Time-out för EG

av Sinimaaria Ranki Forum 1992-03, sida 06-11, 12.03.1992

Taggar: Organisationer: EG

TIME-OUT FÖR EG

Text: Sinimaaria Ranki

I en EG-broschyr står det: ”Den europeiska gemenskapen är en av succéberättelserna under 1900-talets senare hälft.” Enligt ekonomiska nyckeltal stämmer det. Utrikeshandelsvolymerna, marknadsstorlekarna, BNP — överallt står EG-laget framför sina konkurrenter USA och Japan. Men skenet bedrar: siffrorna berättar inte allt.

å världsmarknaden har ameri kanska och japanska företa vuxit snabbare än sina europeiska konkurrenter. Europeiska företag har koncentrerat sig i att förstärka sin position och sina marknadsandelar i Europa. Att erövra nya marknader utanför den gamla kontinenten har däremot negligerats. Men europeiska företag har naturligtvis ett bra skäl till sitt agerande: på tolvslaget natten mellan den 31 december 1992 och I januari 1993 skall de tolv lagkamrater knytas närmare än någonsin i.o.m. att den inre marknaden då träder i kraft. Plötsligt får varor. tjänster, arbetskraft och kapital fritt flyta över gränserna utan att hindras av tullar eller tariffer.

Integrationen ställer även de stora enheterna inför enorma anpassningskrav. Bara några av medlemmarna uppfyller alla de makroeckonomiska krav som är kriterier för ett inträde i den Europeiska Monetära Unionen (EMU). Ekonomin måste ha en sund bas: det måste råda prisstabilitet, som är en förutsättning för långsiktig växelkursstabilitet: det offentliga budgetunderskottet måste hållas inom måttliga gränser, vilket är en (indirekt) förutsättning för kortsiktig växelkursstabilitet. Växelkursstabilitet i sin tur är förutsättningen för bildandet av EMU.

När kapitalrörelserna den 1 juli 1990 Iiberaliserades, började den första fasen på vägen mot EMU. Nedan överblickas de individuella EG-ländernas ekonomier med huvudvikten på den gångna och kommande utvecklingen under den här första fasen.

Tyskland!

Ett och ett halvt år efter den tyska valutaunionen är de västra och östra delstaterna fortfarande som dag och natt. Under 1991 rådde i de västra delarna ett nästan överhettat affärsklimat, medan störtfallet i de östra delarna var som värst. Industriproduktionen där hade sjunkit med hälften från nivån före återföreningen. Men när sommaren kom letade sig solstrålarna fram även till de nya delstaterna. O en uppblomstring kan man visserligen inte tala, men nedgången har upphört och man kan sc knoppar på ett och annat ställe. Den relativt kraftiga uppgången inom vissa branscher är dock ofta beroende av statliga investetringsbidrag. På längre sikt är emellertid en för generös subventionering skadlig. Inte bara leder den till snedvridningar i kostnadsrelationer. utan bidrar också till uppkomsten av kapitalintensiv industri, som skapar endast få nya arbetstillfällen.

Tyskarna är mindre bra när det gäller att hitta på någonting helt nytt. men starka när det gäller att förbinda gammalt med nytt. Att rationalisera gamla uppfinningar med ny teknologi höjer produktiviteten, enligt uppskattning med 3 procent om året. Under de kommande åren förväntas trenden bara förstärkas i.o.m. att kapitalstocken föryngras när de östliga delstaterna får ultramodern utrustning.

När dessutom infrastrukturen återbyggs, är det ingen tvekan om att de fem östliga delstaterna en dag kommer att vara den modernare delen av Tyskland. Enligt de nyaste prognoserna kommer detta att ske inom ett decennium. Den reella BNP uppskattas växa i de gamla delstaterna med i genomsnitt 10 procent om året till millenieskiftet och sedan med ca 5 till år 2010. Tillväxten för motsvarande pcerioder I de gamla delstaterna däremot beräknas vara i genomsnitt 2,4 respektive 2,2 procent. Västtyskarna kommer därmed att uppleva en fördubblad och östtyskarna en fyrfaldig ökning av den materiella välfärden. En sådan enorm skillnad i tillväxttakten betyder att inkomstgapet mellan de östra och västra delarna kommer att sluta sig inom tjugo år.

