Subventions-Finland?

Taggar: Teman: ekonomi

lacdaren

Subventions-Finland?

FINLAND STÖDER OCH SUBVENTIONERAR INTE SIN INDUSTRI - eller åtminstone knappast alls. Vi har varken lust eller råd att göra det. Med denna fasta övertygelse och gott samvete har företagsledare, politiker och andra behöriga talat för frihandel och rejäl konkurrens med sina utländska kolleger.

Övertygelsen fick sig emellertid en törn då det på nyhetsspalterna dök upp notiser som visste berätta att Finland ligger på andra plats efter Sverige beträffande industristödet i Västeuropa. Enligt undersökningar gjorda hos Industriens Utredningsinstitut i Sverige skulle det finländska stödet till industrin uppgå till hela 3,1 procent av bruttonationalprodukten jämfört med Sveriges 3,5 år 1979. På de följande platserna kom Italien med 3,6 och Norge med 2 procent,

Siffrorna är både överraskande och skrämmande för den som av praktiska eller principiella skäl ser industrisubventioner som något — låt vara ibland nödvändigt - ont, som bör undvikas. För en kritisk läsare borde det emellertid instinktivt ha varit klart att siffrorna inte kan avspegla hela sanningen. Det gör de inte heller. Det är emellertid på sin plats att granska dem, eftersom uppgifter av detta slag har en otrevlig benägenhet att dyka upp senare, då en analys är svårare att göra och siffrorna anammas som sådana.

Siffrorna bygger på materialet i en artikel om det svenska industristödet i internationell jämförelse, som publice rats i Nationalekonomiska föreningens tidskrift Ekonomisk debatt. Författaren, docent Bo Carlsson, har bla utarbetat en studie om det svenska indutristödets samhällsekonomiska inverkan och artikeln grundar sig på denna och andra undersökningar.

Både artikeln och undersökningarna är förtjänstfulla och mycket intressanta och ger en god bild av det svenska industristödet omfattning, utveckling och effekter. Siffrorna i den internationella jämförelsen är faktiskt för Finlands del hårresande 3,1 procent av ENP, men både övriga tabeller och textdelen ger varningar för att dra långt gående slutsatser, förklaringar och tilläggsuppgifter.

För det första framhåller Carlsson att det är näst intill omöjligt att erhålla uppgifter med så likartade definitioner att de håller i en strikt jämförelse, och att siffrorna måste utnyttjas i medvetande om begränsningarna. För de nordiska ländernas del är dock svårigheterna mindre, och uppgifterna därmed mer jämförbara.

Data för Finland, Sverige och Norge analyseras därför skilt, och där framgår att av det finländska stödet på 5,1 mrd mk år 1979 hela 3,6 mrd, 71 procent, getts i form av lån, medan andelen i Sverige och Norge är 49 respektive 53 procent. Lånen uppgår till samma procentandel av industrins förädlingsvärde som i Sverige, 7,8, medan de direkta bidragen motsvara 3,2 procent av förädlingsvärdet mot det svenska 8,2.

20/83 F ARUN

Lån kan emellertid också vara stöd och summan är onekligen hög. I artikeln konstateras emellertid att större delen av lånen ingår i rubriken “allmänt investeringsstöd”, drygt 2 mrd mk, och att större delen av dessa avser lån från Finlands Bank och vissa andra finansieringsinstitutioner på rent kommersiella villkor. ”Då framstår också det finska industristödet i form av lån som väsentligt mer blygsamt”, skriver Carlsson.

Resultatet av genomgången är alltså att Finlands industristöd är avsevärt lägre än de alarmerande siffror som plockats ur jämförelsetabellerna. Siffrorna och forskarartikeln är det inget fel på, förklaringarna är hämtade just från den. Felet var igen det, att siffror ryckta ur sitt sammanhang inte alltid visar rätt.

Utläggningen ovan kan verka onödig, men vanföreställningar uppstår lätt och kan användas som slagträn både i den inhemska politiska debatten, eller ännu värre, ge upphov till felaktiga uppfattningar hos våra handelspartners. P gr a temporära importrestriktioner under 80-talet och 70-talets första år tror man ännu på många håll utomlands att vi är ärkeprotektionister ÖR