Spekulativa företagsköp?

av Berndt Schalin Forum 2010-02, sida 10-11, 25.02.2010

Taggar: Teman: företagsköp

EH FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 2 2018

DEBATT

Kommentera debattartikeln genomatt skicka mejl till adressen feedbackQforum.f.

Spekulativa företagsköp?

X I Forum 1/2010 ingick en debattartikel om leveraged buyout -affärer (LBO-affärer) skriven av Ralf Östermark och Malin Brännback. Som exempel utgick de från den senaste tidens händelser kring bolaget Paroc, som efter tre på varandra följande LBO-affärer ramlade i långivarbankernas händer i december ifjol. ”Det är motiverat att klarlägga gränsdragningen mellan ekonomisk spekulation och verksamhet som bottnar i kritiskt företagsekonomiskt tänkande”, skriver debattörerna. Jag är helt av samma åsikt.

Jag har jobbat med LBO- och andra riskkapitalaffärer i närmare tio år, och känner inte igen resten av analysen i deras artikel. LBOaffärer görs av så kallade private equity-bolag. Enligt min uppfattning och praktiska erfarenhet är private equity-bolagen inte spekulanter utan en av de mest dynamiska och effektiva ägargrupperingarna för bolag i utveckling.

Fokus i verksamheten är på affärsutveckling på medellång sikt. Att private equity sedan lite modigare än börsbolag använder belåning för att uppnå en hävstångseffekt på avkastningen av eget kapital gör inte verksamheten till primärt spekulativ. I min debattartikel i Forum 10/2009 skrev jag:

Det har gjorts en del affärer i branschen som i efterskott till exempel kan konstateras ha varit för högt belånade, speciellt under perioden 2006-2007, och många annars friska bolag har nu råkat i svårigheter med sin skuldbörda. Som kända exempel här i Norden kan nämnas Thule, Plastal och Sanitec, men det finns många fler. (I oktober var Parocs situation inte allmänt känd.)

Private equity investerar alltså typiskt i onoterade bolag på tre till fem års sikt, oftast genom förvärv av en majoritetspost. Under ägope Berndt Schalin är direktör på KPMG i Finland med ansvar för strategirådgivning och private equitymarknaden. Han har tidigare arbetat sju år på private equity-bolaget 3i.

rioden används hela bolagets kassaflöde till att utveckla bolaget enligt en utmanande och målmedveten strategisk agenda, och till att amortera banklån. Private equity-ägaren får sin avkastning först vid försäljningen i slutet av ägoperioden.

Tömmer inte kassan, Vid försäljningen i slutet av ägoperioden får man ett betydligt bättre pris för ett bolag i gott skick som har investerat i expansion och utveckling; med fokus på att få ut ett maximalt värde vid försäljningen finns det inget motiv till att ”“länsa” bolaget. Spekulanter med avsikt att bara tömma kassan i ett undervärderat bolag arbetar på betydligt kortare sikt — kanske bara några månader.

Ett flertal undersökningar visar att bolag ägda av private equity investerar mera och växer fortare än andra jämförbara företag.

Enligt min uppfattning är huvudorsaken till den i medeltal goda tillväxten och resultatutvecklingenide här bolagen en överlägsen governance-struktur. Man har en ägare med ”ansikte” precis som i ett familjeägt bolag och man är på samma sätt fri från kvartalskapitalismens avigsidor så som till exempelrisken att bli utsatt för spekulativa köp - private equity säljer ju normalt inte till ”underpris!

Vad gick snett? Det gjordes en hel del LBO-affärer med för hög belåning, speciellt åren 2006 och 2007. Det finns två egentliga orsaker till att det gick så. Dels var utbudet både av lån hos bankerna och eget kapital i private equity-fonderna stort, och dels kunde ingen förutspå en så svår ekonomisk nedgång som vi drabbades av hösten 2008. Företagens värde trissades upp i auktionslika försäljningsprocesser, där private equity-fonderna bjöd över varann för att få sina fond medel placerade. När sedan bankerna beredvilligt erbjöd fond A till exempel 10 gånger köpobjektets driftsbidrag i lån för en LBO-affär mot till exempel 25 procent soliditet, blev bolagets värde cirka tretton gånger driftsbidraget — då kunde ju inte fond B ta emot mindre lån för att backa upp sin offert; annars förlorade man ju auktionen.

Bolagen och deras rådgivare gjorde upp kassaflödesprognoser som visade att bolagen kunde bära lånebördan med tillräcklig marginal kanske även i normala konjunktursvackor. Nu med facit i hand ser vi att det blev en för stor risk för många bolag att bära. Det var inte alls bara private equity-ägda bolag som tog på sig för stora lån - börsplacerarna pressade på och ville ha utdelningar och återköpsprogram eller stora företagsaffärer.

Häri Finland snubblade till exempel börsbolaget Terveystalo Healthcare på en för stor skuldbörda vilket ledde till den ovanliga lösningen att private equity-bolaget Bridgepoint våren 2009 köpte ut Terveystalo från börsen med ett finansieringspaket som ökade på andelen eget kapital i bolagets balans.

Enligt min uppfattning var de här upptrissade bolagsvärderingarna en följd av samma kreditbubbla som utlöste finanskrisen i allmänhet — varför kreditbubblan uppstod är en fråga som skulle kräva en egen debattartikel. Hela denna bubbla resulterade i att friska och livskraftiga bolag som Paroc kunde få problem med sin skuldbörda.