Uppdelningen av ekonomin återspeglas på arbetsmarknaden. I de gamla delstaterna har efterfrågan på arbetskraft kunnat tillfredsställas bara genom att anställa invandrare; i öst har arbetslösheten fortfarande stigit. Tänker man på den totala arbetsmarknaden. förväntas den tyska arbetslöshetsgraden om ett år ligga på 8,5 procent — ett vagt genomsnitt a en arbetslöshet på 5 procent i de västra delarna och på 20 i de östra delarna. Trots det har flyttningsströmmen inom landet upphört, vilket kan tolkas som ett tecken på att östborna tror på ramtiden igen.

Fr.o.m. detta decennium förväntas arbetslöshetsgraden börja sjunka och den totala ekonomin snabbt gå mot full sysselsättning. På lång sikt kommer befolkningens åldersstruktur att resultera i att det t.o.m. råder brist på arbetskraft. Tecken på detta syns redan i dag: i företagen när cheferna pensionsåldern, men på den följande edningstrappan finns det ingen återväxt. Därför försöker man nu aktivera 40—45-åringar och satsa på vuxenutbildning.

För tillfället har alla riktat sina blickar mot arbetsmarknaden. Löneförhandlingarna är på gång och resultatet kommer att vara avgörande för inflationsutvecklingen. Många på arbetstagarsidan verkar ha insett att det kanske inte är så klokt att tjurigt kräva omotiverat stora löneförhöjningar, och vid de flesta förhandlingsborden har de ursprungliga tvåsiffriga procenttalen sänkts. Den nuvarande inflationstakten, som ligger på över 4 procent, är ju ur tysk synvinkel alldees för hög. För att signalera till de örhandlande fackföreningarna om sina allvarliga intentioner att inte avvi<a från den anti-inflatoriska kursen i penningpolitiken höjde Bundesbank nyligen referensräntorna med 0,25 procentenheter. Nu ligger de på högsta nivå sedan valutareformen i 1948. Höga räntor hindrar naturligtvis ett uppsving, men så länge intlationstrycket” inte lättar. kommer Bundesbank inte att sänka dem. En sänkning kan enligt prognoserna kanske förväntas mot slutet av 1992 — förutsatt at me dvridderna bestämd 3/19922 FRU löneförhandlingarna — kan = avslutas gynnsamt — men oberoende av när sänkningen kommer, kommer den att vara gradvis och försiktig. Efterfrågetillskottet från de östliga länderna har reducerat det mäktiga tyska bytesbalansöverskottet till noll. Ur EG-ländernas synvinkel är det naturligtvis bra, för det första för att de gynnas av de större tyska importerna, och för det andra ur växelkursstabliserande aspekter. Stigande produktionskostnader förväntas försvaga den tyska positionen på de internationella varumarknaderna tillfälligt under de närmaste åren. På medellång sikt borde dock konkurrenskraften förstärkas igen, inte minst tack vare att återuppbyggnaden av östdelarna börjar så småningom bära frukt. Det betyder dels att suget därifrån upphör och frigör produktionskapacitet för exportvaror, dels att varor producerade i de östra delarna kan avsättas både på de inhemska och utländska marknaderna. Samtidigt förväntas efterfrågetrycket på de västra marknaderna lätta. En orsak är den meddelade höjningen i momsen som borde träda i kraft i början av året 1993. Sammanfattningsvis kan man säga att den allmänna tyska ekonomin nu klarat sig över den värsta stormen efter återföreningen. En uppgång kan man visserligen inte se, utan snarare en lugn ”nedkylning” och stabilisering av läget efter den kraftiga störningen. BNP kommer ätt ligga under den potentiella inom de närmaste två åren. För inflationen kommer den första halvan av 1992 att vara avgörande. Om kurvan börjar visa nedåt, kan ”skräckinflationen” på dryga 4 procent sägas ha varit en bubbla som blåstes upp av pessimistiska förväntningar om valutaunionens följder. Om däremot riktningen blir uppåt har valutaunionen faktiskt lett till en öka tysk inflation. Den kan i sin tur på lång sikt påverka EMUSs utseende.

Frankrike

Under 1980-talet förbättrades läget för företagen avsevärt. Tillväxten i produktiviteten var större än hos många av de amerikanska eller brittiska konkurrenterna. Större vinster uppmuntrade investeringar. Först och främst har industrin blivit mer internationell. T.ex. flyter i dag mer investeringskapital från Frankrike till Tyskland än i motsatt riktning. På Parisbörsen finns det bland de 50 största bolagen inte ett enda utan större verksamhet i USA. Utvecklingen går helt klart mot att skapa ett jämviktigt Europa där Frankrike kommer att vara lika starkt som Tyskland.

