Stressad! Jag!?
av Hans-J Sjöstedt Forum 1968-14, sida 30, 13.09.1968
Svärmor som stressfaktor är åtminstone för undertecknad en helt ny företeelse. Visst har man i vitsar och kåserier bibringats uppfattningen att svärmödrar som grupp är ett slags speciellt elakartad form av ragator, men denna uppfattning är dock troligen i vår tid inte med verkligheten överensstämmande. Så där i stort sett.
Häromdagen fick jag emellertid i händerna en relativt nyutkommen bok om »Stress i arbetslivet», och i denna berättas om en svärmor som helt höll på att förstöra karriären och troligen i samma svep, familjelivet för en ingenjör. Som dock uppenbarligen hörde till de mera härdiga exemplaren. Alltnog denna ingenjör började plötsligt stanna över på jobbet till långt in på natten, oaktat hans arbetsbörda ingalunda vår större än kollegernas, Efterhand blev vår man för stås utarbetad — stressad — och fick order att gå till företagsläkaren, som rät snart kom underfund me inte I
Hans-J Sjöstedt:
STRESSAD! var skon klämde. Killens svärmor hade flyttat hem till sin dotter, då hon blivit änka, och ingenjören vantrivdes så ofantligt i svärmors sällskap att han jobbade över varje dag tills han var säker på att kärringen gått till sängs. Han blev botad sedan företagsledningen och hustrun i samråd skaffat svärmodern en åldringsbostad i en stadsdel på betryggande avstånd.
Om nu svärmor i detta speciella fall var av typen satkärring så bör vår ingenjör å sin sida ha varit av en betydligt veligare sort än vad ingenjörer plägar vara. Historien visar emellertid att man inte gerast: skall racka ner på folk, som beter sig lite konstigt på jobbet. Det kan ligga någon helt trivial orsak bakom.
Den bok jag härovan nämnde, verkar annars så här ur lekmannamässig — synpunkt helt. förträfflig och är fylld av allehanda små visdomsord. En som själv så smått börjar vara uppe i pensionsåren och lite så smått bör HANS-JÖRGEN SJÖSTEDT, f. -11, major 1.a., arkivohef vid Hufvudstadsbladet har flitigt återkommit i Hbl:s och NP:s spalter bl.a. unde signaturerna Hasse och Bones 3 jar fundera på att slå av på takten — för att inte bli stressad! — antecknar t.ex. med nöje till minnes denna lilla strof av James Thurber, som citeras i boken sOld men should learn before they die, what they are running to, and from, and why.»
Nu älskar jag förstås att framhålla att det inte finns någonting som kan få mig stressad. Är man tuff så är man. Och gnor som en smärre halvidiot med en massa extraknäck. Som att t.ex. försöka skriva ett kåseri. Faktum är dock att jag faktiskt aldrig känt mig stressad, men det är inte otänkbart att den närmaste omgivningen i detta avseende kan vara mer klarsynt än man själv är. Visst är det också för omgivningen svårt att få en gammal hund att sitta, men tjatar den tillräckligt, så kan det med tiden givetvis inträffa att hunden ifråga sitter riktigt vackert — åtminstone en stund,
JAG! ?1?
För en lagom sangvinisk natur torde dock stressen inte bli något större problem. Man tar dagen som den kommer — öm den kommer — och gör så gott man kan av den.
En gång för. åtskilliga år sedan skrev en ung dam i vår gästbok en liten vers, som vann mitt höga gillande, och som ofta fallit mig i hågen då jag varit som allra mest oansvarig. Versen Jlåter så här »Das Leben fro geniessen ist der
Vernunft Gebot!
Man Jebt ja nur s kurze Zeit und ist s lange tot!»
Det att njuta av livets små glädjeämnen — så länge de finnes tillhanda — tror jag för min del vara det bästa hindret mot stress. Förmågan att ta ut livets goda varierar förstås, men om man riktigt bjuder till går det helt lätt. Hur envar njuter av livet — och i vilka former — är sedan en helt annan fråga. Och högeligen individuell.
Forum 14/68
