Till Turin nästa vecka!

av Emily von Sydow Forum 1996-03, sida 23, 21.03.1996

Till Turin nästa vecka!

De. börjar dra ihop sig till rally i regerings konferensen. Startskottet går den 29 mars i bilstaden Turin. Startpistolen sköter Susanna Agnelli, utrikesminister av känt Fiatmärke i veteranklassen.

Redan nu kan vi förstås se hur lägren börjar formera sig;lite hjälp har vi ju haft av förberedelserna inom den s.k. reflexionsgruppens arbete, som leddes av spanjoren Carlos Westendorp. Genom dess arbete under hösten, som presenterades vid toppmötet i Madrid i december, framkom att det kommer att krävas en verklig juridisk ekvilibrist för att få en enhetlig skrivning av hur EU:s beslutsorgan skall ordnas i framtiden, när unionen är utvidgad till 26, kanske 27 medlemsländer. (Det är de nuvarande femton plus elva central- och östeuropeiska länderna, inklusive kanske Slovenien, som skulle bli den 27:e.)

Den gängse journalistiska beskrivningen av IGC, Intergovernmental Conference, är att den är en omöjlighet, alternativt att regeringskonferensen kommer att ta decennier, men det är historielös uppskattning. Erfarenheten visar att EU, genom ett sammelsurium av undantag och specialregler, alltid når en kompromiss.

Somliga regeringschefer, som har en särskilt skeptisk hemmapublik att ta hänsyn till, kommer då att sträcka armarna i luften, som en tungviktsboxare och deklarera att resultatet inklusive undantagen, var en stor seger för Storbritannien alternativt Sverige, alternativt Danmark.

Låt oss börja med en genomgång av vad alla är eniga om:Alla medlemsländer anser att EU:s beslutsstruktur idag bågnar under trycket av flera utvidgningar. Dagens institutioner är i stort sett de samma, som de som skapades till den första gemenskapen med sex medlemmar, d.v.s. Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Holland och Luxemburg. Det säger sig självt att det som var möjligt att genomdriva med enhällighet då, är svårare att få till stånd med sexton, för att inte säga 27 medlemmar.

Det råder också enighet om analysen att EU borde anamma ett mer medborgarinriktat perspektiv i sitt framtida arbete. Vad det betyder är det dock skiljaktiga meningar om. Der kallas i kommissionens skriftliga bidrag till regeringskonferensen, ett ”folkets Europa”. Ja, vems annars, kan man förstås fråga sig.

egeringskonferensens uppgift är att revidera de drygt fyra år gamla Maastricht FORUM NR 3/96

Emily von Sydo traktaten, de s.k. unionstraktaten, genom vilken EU övergick från att vara en ekonomisk gemenskap till en politisk union. Man skall också undersöka om fördelningen av röster mellan länderna är rättvis. I dag är de befolkningsmässigt små länderna, som Finland, överrepresenterade i ministerrådet. Finland vill inte ge upp någon av sina röster, men i en förhandling är förstås allt möjligt. För att klassificera unionens makt på olika områden, infördes i Maastrichttraktaten tre olika pelare i EU-systemert:

Enligt detta komplicerade system hör frågorna antingen till första pelaren (inre marknaden och ekonomiska förehavanden, d.v.s. det egentliga EG), eller till andra pelaren, som utgör utrikes- och säkerherspolitiken och tredje pelaren, som är polisjära frågor. Andra och tredje pelaren är föremål för enhälliga beslut. vilket innebär att de är helt mellanstatliga frågor. De gemensamma institutionerna har inte stort att tillföra i frågor där ett lands röst väger tyngre än 14 länders gemensamma vilja.

E nhällighet kontra olika former för majoritetsbeslut. är alltså den huvudsakliga vattendelaren. Om man genomför majoritetsbeslut på ett område, erkänner man också att gemenskapens institutioner har meratt säga till om på detta område och man frånsäger sig sålunda ett visst mått av nationell suveränitet.

Den generella regeln är förstås, att länder med en avancerad lagstiftning på ett visst område, som t.ex. miljö, också vill ha majoritetsbeslut på detta område. Detta gäller även för länder, som inte i andra frågor är så pigga på att ge upp sin suveränitet och ge mer makt åt gemenskapen. Anledningen är förstås att man inom dessa områden har dels ekonomiska, dels poli tiska vinster av att arbeta mer i grupp.

Miljörninister Pekka Haavisto anser exempelvis att det är helt hopplöst, att radikala miljöförbättringar, som skärpta miljöskatter, t.ex. skall kunna stoppas av ett medlemsland. därför att beslutet kräver enhällighet.

R ent allmänt kan man säga att det land, som vill ha minst makt åt de gemensamma institutionerna och mest suveränitet kvar, är Storbritannien, som konsekvent drive ”Alla medlemsländer anse att EU:s beslutsstruktur nu gemenskapens instiv bågnar under trycket av flera utvidgningar. denna linje över alla frågor. Andra länder, som Danmark, är just mer överstatligt sinnade, när det handlar om områden som miljö, där man vill ha större framsteg.

Det finns generellt större förståelse bland medlemsländerna att gå med på mer överstatlighet på det juridiska och polisiära området, än på utrikes- och säkerhetspolitiken.De största motståndarna till polissamarbetet är också Storbritannien, som menar att det finns redan Interpol. Vi behöver ingen Europol.

Britterna försöker hela tiden förklara att deras linje är pragmatisk och rationell, men absolut inte anticuropeisk. Britterna säger sig inte vara förblindade av blå dunster och gula stjärnor. De ser vad som behövs och vad som saknas och ger förslag därefter. Andra länder menar dock att EU har ett politiskt egenvärde, som måste försvaras. Hit hör de sex grundarländerna, även om Frankrike under president Jacques Chiracs ledning är på glid i mer nationalistisk riktning. Frankrike har också haft synpunkter på den gemensamma polissatsningen Europol.

På utrikes- och säkerhetspolitikens område, som i sin förkortning låter som en hickning, ”GUSP”, finns det många fler länder som är rädda för att lämna över makt ti tioner. Här laborerar man med olika modeller för att ett land inte skall kunna stoppa en aktion, mentvingasinte heller delta aktivt. Kommissionsledamoten Erkki Liikanen,som har budgetansvar, har dock klart deklarerat vad han anser: “Denna typ av flexibilitet är bara möjlig om det finns en solidarisk fördelning av budgetbördan. Det betyder att även de länder, som inte deltar i en aktion, skulle delta i bördefördelningen och betala en del av kostnaderna.” (Citatet är från ett tal inför Nordiska rådet i Köpenhamn i början av mars.)

Kommissionen går långt i sitt förslag till regeringskonferensen. Den säger att GUSP måste omfattas av majoritetsbeslut. Samtidigt säger kommissionen att den inte söker vidga sin egen maktsfär Men ju fler majoritetsbeslut, som inte kan stoppas av ett enskilt land, desto större makt har förslagsställaren, d.v.s. kommissionen… m Ö T O A un