Effektiviteten hos den ekonomiska verksamheten skall förbättras ytterligare 1.o.m. att regeringen avvecklar den traditionella regleringspolitiken. Bankernas kreditgivning regleras inte längre, utan kapitalrörelserna är liberaliserade. Statsägda koncerner styrs inte längre på basen av arbetspolitiska synpunkter utan utpräglat som privatägda företag.

63 procent av franska exportvaror går till EG-marknaden. På den marknaden har Frankrike redan visat sin förbättrade konkurrenskraft. För första gången på länge hade Frankrike ett överskott — visserligen ett mycket litet men dock — gentemot sina EGhandelspartners. Det största suget kom från Tyskland och har alldeles tydligt med återföreningen att göra: den franska exporten ökade med hela 13,4 procent medan importen ökade med bara 3,3 procent. Det verkar som om en ny generation av franska företagare håller på att slå igenom: den är dynamisk, kreativ och innovativ.

De dåliga nyheterna kommer från arbetsmarknaden. Arbetslöshetsgra 104. 102. 100.

94. 92: 90.

• progno 1990 1991 1992" 19934

O kk (D) CE kk (F + kk (DK) I kk(B+LUX) A& kk (NL)

De fem mest konkurrenskraftiga EG-länderna. Som mått har använts relativa lönekostnader i industriproduktionen (basår: 1985).

FeRUN, 3/199 2 progno 1989 1990 199 den på 9,8 procent är en av de högsta bland de västliga industriländerna. Läget kommer inte att förbättras i den nära framtiden — det prognosticeras att den allmänna konjunkturen kan börja visa en trend uppåt tidigast under det andra halvåret i 1992. Ett stort problem är den låga utbildningsnivån, vilket gör att särskilt ungdomar har svårt att hitta arbete. Därför skall den s.k. lärlingsverksamheten utvecklas och utbildningen ökas inom företag — på statens bekostnad. För att dock belasta den statliga budgeten så litet som möjligt har man planerat att finansiera sådana projekt med inkomster från privatiseringen av statsföretag.

Storbritannien

Enligt amerikanska investeringsrådgivare står öriket inför en lång period med prisstabilitet och ökande produktivitet. Klart är att anslutningen av det brittiska pundet till växelkursmekanismen (i oktober 1990) har ställt den brittiska ekonomin inför svåra anpassningskrav. Det huvudsakliga målet för den makroekonomiska politiken är att hålla pundet inom bandet som tillsvidare är det bredare fluktuationsuttymmet på 6 procent. Därför måste både penning- och finanspolitiken hållas strama även i fortsättningen. Hittills har anpassningen lyckats väl: inflationen har kunnat dämpas mera och snabbare än någon vågade tro. För ett år sedan producerade en brittisk industriarbetare i genomsnitt bara 2/2 av det som hans kollega i t.ex. Tyskland gjorde. Trots nedgången i produktionen har man lyckats höja produktiviteten närmare EG-nivån. Arbetslösheten är även i Storbritannien den faktor som har försämrats när de andra förbättrats. Försämring vänd

Oy dsp (1) Ci y disp (GB) Aydisp (F) + y dsp (D 1992" 19934

Hushållens disponibla inkomster (inkomst efter skatt) i de viktigaste EG-länderna. (Procentuell ändring från föregående år.)

Ar(D 241 6 r (GB)

Ar(E) 221 rp 41 (GR)

Or(D) 16: Ar(F) Ar (DK) 14;

KrÖRL) 2 - . TS a 2 . JAS Er (B+LUX 10.

198 progne 1989 1990 197 1992"

Utvecklingen av korta marknadsräntor i årsgenomsnitt inom lågräntegruppen.

‘O BNP (P) CI BNP (E) A BNP (DK) => BNP (LUX 1988 1989 1990 1991 1992" 1993 prognos

Den reella BNP-tillväxten i toppgruppen i EG. (Procentuell ändring från föregående år. en förväntas fortsätta, dock bara under de par närmaste åren. Efter det torde läget förbättras. En orsak till utvecklingen är att de nominala lönekostnaderna inom kort beräknas ligga på en nivå på högst 5 procent — lägst sedan sextiotalet.

