Spelregler från de ”galna åren” cementerar arbetslösheten

av Ragnhild Artimo Forum 1995-12, sida 12-13, 28.09.1995

Taggar: Personer: Osmo Soininvaara Teman: arbetslöshet

säger Osmo Soini säktningspolitiken är lå: n allt-eller-intet-modell, och glömmer medvetet dem som inte har förutsättningar att klara ett fullkravsjobb, men ändå vill förtjäna åtminstone den del av sitt uppehälle själv.

ivaara. — Syssel et är det rigorösa kravet på fasta heltidsanställningar som fångar allt flera i långtidsarbetslöshetens fälla, hävdar Osmo Soininvaara, riksdagsman (gröna), politices licentiat, forskare, stridbar skribent och färsk Pro Oeconomia-pristagare. Han efterlyser nytänkande både på lagstiftningsnivå och i arbetsmarknadslägren då det gäller inställningen till undersysselsättning: olika koncept för deltidsarbete och tidsbundna engagemang, tillfälliga jobb, och kombinationer av inkomst från deltidsförvärvsarbete och arbetslöshetsersättning. Dessutom behövs ett sporrande system för arbetslöshetsersättning som bättre än det nuvarande skulle möjliggöra och motivera en återplacering i förvärvsarbete. Soininvaara har skisserat upp en modell där arbetslöshetsersättningen delvis är ett lån, som skall återbetalas då mottagaren åter har förvärvsarbete. Gissningsvis är fackorganisationernas entusiasm för tanken måttlig.

Rätt utbildning, fel årtionde

Antalet arbetslösa är 461 480 (augusti) varav 143 104 långtidsarbetslösa — eller över 30 procent av hela antalet arbetslösa. Av de långtidsarbetslösa är en växande andel, kanske majoriteten, människor som med nuvarande anställningsrestriktioner och arbetslöshetsersättningsregler aldrig mera får jobb. Det är inte bara tragiskt på individnivå, utan socialt och nationalekonomiskt en farlig utveckling.

12

CEMENTER [2IG]

RBETSL

Ragnhild Artimo

SHET:E

Arbete och arbetstagare möts inte över det taggiga stängslet av “tekniska arbetshinder”, säger Osmo Soininvaara. Den inkuranta arbetskrafte kunde erbjudas produktivt arbete om lagstiftning och arbetsmarknadslägren skulle ge undersyssel sättningen en chans.

En del av de långtidsarbetslösa är personer helt utan eller med bristfällig yrkesutbildning, men en betydande kvot har gedigen yrkesutbildning — som är utdaterad. eller gäller för yrken som den tekniska utvecklingen förpassat till historien.

— T.ex. handsättare och många an dra grafiska yrkesarbetare har ingen uppgift i dagens elektroniska tryckerier. Och de frejdiga flickor som på 70talet lockades att gå svetsarkurser för att bli delaktiga av “manliga löner” har inget bruk för sina färdigheter i ett läge då svetstekniken helt förändrats, säger Soininvaara. — Problemet är att skräddarsydda yrkeskunskaper utdateras allt snabbare, ofta på tre till fem år, och produktionskoncepten och arbetsmetoderna revolutioneras genomgripande på några år. Alienationen från arbetslivet och utvecklingen där för en längre period — tt år eller, ännu värre, tre, fyra år — yvtrubbar effektivt den professionella kärpan, samtidigt som självtilliten undergrävs och reducerar den långtidsarbetslösas marknadsvärde och attraktivitet.

— Oftast talar man om “outbildad arbetskraft”, då det vore korrektare att tala om arbetskraft som har en gedigen utbildning som inte längre har en efterfrågan. Det är inte rätt att öka dessa människors psykologiska börda genom att signalera att de är misslyckade som människor, “dåliga” och därför skuffats ut i kylan. Att arbetsuppgifterna och yrkeskunskaperna utdateras på några år är helt enkelt en för snabb omställning för de flesta människor.

e LE [2

Hur kan samhället komma tillrätta med den redan kritiskt stora volymen inkurant arbetskraft som permanent utklassats från arbetsmarknaden och den vägen totalt isoleras i samhället — Det mest brådskande är att revidera bestämmelserna för arbetslöshetsskyddetisådan riktning alt människor inte bara skulle ha skyldighet utan också reella möjligheter ati själva förbättra sin situation. Nu är det för lätt att moralisera om att de arbetslösa inte förpliktas att själva förbättra sin situation, men idag är deras möjligheter till det nästan inga alls.

