekonomiska problemen genom tvångsåtgärder. 1 slutet av 1950-talet upplöste han de individuella industriministerierna, som bildar den institutionella ryggraden då ekonomiska planer skall omsättas i praktiken. Samtidigt delade han upp landet i ca hundra ekonomdistrikt, som skulle ersätta de tidigare individuella ministerierna för varje industrigren, belägna i Moskva. På 1960-talet började man på nytt grunda centralämbetsverk för olika industrier i Moskva och antalet lokala ekonomiska råd minskades.

Man har i historieskrivningen egentligen fäst väldigt liten vikt vid, hur mycket denna planlösa ekonomiska politik de facto bidrog till hans fall. Den ekonomiska högre ledningen, vars uppgifter radikalt ändrades, var helt uppenbart missnöjd men ordförandens

Forum 19/82

ATT DOMINERA

Sovjetunionens avlidne ledare Leonid Bresjnev hann inneha sitt lands viktigaste politiska post, kommunistpartiets generalsekreterare, i nästan 20 år. Då han år 1964 övertog posten efter sin föregångare Nikita Chrusitjev, befann sig Sovjetunionens ekonomi i et intressant brytningsskede.

sätt att söka lösningar med hjälp av organisatoriska omvälvningar.

Åtta syntetiska indikatorer

Ledartrojkan Bresjnev-Kosygin-Podgornij, som följde efter Chrusjtjev, återinförde raskt det traditionella ministeriesystemet genom att samtidigt upplösa de regionala ekonomiska råden (sovnarchoz). För att koordinera ministeriernas arbete tillsattes några statliga kommittéer, som fortfarande är verksamma.

Vid centralkommitténs generalförsamling den 27 september 1965 presenterade den nye premiärministern sitt nya ekonomiska program, som lade stor vikt på de socialistiska ekonomiska enheternas funktionsduglighet. I detta sammanhang minskade man betydligt antalet sk syntetiska indikatorer, som styrde företagens verksamhet. Kvar blev åtta indikatorer, av vilka vinsten som mätare av företagets framgång var en.

Denna ekonomiska reform, som skrivits på Kosygins konto, baserade sig på en diskussion som år 1962 hade startats på akademisk nivå av professor J. Liberman. Hans teser om vinsten betydelse som styrare av den ekonomiska verksamheten hade också i väst väckt uppmärksamhet och satt i gång spekulationer om, att den sovjetiska planhushållningen snabbt var på väg att närma sig marknadsekonomin.

Under början av Bresjnev-eran hade man i väst rätt allmänt den uppfattningen, att stora förändringar var på gång i den sovjetiska maktapparaten. Kosygin betraktades som ledaren för den nya vågen; han hade praktisk erfarenhet av industrin och stöd av företagsledarna, som ville ha ekonomisk makt.

Individuella företagsexperiment

Den ekonomiska reformen från år 1965 tolkades som startskottet till en decentralisering som inte kunde hejdas. Man ansåg, att de pragmatiska teknokraterna, som skapats av revolutionen, nu var i färd med att klä av sig den centralstyrda ekonomins tvångströja. Centralstyrningen representerades av partiet, vars generalsekreterare ansågs förlora sitt inflytande i och med teknokraternas frammarsch. 1 sina bedömningar utgick man ifrån, at 1 tiden skulle gynna Kosygin på Bresjnevs bekostnad. Det tredje hjulet i trojkan, Nikolaj Podgornij, var från början dömd att spela den färglösa rollen som åskådare.

I slutet av 1960-talet inledde man också individuella experiment i en del företag. I dessa test, som med spänning följdes i väst, drogs vissa företag liksom utanför planerna och fick fungera under stor frihet. Man antog, att dessa experiment skulle forma den framtida verksamhetsmodellen för hela nationalekonomin.

De socialistiska ekonomiska reformerna begränsades under 1960-talet inte enbart till Sovjetunionen. DDR, Tjeckoslovakien och Ungern tog tacksamt emot Sovjets startskott till reformperioden och började utveckla sina egna ekonomiska modeller. I Tjeckoslovakien fick den ekonomiska reformen en radikal inriktning och blev också en del av den politiska liberaliseringen. Slutet på detta experiment år 1968 då warszavapaktstrupperna ockuperade landet var ett allvarligt bakslag för alla reformivrare i de centralstyrda staterna.

