Svävfarkost samma sak som hovercraft

av Kai Finell Forum 1972-14, sida 17, 20.09.1972

Taggar: Teman: innovation

Smygkontoriseringen — kan den stoppas?

I allmänhet har man utgått från att smygkontoriseringen både ka och bör stoppas. Det kanske inte är så enkelt i alla fall. Uppen barligen är smygkontoriseringen i grund och botten ett ekonomisk fenomen och kan därför bekämpas endast med ekonomiska medel.

Den tanken har dock tillsvidare lyst med sin frånvaro i debatten. +

Låt oss bötja med att betrakta fenomenet från lägenhetsägatens synpunkt. Han har en lägenhet att hyra och vill självfallet ha ett så gott pris som möjligt för den. Om han hyr ut den till bostad, kommer han som kund att ha en privatperson som är tvungen att ta pengar till hyran av det som är kvar av hans inkomst efter skatt. Om hyran är tusen mark, innebär detta att den stackars hyresgästen måste ha en bruttoinkomst på mellan 1500 och 2000 mk enbart för att få ihop pengar till hyran. Då man får förmoda att hyresgästen kommer att behöva en hel del pengar till mat, kläder och andra nödvändiga utgifter, är det uppenbart att det krävs alldeles osedvanligt goda inkomster för att kunna betala en hyra på tusen mark. Möjligheterna att hitta sådana sölventa hyresgäster är alltså små, och lägenhetsägaren måste därför räkna med att pruta på priset eller få söka mycket länge innan han får tag på en lämplig .hyzesgäst. Situationen blir däremot en helt annan om lägenheten i stället kan hyras ut som kontor åt något företag. Ett företag betalar sin hyra före skatt och kommer redan därigenom i ett helt annat läge — ekonomiskt sett — än en privatperson. Bolagsskatten utgör som känt 43 9, vilket innebär att ett företag som betalar 1000 mk i hyra för sitt kontor, därmed endast minskar sina disponibla vinstmedel med 570 mk. Företaget behöver alltså (om det går med vinst) en inkomst på endast 570 mk för att kunna betala en hyra på 1000 mk, medan en enskild person måste skaffa sig en tre gånger större inkomst för att kunna betala samma hyra. Betalningsförmågan hos den enskilde och hos företaget förhåller sig alltså rent matematiskt som 1:3.

• Man kan emellertid knappast nöja sig med att jämföra de båda hyresgästkategoriernas betalningsförmåga rent matematiskt. Andra faktorer spelar också in. Ett företag rör sig i allmänhet med en budget som är av en helt annan storleksordning än den enskildas kostnadsramar. Därav följer att pengarna inte har samma värde för företaget som för den enskilda. Det är betydligt lättare för ett företag än för en privatperson att ro ut med exempelvis 1000 mk. Hur mycket lättare det är kan man knappast fastställa. med någon exakthet, men låt oss vara försiktiga och anta att det behövs en dubbelt så stor summa för företaget för att det skall ”kännas” lika som för den enskilda. Vi får alltså multiplicera det tidigare fastställda matematiska förhållandet 1:3 med ett ”känslomässigt” förhållande på 1:2 för att få fram ett tal i vilket samtliga vägande faktorer ingår. Det talet blir 1:6. Det är alltså sex gånger lättare att få ut en viss hyra av ett företag än av en enskild!

Forum 14/1972

N

Denna förkrossande disproportion tror sig våra förhoppningsfulla stadsplanerare kunna lagstifta bort. Det verkar onekligen optimistiskt i överkant. Erfarenheten har visat att det i allmänhet inte går att styra starka ekonomiska krafter enbart genom att utfästa en massa bestämmelser och förbud. Resultatet blir i bästa fall ett fiasko, i sämsta fall en snedvridning med svåröverskådliga konsekvenser. I vatje fall kommer det alltså att uppstå mycket stora svårigheter att få situationen normaliserad igen. Låt oss ett ögonblick fundera på vad som kommer att hända om man fortsätter på den inslagna vägen med bestämmelser och förbud. Det finns då två möjligheter. Antingen uppstår en situation som motsvarar utvecklingen under förbudslagstiden, och varje överträdelse av förbuden kommer att betraktas såsom en rolig och välsedd sport, eller också kommer förbudens efterlevnad att övervakas strängt och följden kan då endast bli en — förslumning. Det säger sig självt att man inte på ett slumpmässigt sätt kan klassa ned vissa lägenheter inom ett område till en ekonomisk pariaklass utan att detta i en eller annan form leder till förslumning. Om ägaren med våld hindras att ta ut ett marknadsmässigt pris för sin lägenhet, kommer han sannolikt att strunta i underhållet och låta huset förfalla i hopp om att ljusare tider en gång skall stunda. Han kan också gå en annan väg genom att hyra ut sina rum fill bostadslösa invandrare, 40 st per rum i tre skift, vilket ger 120 st betalande gäster per rum och dygn. Detta praktiseras med framgång i Stockholm, London och andra storstäder. ” x

Måste vi då stillatigande slå oss ned och Bara titta på, medan stadskärnan kontoriseras och långsamt töms på sin bofasta befolkning. Inte nödvändigtvis. Men om fenomenet skall kunna bekämpas effektivt, måste det ske med ekonomiska medel, inte med enbart bestämmelser och förbud. Om vi vill att människor skall bo i ett område som egentligen är för dyrt för att lämpa sig för bostäder, måste någon betala mellanskillnaden, annars går räkningen inte ihop. Att låta ett litet antal slumpmässigt utvalda hus- och lägenhetsinnehavare .betala hela räkningen kommer inte att gå. Den är för stor. De orkar inte’ med den. Och inte vill de heller. Varför skulle de göra det egentligen? Det är den som vill motverka stadskärnans kontotisering som måste betala. Och vem vill det? Jo, samhället självt. Räkningen måste följaktligen korama på skattöret. Hur man sedan gör det kan vara en smaksak.

Arne Baltscheffsky

Svävfarkost samma sak som hovercraft

Bästa broder Paavo Järvenpää Jag vill inte påstå att du tolkar luftkuddeskriverier lika bakvänt som ”piru lukee raamattua” men-nog brister det litet i objektivitet i alla fall, : Själv kan jag inte reda ut begreppen tydligare än jag gjorde i Forum nr 3/72 men jag vill än en gång bestämt framhålla att benämningarna luftkuddefarkost, svävfarkost och hovercraft är synonyma begrepp, i så motto att en luftkuddefarkost också är en svävfarkost eftersom den bärs upp av en dyna instängd luft. Svävfarkost är i sin tur en ordagrann exakt översättning av engelskans hovercraft. Det finska uttrycket pintaliitäjä överensstämmer som sagt språkligt sett inte med nyssnämnda termer, men passar utmärkt för Kaarios ram-wing vehikel. Vad ditt citat från Interavia beträffar stöder det ju perfekt allt det jag tidigare har framhållit. För Forums, vid det här laget säkert uttråkade läsare vill jag påpeka att det generellt är lika stor skillnad mellan Kaarios ”markIuftglidare” och Cockerells luftkuddelösning, som mellan autogiro och en helikopter. Också ur rent praktisk synpunkt. Den ena idén” kan praktiskt och kommersiellt utnyttjas, den andra inte. ”Qver and out” för min del.

Vänligen Kai Finel 17