Arbetsbhenägenhet straffas ekonomiskt

Osmo Soininvaara menar att det viktigaste hindret för att sysselsätta svårplacerade långtidsarbetslösa är alt tröseln för att ta emot tidsbegränsade anställningar, deltidsarbete och temporära arbetsengagemang gjorts oöverkomligt hög. Straffet för att hellre arbeta ite än inte alls är — vilket många bittert erfarit — en ekonomisk örfil.

— Med nuvarande spelregler i arbetslivet och för arbetislöshetsskyddet bestraffas i praktiken den som visar iniiativ nog att i brist på heldagsjobb ta emot undersysselsättning: icke sällan sjunker deras inkomstnivå. Spelregerna har definierats under 80-talets högkonjunktur i ett läge då det stora problemet var brist på arbetskraft, och bestämmelserna har utformats med tanke på att få bukt med arbetskraflsbristen — deltidsarbete sågs som en styggelse som skulle bekämpas. Idag

Forum ar 12/9 kan man utan överdrift säga att problemet med brist på arbetskraft har övervunnits, men vi sitter med samma bestämmelser och restriktioner.

I praktiken leder det till att det för inkuranta arbetstagare ofta är fördelaktigare att förbli arbetslös än att ta emot arbete — åtminstone för den som har rätt till förtjänstbunden arbetslöshetersättning och bor i skuldfri egen lägenhet. Med en grav obalans mellan utbudet på jobb och utbudet på arbetskraft är ingen idag tvungen att ta emot av arbetskraftsbyrån aviserade jobb. Det är då den magiska femhundradagarsgränsen — som tills vidare gäller för förtjänstbunden dagpeng — närmar sig, som de flesta radikalt sänker ribban föratttaemotettjobb för ett “erforderligt” halvår, efter vilket en färsk femhundradagarsperiod åter är säkrad.

Soininvaara medger att de nuvarande bestämmelserna på sätt och vis gör arbete och arbetslöshet till likvärdiga, valbara alternativ för konkurrenssvaga arbetstagare, men han tror ändå att den övervägande majoriteten arbetslösa verkligen vill hitta arbete — under förutsättning att det inte försvagar deras ekonomiska situation.

— Uppfattningen att en betydande del av de arbetslösa skulle åka snålskjuts på systemet och lura staten på en inkomst de skulle ha förutsättningar att förtjäna med eget arbete håller inte. Däremot är det klart att många av bitter erfarenhet kommit till ati de helt enkelt inte har råd att ta emot arbete för att deras situation då försämras.

Inför sporrande arbetslöshetsersättning!

Om den uttalade strävan för socialpolitiken är att återplacera en betydande del av de arbetslösa, även de långtidsarbetslösa, i arbetslivet, måste man skapa förutsättningarna för detta. Ett viktigt redskap är att ta i bruk ett sporrande arbetslöshetsskydd som ger god motivation att förkorta en arbetsöshetsperiod till ett minimum. Soininvaaras förslag är att man omformar arbetslöshetsersättningens anatomi så att den till en del är ett lån som återbetalas då mottagaren åter har förvärvsarbete.

De nuvarande reglerna för arbetslöshetsskyddet är utformade under låg arbetslöshet och en tid då arbetslösheten var kort och temporär. De bestämmelser som kringgärdar ersättningarna, och som idag av de arbetslösa upplevs som frustrerande byråkrati. har skapats ör att förhindra missbruk. Arbetslöshetsersättningen är, påpekar Soininvaara i sin prisbelönta bok, för stor för att fritt delas ut åt alla som är obenägna attarbeta. Skyddet är avsett som ersättning för att man inte hittar ett jobb trots försök. I dagens sysselsättningsläge har

Forum nr 12/9 arbetslöshetsersättningen i praktiken blivit en överdimensionerad medborgarlön.