Den strama centralstyrningen bevarades

Bresjnevs doktrin om de socialistiska ländernas begränsade rörelsefrihet blev till i samband med Tjeckoslovakienkrisen. Efter 1968 betonade man i SEV-länderna det faktum, att decentraliseringen av det ekonomiska beslutsfattandet inte endast är en ekonomipolitisk utan också en politisk fråga. Man började på nytt starkt betona partiets ställning som samhällets ledstjärna.

Efter detta upphörde småningom spekulationerna i väst om, huruvida premiärminister Kosygin, som ansetts representera = teknokraterna, skulle kunna bli trojkans ledande figur. Particbef Bresjnevs ställning stärktes i motsvarande grad enligt den ortodoxa marxism-leninismens principer, vilket satte sin prägel också på ekonomin.

Specifikt för ekonomin under Bresjnev-eran var bevarandet av den relativt strama centralstyrningen. Reformdiskussionen stoppades emellertid inte tvärt: på akademisk nivå har det hela tiden varit tillåtet att utveckla olika tankemodeller. I synnerhet sibiriska avdelningen vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi i Novosibirsk har upprätthållit diskussionen. Det har p 1 lek sagts i Sovjetunionen, att ekonomireformatorerna har ”förvisats till sibirien” för att där vidareutveckla sina modeller.

Början av 1970-talet, då Bresjnev hade konsoliderat sin ställning som ledningsgruppens starke man, var inte någon dålig tid ekonomiskt sett. De politiska ansträngningarna att uppnå avspänning efter Chrusjtjevs avgång började ge ekonomisk utdelning. Östvästhandeln, som inte tagit nämnvärd skada av Tjeckoslovakien-krisen, nådde rentav explosionsartade tillväxtsiffror. I de centralstyrda ekonomierna, där det visats sig svårt att nå teknologiska framsteg, gick man in för omfattande import av teknologi västerifrån.

Till upplåning i väst inom ramen för det ekonomiska umgänget ställde ma sig betydligt mer fördomsfritt än tidigare.

Oljekrisen gav fördelar

I detta skede gällde det också att överväga en strukturell förändring av den ekonomiska planeringen i riktning mot att gynna produktionen av konsumtionsvaror. I femårsplanen för 1971—75 utgick man från början från denna tanke men snart återgick man till att gynna den tunga industrin för att sätta fart på den ekonomiska tillväxten.

Den första oljekrisen år 1973 förde med sig en del betydande fördelar för Sovjets ekonomi. Som världens största oljeproducent har Sovjet kunnat utnyttja de fördelar OPEC:s priskartell ger

Forum 19/8 utan att själv höra till denna klubb av energiproducenter. Ar 1974 ändrades SEV:s interna prissystem så, att priserna utsätts för årlig granskning i stället för att de som tidigare frysts ner för en femårsperiod. På så sätt har Sovjetunionens utbytesbalans (terms of trade) kontinuerligt förbättrats inom SEV-handeln. Oljeprisökningarna har väsentligt förbättrat Sovjets likviditet i handeln med väst.

Trots dessa positiva utvecklingstendenser har Sovjets ekonomi inte slagit ut i full blomning under Bresjnevs tid. Lantbruket har fortsättningsvis visat sig vara stormaktens akilleshäl. Under den här tiden har Sovjetunionen blivit nettoimportör av matvaror från att ha varit nettoexportör. De allt växande partierna importerade lantbruksprodukter har ätit upp de pengar oljan

Forum 19/8 hämtat in, antingen helt eller åtminstone till en mycket stor del.

I SEV:s interna ekonomi har man inte uppnått den integration, som avsevärt skulle ha minskat medlemsländernas intresse för västhandel. Detta trots det omfattande integrationsprogrammet, som blev färdigt år 1971. De storinvesteringar som påbörjats efter programmets proklamation, som tex gasledningen i Orenburg, cellulosafabriken i Ust-Ilimsk och asbestkombinatet i Kijenbajev har alla slutförts, men nya gemensamma storprojekt har varit ytterst tunnsådda. Efter det prisstabiliteten rubbades i SEV:s interna handel, har intresset för stora kompensationsaffärer ökat betydligt.

