Tiger den finländska kvinnan i församlingen

av Ragnhild Artimo Forum 1994-12, sida 16-17, 06.10.1994

Taggar: Teman: businesskulturen

fortsättnin utbyte — områden där folk utanför administrationsapparaten kommer tilltals och kan knyta givande kontakter. Det är också områden som når en stor och intresserad publik. Ett exempel på sådan växelverkan var Los Angeles-filharmonikernas besök här i augusti, då de uppträdde med EsaPekka Salonen som dirigent. Vi hade hela ensemblen över här på ambassaden och det var givande för både värdar och gäster. Jag skulle gärna se fleraUSA-Finland-sportevenemang, också småskaliga sådana — de hjälper länder att lära känna varandra,

På businessektorn vill Shearer inte endast driva de stora, etablerade företagens sak, utan framför allt se mera växelverkan på SMI-nivå, och hoppas kunna träffa “entreprenörer”, innovativa småföretagare. Och kvinnor som är företagare.

— Vi vill speciellt gärna bekanta oss med unga och kvinnor som har ambitionen att starta egna företag. Vi har här deltagit i konferenser och seminarier där till vår förvåning inga kvinnor varit med! Ändå är kvinnornas representation iarbetslivet mycket hög i Finland.

Amerika: utmaningar är utveckling

Med svenska, danska, skotska och Österrikiska förfäder konstaterar ambassadör Shearer att han är “en typisk amerikan” — liksom Ms. Goldway med ancestrala rötter i Ryssland och Polen. Amerika, säger Shearer, har alltid varit och är fortfarande en nation av immigranter. Den massiva immigrationen kring föregående sekelskifte kom från Europa. Den nya massiva immigrationsvågen som började på 1980-talet har kommit från Mexiko, Latinamerika och Asien.

— En stark immigration anstränger utbildningssystemet och hela samhällsapparaten, men tillför samtidigt styrka och ny vitalitet, nya sociala idéer — och är en del av Amerikas konstant pågående förnyelseprocess.

Med denna ständiga input av “nytt humankapital”, nya språk, kulturer och värderingar — hur ser framtiden utför Amerika som en demokrati och en multikulturnation — Jag ser väldigt optimistiskt på nationens framtid och potential. De största problemen har alltid haft rasanknytning och har sina rötter i slaveriet och inbördeskriget. Men jag tror USA har hanterat den problematiken ärligare än kanske något annat land. Det är inte lätt eller enkelt, och vi har fortfarande problem, men jag tror vi har förmågan att möta dem.

— Det som är speciellt för vår na 1 tion är att landet erbjuder nya möjligheter, en ny chans, för människor som kommer från andra länder, utan att fråga om de är rika eller fattiga, utan att fråga vem deras föräldrar var, vilken bakgrund de har. Det är vad man gör, inte vem man är, som räknas. I Kalifornien ser man många exempel på immigranter som genom eget initiativ och arbete byggt framgång åt sig, folk från Hongkong, Taiwan och Korea som öppnat affärer och startat företag där. Och bland mina studenter vid universitetet är några av de framgångsrikaste vietnamesiska s.k. båtflyktingar som kom hit som barn med sina föräldrar utan att kunna ett ord engelska, och idag talar perfekt engelska och är A-studenter och stipendiatmaterial.

Vad du gör, inte vem du ä — Det är mycket demokratiskt, med litet “d”, men jag tror att det verklig viktiga handlar om möjligheter, Amerika är en möjlighetskultur. Mina farföräldrar var arbetare, och min far var den första i släkten som fick chansen till universitetsstudier, och han blev sedermera journalist, en av de mest framgångsrika i USA, med 70 miljoner läsare varje söndag. Han byggde sin framgång med sin skrivmaskin och vad han hade i huvudet, och kunde i sinom tid skicka mig till universitetet. Min morfar var en bondpojke från Utah, som beslöt att han ville bli läkare, och ansökte om ett stipendium — det var under Depressionen — och fick studera vid George Washington-universitetet, och gjorde så väl ifrån sig att han fick specialisera sig i Wien. Så bondpojken blev med tiden en framgångsrik läkare fastän han kom från enkla örhållanden.

— Vad jag vill illustrera med dethär är att Amerika är villigt att belöna eget initiativ och vilja att nå ett mål.

Kommer amerikanerna om hundra år att tala spanska eller kinesiska i stället för engelska — Även om vi har stora språkminoriteter har det i praktiken visat sig att alla, också färska invandrare, anammar engelska. Det är inte bara USA:s “nationella” språk, utan också det dominerande världsspråket. Så jag tror att amerikanerna också i framtiden kommer att tala engelska — allesammans.

Utgör de nationalistiska tendenserna idag ett hot mot den amerikanska demokratin — Det finns grupper som gärna utnyttjar motsättningar till konfrontationer, och exempelvis har vi svarta nationalistiska grupperingar. Det finns alltid grupper som gärna utnyttjarsamhällsproblem för sina egna syften, men jag tror uppriktigt inte att någon etnisk eller annan grupp utgör ett hot mot den amerikanska demokratin. Q

Businesskulturen här är manlig —

TIGER DEN FINLÄNDSKA KVINNAN I FÖRSAMLINGEN?

Ragnhild Artimo

Ruth Goldway finner finländska kvinnor starka, no-nonsense och lätta att kommunicera med. Men hur kommer det sig att de i arbetslivet ofta nöjer sig med att vara tysta och snälla anta Monicas f.d. borgmästar har klart inte för avsikt att var enbart en dekoration. Ms. Ruth Goldway ser sin status som amerikanska ambassadörens hustru som en spännande möjlighet att tjäna sitt land och lära sig så mycket som möjligt om sitt stationeringslands strukturer och problem, och sätten att lösa dem.