Bestämmelsen att arbetslösa för att åtnjuta ersättning inte får t.ex. studera kan tyckas absurd, och leder till att de långtidsarbetslösa tvingas till en total passivitet som inte gör återgången till arbetslivet lättare. Men samtidigt förhindrar bestämmelsen missbruk enligt konceptet att ta ett halvårsjobb och sedan som arbetslös studera med arbetslöshetsersättningen som studiestöd.

Arbetslöshetslån

Soininvaaras lånemodell tar sikte på att bibehålla ett grundutkomstskydd i en arbetslöshetssituation, men erbjuda tillräckligt incentiv att så snart möjlighet bjuds återgå till förvärvsarbete.

— Den arbetslösa skulle som egentlig arbetslöshetsersättning få endast dagpengens grunddel, som skulle motsvara den nuvarande grunddelen, då man som tilläggsstöd automatiskt inkluderar stöd för boendeutgifter. Utöver grunddelen skulle man kunna erhålla en förtjänstbunden arbetslöshetsdagpeng, som emellertid inte skulle vara ett understöd, utan ett Iån, enligt mitt förslag eit indexbundet lågränte- eller helt räntefritt lån. Om vederbörande åter får arbete, eller på annat sätt inkomster, skulle lånet återkrävas i anslutning till beskattningen: den individuella skatteprocenten skulle vara några procentenheter högre så länge lånet återbetalas.

Om personen avlider förrän lånet är betalt, skulle det utkrävas från dödsboet — med iakttagandet av skälighet. Om egendomen inte skulle räcka till för detta skulle staten bokföra lånet som förlust. Då ett sådant arbetslöshetslån skulle vara fördelaktigare än ett vanlig “Det finns idag massor av arbete som blir outfört bara för att det med nuvarande löne- och andra bestämmelser har blivit föra dyrt att låta utföra det. Främst inom serviceyrken, men också inom industrin. lån, skulle reglerna för dess beviljande vara liknande dem som gäller för arbetslöshetsersättningen idag.

Jobb mer lönande än arbetslöshet

Vad man har att vinna med ett arbetslöshetslånesystem är enligt Soininvaara både social trygghet och en hållbarare makroekonomi.

— Arbetslöshetsskyddet skulle likviditetsmässigt vara gott, men samtidigt skulle det alltid vara lönande för den arbetslösa att ta emot jobb, också arbete som är sämre avlönat än det tidigare. Fastän inkomsterna inte skulle öka med ett jobb, skulle skuldsättningen upphöra. Om det nya jobbet är ett deltidsarbete kunde skillnaden alltjämt täckas med arbetslöshetsersättning i låneform. För statsekonomin skulle systemet vara billigare än det nuvarande genom att en del av de utbetalda ersättningspengarna skulle återbetalas.

Återbetalningen i form av förhöjd skatt skulle fortgå tills hela lånet återbetalats. Tilläggsskatten kunde enligt Soininvaaras förslag vara 10 procent på över 50 000 marks årsinkomst; lägre inkomst skulle lämnas orörd. Om en person är arbetslös ett år och utöve fortsättning på sid 1 Överlevnadslära för välfärdsstaten

Föra Pro Oeconomia-priset har tilldelats pol.lic., riksdägsman Osmo Soininvaara för hans bok Hyvinvointivaltion eloonjäämisoppi (Välfärdsstatens överlevnadslära; WSOY)., Prisel på 100 000 mk är instiftat av SEFE och Kaupallisten ja Teknillisten tieteiden tukisäätiö.

Juryn konstaterade om motivet för sitt val: “Soininvaara framlägger åskådliga och systematiska lösningar på ett viktigt problem. Han skapar i sin bok effektiva strukturer för individen och nationalekonomi. Han presenterar för beslutsfattarna djärvt övergångsmodeller för en ny samhällsordning.”

Själv säger Soininvaara att bokens viktigaste budskap är att spelreglerna för arbete och arbetslöshetsskydd behöver revideras att beakt realiteterna: alla nu arbetslösa har helt enkelt inte förutsättningar att klara ett krävande heltidsjobb, men vill inte heller låsas i fällan av totalt samhällsstöd! RAG 13