Samtidigt har den världsekonomiska recessionen gjort stora avbräck i SEV-ländernas ekonomiska utveckling, som ännu i mitten av 1970-talet ansågs utgöra en fridfull oas i den industrialiserade världens ekonomiska öken. De inflatoriska effekterna på de sovjetiska leveranserna har bidragit till SEVländernas kärva ekonomiska situation.

Geografiska omorganiseringar

Trots allt subventionerar Sovjetunionen fortfarande de övriga SEVländernas ekonomi genom tex oljepriserna, som för medlemsländerna är förmånligare än världsmarknadspriserna. Om vi ännu tar i betraktande de problem som Polen orsakat Sovjets ekonomi, kan vi konstatera, att man under Bresjnevs tid inte optimalt kunnat lösa det socialistiska ekonomiska systemets problem i enlighet med Sovjetunionens intressen.

I Sovjetunionens interna ekonomi har man mot slutet av Bresjnevs tid satt i gång omfattande geografiska omorganiseringar. Den ekonomiska erövringen av Sibirien med dess så gott som omätliga naturtillgångar har inletts i stor skala. Denna ekonomiska strategi, som kräver enorma investeringar, har beräknats bli lönsam på lång sikt i och med att priset på energi och material visar stigande tendens.

Under Bresjnevs era har man allt klarare lärt sig att inse, att det i längden inte går att försumma de ekonomiska morötterna. Kommunistisk glöd, som ännu Chrusitjev vädjade till då han satte i gång olika slags ekonomiska kampanjer, är inte längre nog för att tex erövra Sibirien. Man har varit tvungen att Jämna bort tvångsåtgärderna från Stalins tid.

Det ökade bruket av ekonomiska lockbeten har emellertid lett till dold inflation. Köpkraften har ökat i betyd ligt snabbare takt än konsumtionsutbudet. Produktivitetsutvecklingen och arbetsdisciplinen, som på sistone ständigt varit på tapeten, lämnar en hel del övrigt att önska.

Livskvalitetsdiskussion också i Sovjet

Det ekonomiska arv som Bresjnev lämnade till sin efterträdare är alltså inte lätt att förvalta. Konsumtionsmöjligheterna borde snabbt ökas för att det produktivitetsökande intresset för arbetet och dess kvalitet skall stiga.

Samtidigt kräver emellertid de nationalekonomiska strukturförändringarna en hög investeringsnivå. Kostnadskalkylerna för Sibiriens ekonomiska erövring har visat allt större ökning.

Nationalekonomin har alltså skriande behov av förbättrad investeringslönsamhet. Det finns fortfarande sovjetiska ekonomister, som understöder tanken på decentraliserat beslutsfattande för att öka den ekonomiska rationaliteten. I slutet av Bresjnev-eran kunde inga tecken i den här riktningen ännu märkas.

I Sovjetunionen har på senare år experter börjat höja rösten för åtgärder, som skulle minska skadeverkningarna av den industriella revolutionen. Dessa kretsar, som främst består av akademiska forskare, kräver investeringar, som inte bidrar till materiell ekonomisk tillväxt, men som ökar den sk livskvaliteten. Detta fenomen, välkänt i väst, har under de senaste åren kommit in i den ekonomiska bilden också i Sovjet — uppenbarligen för att stanna.

Om vi till sist jämför den ekonomiska atmosfären under slutperioden av Bresjnevs och Chrusjitjevs eror, kan vi konstatera en del väsentliga skillnader. Chrustjev trodde tydligen ända till sitt fall fast på, att socialismen efter en medellång tid ofrånkoroligt går mot kommunismens triumf, och att svårigheterna är helt tillfälliga. I slutet av Bresjnevs tid rådde en i jämförelse betydligt större pragmatism, där det viktiga inte var att måla utopier på väggarna.

Bresjnevs arvtagare har en mängd konkreta problem att brottas med och som väntar på sin lösning. Därför kommer knappast några överoptimistiska kalkyler eller en ökning av befolkningens = standardförväntningar att stå på programmet under den första tiden. I väst är det knappast någon som tror på en ny reformistisk morgongryning nu då makten skiftats i Sovjetunionens ekonomiska politik.

Tauno Tiusane 15