Thor Forsskåhl är borta
av Ragnhild Artimo Forum 1994-04, sida 18, 24.03.1994
Thor Forsskåhl (1941-94 1980-81, är borta. Han avled 23 fe bruari efter en lång kamp mot en svår sjukdom.
Thor Forsskåbl var född 1941. Han avlad sin filosofiemagisterexamen 1971 vid Abo
Akademi. Han inledde sin bana med upp T:? Forsskåhl, Forums chefredaktör
Thor Forsskåhl är bort gifter inom marknadsföring och tjänstgjorde vid olika reklambyråer för att slutligen stanna hos Erva-Latvala från 1983, där han blev enhetsdirektör och medlem av ledningsgruppen. Då Erva-Latvala för två år sedan omstrukturerades till reklambyrå fortsatte Thor Forsskåhl som VVD och styrelsemedlem i bolaget, och deltog trots sin sjukdom i styrelsearbetet till sitt frånfälle.
Thor Forsskåhls enda “avvikelse” från reklambanan var hans drygt ettåriga chefredaktörskap vid Forum.
Vi som hade förmånen att ha Thor som chef minns honom som en positiv, målinriktad och sporrande ledare som ställde höga krav på alla, och de högsta på sig själv. Som chefredaktör var Thor kreativ, uppfinnings rik, kvalitetsfokuserad och — både i spalterna och på reaktionen — slagkraftig och humoristisk. Hans osedvanligt mångsidiga och djupa kunskaper på ett brett ämnesspektrum i kombination med hans personiga kontaktyta gjorde honom väl rustad för den journalistiska uppgiften.
För en bredare allmänhet var Thor känd ör sina insatser som bl.a. jazzkritiker. Hans nyfikenhet och kunskapshunger drev honom att ständigt fördjupa sitt vetande på många områden.
Vi publicerar som en epitaf över Thor Forsskåhls gärning vid Forum hans första edare i tidskriften, från april 1980. Den har sin aktualitet ännu idag.
Ragnhild Artimo
Har vi råd med byråkrati?
Ledare i Forum nr 7/80
BYRÅKRATIN, med vilken man något inexakt vanligen förstår enbart den offentliga sektorn, har under den senaste tiden blivit utsatt för en rad angrepp. Det är inte bara de enskilda medborgarna och företagen som knotar under byråkraternas ok, utan fenomenet har också uppmärksammats av flera unga “nya filosofer”, och nu senast av de politiska partierna som alla har på sitt valprogram att bekämpa byråkratin.
Begreppet byråkrati har en dubbel innebörd. Å ena sidan avser ordet ämbetsmannavälde och långsam och formalistisk handläggning av ärendena, och å andra sidan tog sociologen Max Weber ordet byråkrati i användning för att beteckna en hierarkiskt uppbyggd organisation med klara rangskalor, detaljerade verksamhetsregler samt system för information och kontroll. De båda begreppen utesluter ingalunda varandra, utan har en hel del gemensamt i praktiken. Därtill äger de sin tillämplighet både inom den offentliga och privata sektorn, och ironiskt nog utvecklade Weber ursprungligen sin byråkratiska begreppsapparat för att beskriva effektivt och rationellt ledda företagsorganisationer i vilka kontroll och makt baserade sig på kunskap.
Men om vi håller oss till byråkrati i allmänt vedertagen mening som en term med vilken man avser den offentliga sektorn, kan det konstateras att det rör sig om en mastodont som ingalunda alltid bemannats och byggts ut på basen av behov och kunskap. Den offentliga sektorn sysselsätter idag (april 1980) cirka en halv miljon anställda, vilket är en fördubbling på femton år. Enbart lönekostnaderna slukar en betydande del av vår bruttonationalprodukt, och lägger man till övriga kostnader för att driva detta gigantiska maskineri stiger kostnaderna avsevärt för att hålla var sjätte arbetsför medborgare sysselsatt inom stats- eller kommunalförvaltningen.
Självfallet bygger vår moderna välfärdsstat i stor utsträckning på de tjänster byråkratin tillhandahåller oss. Säkerhet, utbildning, hälsovård, kommunikationsväsendet, kultur, olika former av sociala tjänster o s v är en del av den offentliga sektorns aktiviteter eller tjänster den producerar. En annan viktig del är övervakning och påverkning av den privat 1 sektorns verksamhet genom både lagstiftning, direktiv och egen verksamhet. Genom både sin verksamhet i nuet och planering av framtida verksamhet kommer byråkratin i hög grad att styra den privata sektorn och bestämma hur samhälIet skall se ut. Redan nu har byråkratin haft stora återverkningar i företagen som inte bara varit tvungna att anpassa sin verksamhet enligt byråkratins krav, utan också varit tvungna att skapa funktioner för den improduktiva uppgiften att se till att bestämmelser, lagar och restriktioner följs. Detta har säkert avspeglats i företagens produktivitet och enskilda individers motivation på ett mindre önskvärt sätt.
Men den offentliga sektorns verksamhet och planering bygger på mål som har ett politiskt innehåll och en politisk inrikting. Och för att bedriva politik krävs möjlighet till påverkan och makt.
I betydande grad är byråkratin en manifestation av makt och maktsträvanden. För att kunna förverkliga sina politiska mål strävar de olika politiska partierna till att stärka sitt inflytande och sin makt i den byråkratiska apparaten. Utnämningspaketen är ett typiskt exempel på detta. Byråkratin växer inte enbart på grund av behov, utan också av maktpolitiska skäl samt därtill säkerligen också som ett rent självändamål — ett uttryck för Parkinsons lag.
Det finns alla skäl att bekämpa oändamålsenlig byråkratisk tillväxt som inte är behovsbetingad. Det finns säkert redan nu möjligheter att rationalisera inom den offentliga sektorn vilket skulle leda till minskade kostnader och minskat ämbetsmannavälde. De sålunda frigjorda medlen och andliga resurserna kan säkerligen användas mera produktivt inom den privata sektorn.
Men är det tänkbart att de politiska partierna effektivt skall kunna bekämpa byråkrati? De har ju själva varit med om att bygga ut den, och förändringar i den nuvarande byråkratiska strukturen leder också till maktpolitiska problem. Kanske slutresultatet är som en tidning elakt påpekat ett nytt ministerium för bekämpning av byråkrati. Men onekligen ligger det i vårt intresse att stävja onödig byråkrati och tillväxt av den, och stöda dem som verkligen syftar därhän.
Thor Forsskåhl