Är de nya ägarna ‘bra’ för Paroc? Följden i fallet Paroc blev att en grupp banker som ställt upp med de högst prioriterade senior lånen till slut blev ägare i bolaget. Det är ju hela idén med aktiebolag att det egna kapitalet är riskbufferten som tar den första smällen då

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNI pengarna inte räcker till. Som Lars Hassel skriver i Åbo Underrättelser 19.12.2009 kan de anställda ta det ganska lugnt med de nya ägarna, närmare 40 banker.

Med en så stor ägarskara kommer situationen faktiskt att påminna ganska mycket om ett börsbolag med brett ägande. Den operativa ledningens och den nya styrelsens roll förstärks på ägarnas bekostnad. Alla bedyrar att Paroc fortfarande är ett i grunden friskt bolag - bolagets vd Väinö Tuomisalo uppger att man gör ett driftbidrag på cirka 40 miljoner euro 2009, vilket torde vara över 10 procent av omsättningen, vilket normalt räcker mer än väl till för behövliga investeringar — och det mitt i den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Kruxet var att det senaste lånepaketet antagligen dimensionerades enligt 2007 års prognostiserade driftsbidrag — utfallet 2007 var enligt bokslutet i handelsregistret 119 miljoner euro.

Det är givet att bankerna kommer att sträva efter att sälja bolaget rätt snart. Med Parocs starka marknadsposition är det ganska troligt att också nästa ägare är ett private equity-bolag. Parocs affärsverksamhet har styrka nog att bära ett

Paroc

Nordkalk

Valtra & Sisu Diesel

Partek Forest/ Komatsu Forest

Sisu Auto

NR 2 201 ment

Omsättningen i Partek före och efter försäljningen till Kone

Skicka din debattartikel till adressen: | ii | feedbackQforum.fi. Vi publicerar äve kortare texter.

självständigt bolag. Hur mycket lån bolaget sedan får lov att bära beror primärt på läget på kreditmarknaden, men private equity-bolagen har säkert blivit försiktigare, åtminstone för en tid.

Parteks öde. Vad hände med de affärsverksamheter som fanns i Partek före koncernen såldes till Kone? Var affären bra för verksamheterna och vår nationalekonomi?

I ett vidare perspektiv talar Östermark och Brännback om försäljningen av Partek som något negativt, åtminstone för Paroc. Låt oss kort betrakta vad som hänt med de huvudsakliga affärsverksamheterna som fanns i Partek 2002 när bolaget såldes till Kone —- i skenet av tillgänglig men lite ofullständig information.

Det hade också varit intressant att jämföra lönsamhetsutvecklingen, men på grund av bristfälligheter i tillgänglig information är det svårt att få fram jämförbara siffror. Noteras kan till exempel att hela Parteks driftsbidrag 2001 var 190 miljoner euro, och att enbart Cargotec hade ett driftsbidrag på 234 miljoner euro 2008. Nordkalk gick från 45 miljoner euro till 69 miljoner under

Private equity-ägt av Capman och Ahlström Capital största delen av perioden 2001-2008.

Ett under att en så liten lastbilstillverkare överhuvud fa-2 taget är vid liv?

Cargotec

Köpet av MacGregor förklarar en stor del av tillväxten.

Merän+100

Partek totalt

Sumrna av delarna 5088

Inkluderade ej Paroc som såldes redan 1999.

Exklusive Paroc och diverse mindre verksamheter. +86 Maskinindustrins medetltillväxt i Finland under perioden var 74 procent.

samma period. Paroc, med en omsättning på 281 miljoner euro 2001 kan inte ha haft nära de 86 miljoner euro i driftsbidrag 2001 som man presterade 2008.

Som sammanfattning kan man säga att de olika enheternai det Partek som såldes till Kone var i gott skick, och de har i medeltal utvecklats väl med nya ägare. Av de sålda enheterna har Paroc och Nordkalk varit i private equity-ägo; båda har klarat sig operativt väldigt bra. De som antagligen förlorade något på Partekaffären var de ägare som beslöt sälja — Parteks börsvärde vid försäljningen var cirka 750 miljoner euro (enligt Kones bud på 15,30 euro/aktie). Delarna är helt klart betydligt mer värda sammanlagt nu. Enbart Cargotec är värt en god bit över en miljard.

Också för Parocs del har det skuldfria värdet ökat från 81 miljoner 1999 (och 240 miljoner 2003) till cirka 300 miljoner euro nu. Att Paroc belånades aggressivt när bolaget däremellan hade varit värt över 600 miljoner euro är en annan historia.

Ett dynamiskt och växande näringsliv behöver verktyg för omstrukturering av verksamheter i en föränderlig värld. LBO-affärerna är en viktig del av denna värdeskapande dynamik. Vi ska inte glömma att närmare 10 procent av Finlands 500 största företag i dagens läge är ägda av private equity-aktörer, och jag är övertygad om att andelen kommer att växa under de närmaste fem åren.

Jag hoppas alltså på en ”LBOvänlig” lagstiftning i fortsättningen också. På det viset kan vi bibehålla en dynamik i vårt näringsliv som bidrar till skapande av ett växande välstånd i vårt samhälle. Vad Finland allra mest behöver just nu är ekonomisk tillväxt — det är det enda sättet att också få råd att ta hand om de svaga i vårt samhälle. HI En längre version av artikeln kan läsas på www.forum.fi under “Debatt”.