Den lägre inflationstakten har förbättrat den ekonomiska situationen för hushållen och lönsamheten för företag. Den erhållna nyttan kommer dock i första hand att användas för att tackla den stora skuldbördan. Den positiva efterfrågeeffekten förväntas synas först på medellång sikt.

Ett allmänt intryck av ekonomin är att det alldeles säkert kommer en uppsving i Storbritannien. Trots de positiva första tecken finns det dock fortfarande några frågetecken kring britternas förmåga att anpassa sig till den dynamiska EG-utvecklingen, vilket gör att ingen vågar säga när exakt det förväntade uppsvinget inträffar. På litet längre sikt kunde det vara bra att modigt lita på britternas ekonomiska disciplin och ta en tjuvstart i satsningen på verksamheten på ön.

Irland

Den ekonomiska tillväxten i Irland

Utvecklinge av korta marknadsräntor i ärs genomsnitt inom högräntegruppen.

• progno € ENP (D)

HL BNP (GB) & BNP (NL) BNP (GR 1988 1989 1990 1991 1992" 1993"

Den reella BNP-tillväxten i bottengruppen i EG. (Procentuell ändring från föregående år. var mycket god under 1989 och 1990. Sedan dess har konsumenterna varit pessimistiska och reducerat sin konsumtion avsevärt. Kanske är den stigande arbetslösheten en orsak till depressionsatmosfären — eller också det offentliga underskottet som för tillfället överstiger BNP. Regeringen syftar till att reducera det till 100 procent till 1993. Det vore viktigt att nå detta mål även för att inte förlora trovärdigheten på de finansiella marknaderna. Det skulle ha ödesdigra följder för hela den irländska ekonomin.

Tack vare att det irländska pundet är tätt knutet till låginflationsvalutan tyska marken är Irlands exportvaror mycket konkurrenskraftiga på de internationella marknaderna. Således beräknas exportvolymerna även i fortsättningen växa snabbare än importen. Men Irland har ett stort bekymmer: kommissionen i Bryssel vill inom ramen för GATT-förhandlingarna sänka lantbrukssubventionerna från EG med 30 procent. Detta skulle träffa Irland relativt sett hårdare än något annat medlemsland p.g.a. att 15 procent av befolkningen är sysselsatt inom lantbruket. Detta är en av de största andelarna i hela EG. Dessut om fruktar Irland att EG öppnar lantbruksmarknaderna för östeuropeiska producenter, med vilkas billiga priser irländarna inte kan konkurrera.

Holland

Av alla EG-länderna får Holland vara tacksammast för Tyskland: importefterfrågan som uppstod efter återföreningen har praktiskt taget hållit den holländska ekonomin i gång sedan 1991. Den inhemska efterfrågan har varit obefintlig, och förväntas inte bli piggare. På den offentliga sektorn har regeringen meddelat om ett omfattande sparprogram som skall minska budgetunderskottet med en procentenhet till år 1994. Det innebär uppsägningar och skattehöjningar.

Den fasta kopplingen mellan den holländska gulden och den tyska marken gör att den holländska centralbanken är tvungen att låta de inhemska räntorna följa ränterörelserna i Tyskland. Vi vet hur den tyska penningpolitiken kommer att vara under de nuvarande förhållandena — alltså ingen penningpolitisk lättnad i Holland heller, och därmed ingen stimulans för investetringsverksamheten.

3/1922 PRUN

En positiv effekt kan den ekonomiska inaktiviteten ha. Om det blir fler arbetslösa borde flexibiliteten på arbetsmarknaden öka så att inflationstakten kan sänkas från den nuvarande 3,4 tillbaka till under 2 procent där den länge legat.

Belgien

Belgien håller EG-topplatsen i två avseenden. Landet är t.o.m. världsmästare när man räknar exporten per invånare. Den andra topplatsen däremot är inte så glädjande: den statliga skuldgraden är rekordhög 128 procent av BNP. Att minska skulden beräknas ta minst 15 år. Självklart måste skatterna höjas. För utländska företag betyder det att investeringsbidrag stryks. För belgiska företag betyder det att sänkningen av företagsskattetariffen förskjuts med ett år.

Aven den belgiska frangen är fast bunden till den tyska marken och är således relativ stark på de internationella valutamarknaderna. Dessutom försämrar stigande produktionskostnader den belgiska konkurrenskraften, vilket sätter exportindustrin under tryck. Exporten förväntas gå ner, vilket bidrar till att också den allmänna tillväxttakten blir låg. 1991 nådde den med 1,5 procent redan bottennivån sedan 1985.

