”Starkt som betong” - hur är det med den saken?

av Claus Laurén Forum 1992-14-15, sida 17, 12.11.1992

Taggar: Teman: byggmaterial

Oförändrade egenskaper från –40”C till över +80"C

Fantastisk vidhäftning

Med cement som bas kan man idag utveckla material med nästan oändligt varierande egenskaper. Bilden visar gummielastisk cement.

”STARKT SOM BETONG — hur är det med den saken?

Text: Claus Laurén

Att betong är ett utmärkt byggmaterial, starkt, beständigt och anpassbart, visste redan de gamla romarna. Men, men — aldrig får man vara riktigt glad… Det har ju visat sig att människans aktiviteter hör på jorden tenderar att påverka miljön på olika sätt, och miljöförändringar angriper i sin tur våra betongkonstruktioner, som sakteligen fräts sönde både på ytan och invändigt.

et är de sura angreppen de hela handlar om — dels svavel och kväveföreningar (SO, och NO),) och dels koldioxid (CO). Framför allt den sistnämnda föreningen har visat sig vara rena giftet för den basiska betongen. Den gasformiga dioxiden förenar sig med vattnet i betongen och bildar en svag men ändå verksam syra (kolsyra) som sedan angriper betongens kalcium och bildar kalciumkarbonat, som försvagar materialet på ett katastrofalt sätt. Den tekniska beteckningen på den här typen av skador är karbonatiseringsskador.

Inom betongforskningen har man arbetat utefter ett antal olika linjer för att hitta lösningen på den här problematiken. Främst har man försökt utveckla ytbehandlingsteknik som förhindrar koldioxid från att tränga in i konstruktion.

Ett par exempel kan nämnas: 1) man går på en s.a.s. ”mekanisk” linje och behandlar ytskiktet (m.h.a. en avvattnande plasttextil) på ett sådant sätt att betongens ytporositet minskar, liksom ytans vatten-cement-tal, vet.

FÖRUN, 14-15/199 och 2) man går en kemisk väg och behandlar betongytan med silikonater (en typ av vattenglas) som förenar sig med betongen och ger en produkt som är oemottaglig för karbonatiseringsan grepp.

Betong botar betong

Ett av problemen med ytbehandling av sjuka och vittrande betongkonstruktioner är vidhäftningsfrågan. Det har visat sig att material, som används för att täcka och ”försegla” betongytan, ofta tenderar att lossna från underlaget och flagna av. Det utförda arbetet är därmed omintetgjort och pengarna kunde lika gärna ha kastats i sjön.

Ett omfattande europeiskt FoUarbete, som inleddes redan i mitten av 50-talet har i dag givit ett antal intressanta resultat. Forskarna samarbetade hela tiden med praktikerna ute på fältet, och tog tillvara de erfarenheter som gjorts. I och med uppkomsten av polymerteknik och nya plastmaterial kunde man inom vissa gränser välj mellan olika egenskaper hos materialen och s.a.s. ”skräddarsy” dessa. Under utvecklingsarbetet försökte man räta ut ett antal frågetecken, som hade central betydelse för slutresultatet. Hur tät skulle den nya produkten vara? Hur diffusionsöppen kunde den vara? Hårdheten? Elasticiteten?

Problem med ”transplantationen”

Erfarenheter från det praktiska arbetet och samarbetet mellan olika forskningsinstitut visade snart att många metoder gav dåliga resultat p.g.a. bristande systemförenlighet med underlaget. Man stod inför ett problemkomplex som på vissa punkter påminner om avstötningseffekterna i medicinska sammanhang.

Som utgångspunkt valde man därför att arbeta med cermentbaserade material, som hade egenskaper vilka liknade betongens så mycket som möjligt. Dessa material skulle sedan dopas med skyddsfaktorer mot de nedbrytande substanserna. Filosofin bakom utvecklingsarbetet var: betong skall lagas och skyddas med — betong!

Kunde man nu tillföra nya alkalitet och få en varaktig höjning av pH-värdet i betongen hade man nått en viktig milstolpe. Genom att förse den cementbaserade = tillsatsen med = ett mycket starkt alkaliskt material. som förbehandlats för att få långtidsverkan, kunde man nu garantera en tillräcklig alkalitet under en lång tid framöver.

För att effektivt förhindra att koldioxid, klorider och andra skadliga ämnen når in i betongen, har polymerdispersionen givits en sammansättning, som hindrar molekyler av en viss storlek att passera genom beläggningen. Man har alltså utvecklat ett molekylfilter som är vattentätt och blockerar de skadliga ämnena. Däremot kan vatten i ångfas passera genom beläggningen — underlaget kan alltså andas!

Elasticitet och frostbeständighet

Med den här typen av betongrestaureringssystem byggs alkaliteten upp inifrån på följande sätt. Först återställs korrosionsskyddet med alkaliskt material, därefter sker reporfileringen, likaså med alkaliskt material, och slutligen förses hela ytan med en beläggning som innehåller alkaliedepå. Materialen har utmärkt systemförenlighet inbördes och med betongen. Man kan arbeta med dem både på fuktiga och torra substrat och man får knappast några längre väntetider mel fortsättning på sid 2 17