Stram budget?

Taggar: Teman: ekonomi

Stram budget?

BLOD, SVETT OCH TÅRAR var vad nationen hade att vänta sig av regeringens proposition till statsförslag för år 1984. Signaler om stramhet och blodbad på ministeriernas anslagsäskanden sändes ut i stadig takt av regeringspartiernas representanter under vårens och sommarens lopp. Trots diverse krorr i leden som svar på välorganiserade läckage om budgetdetaljer fanns det ändå en relativt stor beredskap inom de olika samhällssektorerna att acceptera en stram och hård budget.

Men vad hände? Budgetrian, som det förutspåtts damma ordentligt om, klarades av snabbt och elegant, och ut kom ett budgetförslag på 84,5 miljarder mark, upp med 13,8 procent från fjolårets förslag. En rad siffror presenterades visserligen för att visa att den höga procentuella ökningen i själva verket inte representerar någon större ansvällning. Utgifternas volymtillväxt är i själva verket bara 5 procent, jämfört med de beräknade kassautgifterna för i år är den nominella tillväxten bara 10 procent och reellt ca 3 procent, dvs mindre än den beräknade tillväxten för BNP, utgifterna för skötseln av statsskulden stiger med nästan 3 mrd mk och utan dessa skulle utgifterna reellt rentav minska osv. Speciellt förklaringen att utgifter för skötseln av lån inte är ”riktiga utgifter” är ypperlig, och kunde utnyttjas av ledarna för vårt tungt skuldsatta näringsliv i bokslutskommentarerna!

Någon hård sparbudget är det alltså inte fråga om, på sin höjd en där man börjat visa en viss återhållsamhet. Sparandet har också i demokratisk ordning skett enligt den sk osthyvelsmetoden, en tunn skiva bort från alla ställen, och inte enligt något klart tyngdpunkttänkande. De enda tecknen på sådant finns i försöken att minska volymen på transfereringarna till kom munerna, vilket väckt en våg av protester bland kommunalmän landet runt. Även om de bruttonedskärningar på ca 700 Mmk som budgetförslaget innehåller kan kännas smärtsamma för enskilda kommuner måste man notera, att transfereringarna totalt ökar med 18 procent nominellt och ca 8 procent reellt.

Inkomstsidan stärks med tillbudsstående medel, höjda skatter och avgifter. Skattehöjningar är obehagliga, både för den enskilda skattebetalaren och principiellt då man försöker begränsa den offentliga sektorns tillväxt i ekonomin. Men med tanke på den hotande strukturella obalansen i statsfinanserna måste man ändå ge regeringen ett erkännande för att den haft kurage att ta tjuren vid hornen, även om höjningen av de direkta skatterna skett genom att man fingrat på inflationsjusteringen av skatteskalorna. Den nya teleskatten är är också till sin idé riktig då man vill öka skattebasen, men olyckligt konstruerad i praktiken.

Inflationsbekämpningen har återigen uppställts som ett centralt ekonomiskpolitiskt mål, och konkretiserats så att inflationstakten skall pressas ned till 6 procent. Genom högre matematik lyckas man dock samtidigt tala om en inflation på 8 procent under nästa år, och bidrar till inflationsbrasan genom att budgetförslagets beräknade höjningseffekt på konsumentprisindex är en knapp procent. Detta är visserligen ungefär hälften mindre än under detta år, men ett kännbart tillskott ändå, inte minst psykologiskt.

För näringslivets del innebär budgetförslaget höjda kostnader, vilka för industrins del uppskattats till 700 Mmk. Teleskatten, förhöjningarna av energiskatten, stämpelskattern, arbetsgivarens socialskyddsavgifter och statsjärnvägarnas höjda tariffer står för den största delen. På plussidan notera åtgärderna för att stimulera forskning och produktutveckling genom införandet av forskningsavdrag och ökade anslag. Andra efterlängtade finjusteringar av företagens villkor såsom förbättrade förutsättningar för företagens finansiering, förbättringar av SMI-företagens villkor mm har däremot lämnats ogjorda.

För arbetsmarknadsparterna innehåller budgetförslaget och därtillhörande dokument ett klart budskap: den ekonomisk-politiska linjen tillåter löneförhöjningar på 3 procent i nästa kollektivavtal, följ det eller också går det illa. Budskapet har tagits emot med skepsis och krav på mer tillmötesgående och underlättande åtgärder från regeringens sida. Utan att underskatta betydelsen av arbetsmarknadsuppgörelserna nästa år är det komiskt att se hur just denna bit av budgetpaketet lyfts fram som central. Statsbudgeten har dock också andra uppgifter än att bredda vägen för kollektivavtalen!

Totalt kan man karakterisera budgetförslaget med den gamla visan “”riktningen är den rätta men åtgärderna otillräckliga”. Utgångspunkterna vad beträffar den ekonomiska utvecklingen är minst sagt optimistiska, stramheten är mycket relativ och de svåraste problemen har uppskjutits till nästa år.