Eftersom varken penning- eller finanspolitiken i praktiken kan användas för att stimulera den ekonomiska aktiviteten, väntas inga betydande ändringar i de olika faktorerna. På längre sikt däremot kan man kanske räkna med ett rejält uppsving, för i Belgien har high-tech-, maskin-, möbel- och pappersindustrin redan länge grundligt förberett sig inför magiska 1993.

Luxemburg

I Luxemburg är läget trots den ge mensamma valutan med Belgien bätttre än i grannlandet. Man emotser en period med moderat men stabil tillväxt. Lönekostnaderna ligger för närvarande under dem i Tyskland, Belgien och Holland; vatten och energi är billiga; subventionerna för förstetablerare beviljas rundhänt — allt detta gör att allt fler företag etablerar sig i landet. Också som baspunkt för den finansiella verksamheten gäller Luxemburg fortfarande som en populär adress. 184 finansbolag finns det för tillfället i storfurstendömet, och antalet väntas öka. Arbetsmarknaden är flexibel p.g.a. att landet smidigt kan utnyttja utländsk arbetskraft. T.ex. är nu 20 procent av arbetskraften utlänningar som pendlar till jobbet över gränsen.

På utrikeshandelssidan har balansen visat ett underskott. Skattereformen, som trädde i kraft 1991, gav de privata konsumenterna en hel del extra köpkraft. Detta tillsammans med en dålig efterfrågan på världsmarknaden gjorde att importen ökade mer än exporten.

Åven i Luxemburg kommer räntorna — via den gemensamma valutan med Belgien — att följa den tyska trenden. Men den inhemska ekonomiska politiken torde förbli neutral och stabil, vilket gör framtidsutsikterna för storfurstendömet rätt ljusa.

Danmark

Under de senaste åren har Danmark varit det EG-land som fått kanske mest beröm för den ekonomiska prestationen. Landet har lyckats vända underskottet i bytesbalansen till ett överskott, det har lyckats pressa ner inflationen på den lägsta nivån i hela EG, och har lyckats få kontroll över det statliga budgetunderskottet. Priset för allt det goda har visserligen varit en kraftig ökning i arbetslösheten,

FA men den har betraktats som en nödvändig anpassning på vägen mot en stark och stabil ekonomi.

Frågan som danskarna måste ställa sig nu lyder: är arbetslösheten, som har = överstigit — 10-procentsribban, verkligen bara ett tillfälligt fenomen eller har landet fått ett allvarligt problem med den? Under de senaste tiderna har nämligen antalet arbetslösa ökat trots att även produktionen har ökat. Stor arbetslöshet sätter naturligtvis sina krav på utgiftssidan i den offentliga budgeten. Finanspolitiken borde emellertid hållas restriktiv om Danmark vill behålla den gynnsamma kursen i den ekonomiska utvecklingen.

Arbetslösheten kommer alltså att spela huvudrollen när ekonomiska beslut fattas. Men den har en positiv effekt i.o.m. att flexibiliteten i löneförhandlingar håller tillverkningskostnaderna låga och exportvarorna konkurrenskraftiga. Eftersom den totala inhemska efterfrågan borde vara måttlig, kan man räkna med att det externa överskottet växer ytterligare under de närmaste åren.

Situationen på arbetsmarknaden medför att det är lätt att hålla inflationen nere när kostnadstrycket uteblir. Tvärtemot de övriga EG-länderna behöver centralbanken i Danmark inte gripa till räntehöjningar utan kan föra en neutral penningpolitik. Detta borde uppmuntra investeringsviljan och kanske den vägen leda till en minskning i arbetslösheten när nya arbetstillfällen uppstår.

Det allmänna ekonomiska läget i Danmark är positivt. I.o.m. att konjunkturerna inom EG och den övriga världen visar nedåt eller är oförändrade kommer dock tyngdpunkten att flyttas från exporten till de inhemska marknaderna. För de närmaste åre förutses en ökande tillväxt. MN vänd

ECO) EC (LU… 2CP)

OC(E or

LO] Vv CAR 1989 1990 1991 19922 IX prognos.

a 19937 1983 1990 “prognos

I dessa EG-länder är den privata konsumtio nen livligast…

FRUN, 3/199 1991 19924 199 .. Och i dessa länder mattast. (Procentuell änd ring från föregående år. s nn ov

A CPI (GR) CPI (P ech (E)

LISTO 198 199 1991 1992 1993 Ändringar i konsumentprisindexet i EG:s låginflationsländer. (Procentuell ändring från fö regående år. Ändringar i konsumentprisindexet i EG:s höginflationsländer. (Procentuvell ändring från föregående år.)