Presidentens tea — Framför allt ser jag dethär som ett tillfälle för min make och mig att arbeta tillsammans som partners på ettsätt som oftast inte är möjligt inom ramen för våra normala, separata karriärer. Vi tycker mycket om att dela erfarenheter och upplevelser; nuläget ger möjlighet att tillbringa en hel del tid tillsammans professionellt planera verksamheter gemensamt, rådgöra med varandra.

Traditionellt har amerikanska ambassadörens maka anammat en lågprofilroll, men med det nya partnerskapet i Vita huset kanske man också är redo för nytänkande på diplomatsektorn — I min generation uppfattar sig hustrur nog avgjort som jämlika. Vi har haft egen yrkeskarriär och är vana att ha ett ord med ilaget, och är knappast villiga att avstå från det. Min tro är nog att presidenten vid förordnandet av sina nya ambassadörer avsiktligt gjorde vissa val för vissa länder med sikte på att ha ett team som representerar honom. Och kanske det konceptet sitter ännu naturligare i ett nordiskt än exempelvis ett sydeuropeiskt land.

Möjligheterna för en ambassadörsmaka att i den kapaciteten tjäna sitt land kan förefalla begränsade, men den som vill göra en aktiv insats hittar uppgifter och utmaningar.

— Jag tror att en av svårigheterna är att ambassadörsmakars roll inte är så strukturerad och officiellt definierad, och det finns säkerligen gränser för vad jag kan arbeta med, tillsammans med min make eller på egen hand. Jag har av erfarna ambassadörshustrur fått rådet att ta sex månader på mig att lära mig vilka ansvarsområden och aktiviteter som förväntas av mig, och vad jag har möjlighet att ägna mig åt, och sedan lägga upp mål för min egen verksamhet. Så för närvarande — vi kom ju första juli — kan man säga att jag experimenterar och utforskar fältet.

Samhällsfokus

Ruth Goldway hoppas kunna ägna sig åt sektorer hon själv är engagerad i — sociala frågor, kvinnofrågor och samhälls- och stadsplanering.

— Det är knappast möjligt för mig att ta ett regelrätt jobb; det kund innebära intressekonflikter och svår balansgång. Jag tror att det finns en hel del jag kan göra i alla fall. Delta i konferenser och workshops, arbeta med forskning och information. Sammanställa rapporter om olika ämnesområden för ambassaden, för min make, för presidenten.

— Jag kan jobba med skrivarbete, med föredrag och med frivilligt arbete. Huvudsaken är att det ger möjlighet för mig att nå de mål jag uppställer för mig själv. Jag är villig att vara en person i offentligheten, med egen identitet, och som representant för mitt land möta folk från olika områden och uttala mig på basen av egna erfarenheter och professionellt kunnande — när tiden är mogen.

Resurs eller reserv?

Ms. Goldway har redan hunnit samla intryck och göra iakttagelser om sitt stationeringsland.

— Det enda andra tillfälle jag rest grundligare var då jag tillbringade tre månader i Japan för ett par år sedan. Jag gjorde den observationen att det var svårare att kommunicera med de japanska kvinnorna på grund av en fundamental olikhet i attityder. Jag har funnit det lätt att kommunicera med kvinnor här, och jag har fått intrycket att de är starka, rättframma och analytiska och no-nonsens. Jag tror att jag kommer att få många vänner här — och att jag kan lära mycket av dem,

Kvinnorna i Finland har, konstaterar Ruth Goldway, nått längre än sina amerikanska medsystrar då det gäller poster i administrationen och näringslivet.

— Därför har jag varit litet förvånad att finna businesskulturen så klart maskulint dominerad. Man får intrycket att männen automatiskt för ordet och fattar besluten, och kvinnorna håller sig i bakgrunden, oavsett faktisk status i organisationen — på ett sätt som skulle upplevas som helt oacceptabelt i USA. Aven om de amerikanska kvinnorna de facto inte har samma jämställdhet på många områden, väntar de sig att kunna delta i debatten och den fortgående dialogen bakom beslutsprocessen.

Ruth Goldwa kvinnors rol Santa Monica där iv förespråkare för konsument- och sociala frågor hemstat Kalifornien.

Foto: Leif Mökel — Jag deltog i kvinnokonferensen i Åbo i augusti, och frapperades av hur deltagarna från de utomnordiska länderna ansåg att de nu kommit till den plats i världen där kvinnorna klart nått längst i Jämställdhet och med avseende på det sociala skyddet. Å andra sidan höjdes många röster till förmån för den amerikanska modellen — vi kanske inte har så stora framgångar då det gäller resultaten, men strategin erbjuder vissa fördelar.

Kvinnor i kläm

Ruth Goldway har också gjort jämförelser mellan amerikanska och finländska kvinnors “säkerhetsnät” i tider av ekonomisk turbulens.

— En recession drabbar alltid kvinnor hårdare än män i den bemärkelsen att kvinnorna får axla ett ännu tyngre familjeansvarien situation där de kanske är familjens enda försörjare — och också annars har en lägre lönenivå än männen, I detta korstryck skall de hålla ihop familjen och ge barnen en trygg uppväxt och kanske ta hand om den äldre generationen.

Arbetslösheten här är inte lika “synlig” som I Amerika.

— Vi har i USA en lägre arbetslöshetsgrad än Finland, men här syns arbetslösheten inte i gatubilden. I USA ser man vagrants i stort antal, hemlösa som ingenstans har att t vän 17