Italien

Det ekonomiska läget i Italien har jämförts med det lutande tornet i Pisa. Sedan i våras är det stängt för besökate p g a rasrisk…

År 1991 var det tredje i rad under vilket tillväxttakten avtog och låg på bara 1 procent — den sämsta på sju år. Den enda positiva faktorn är valutan. Sedan januari 1991 anpassar Italien den smalare bandbredden i EMS. Under den tiden har liren visat avsevärd stabilitet/försvarsförmåga. Men det är tyvärr inte ett tecken på ekonomisk styrka utan en följd av den stora statsskulden! Om det offentliga budgetunderskottet inte kan minskas, kommer den privata sektorns sparande inte att räcka till för att täcka finansieringsbehovet. Särskilt inte när även företag visar tecken på ökad investeringsvilja. Följden är att det externa underskottet måste bli större. Att finansiera utgifterna är möjligt bara genom tillräckligt höga räntor som lockar kapital och upprätthåller efterfrågan på lire på de internationelIa valutamarknaderna.

Inflationstakten i Italien låg 1991 på 6.4 procent. Om löneindexsystemet, scala mobila, inte kan förnyas kommer inflationstakten betydligt att överstiga den för de närmaste åren förutsedda nivån på 5—5,5 procent. Italien hör till de EG-länder som ljudligt förespråkar en snabb övergång till EMU. Om man dock inte når inflationsmålet kan man inte inträda i EMU eftersom inflationen i så fall är 3,6 procent högre än i de tre länderna med de lägsta inflationstakterna i genomsnitt. Inträde i EMU är möjligt först efter att inflationstakten har stabiliserats på en nivå som ligger högs 1 1,5 procent över den genomsnittliga i de tre stabilaste ekonomierna.

Eftersom efterfrågan väntas förbli svag, torde företagen inte kunna bredda sina vinstmarginaler utan måste överföra alla kostnader direkt i priset. När produktiviteten antas öka kan man därmed under de närmaste åren förvänta sig en avtagande inflationstakt. Typiskt för den italienska ekonomin kommer att vara ett högt ränteläge som inte kan förväntas sjunka så länge budgetunderskottet inte kan minskas.

Spanien

Inträdet i EG år 1986 följdes av fem ekonomiskt sett utmärkta år. Industrin moderniserades snabbt och tillväxten var mycket kraftig. Under 1990 verkade den positiva utvecklingen avbrytas när den ekonomiska politiken, som var riktad mot överhettningen i slutet av 1980-talet, började verka. Sedan dess har de olika komponenterna i den inhemska efterfrågan deklinerat, men i en avtagande takt. Att det interna efterfrågetrycket lättade har haft en positiv effekt på den externa balansen. Samtidigt som importen har minskat, har exporten ökat när spanska företag nu riktat intresset mot utländska marknader i hopp om att bättre kunna avsätta sina produkter där. Därför väntas underskottet i Spaniens handelsbalans minska.

De hittills höga lönehöjningarna (på ca 8 procent) har försvårat regeringens och centralbankens försök att bekämpa inflationen. Nu skall en övervärderad peseta och högräntepolitik hjälpa till. Växelkurspolitiken förorsakar att turismen, som ju är en vikti inkomstkälla för Spanien, fördyras. Ur turismens synvinkel kommer 1992 att vara ett viktigt år: både OS och världsutställningen skall medföra jättelika valutainkomster för landet.

För företagen betyder den penningpolitiska linjen höga kapitalkostnader. Spanska företag är a priori mycket ovilliga att ta risker och göra nya investeringar. Ingen finansierar ett projekt i Spanien, om man inte kan vara bergsäker över att avkastningen blir positiv. För att investeringar inte helt skall sina, har centralbanken lättat något på penningpolitiken — men den allmänna kursen kommer att förbli stram.

Under 1992—93 förväntas BNP-tillväxten fortsatt ligga under den potentiella. Men även den tillväxten torde räcka för att skapa nya arbetstillfällen så att arbetslösheten sjunker. Samtidigt borde produktiviteten ökas. Detta tillsammans med förbättrade vinster och måttliga lönehöjningar — fackförbunden börjar så småningom inse nackdelarna av den höga inflationen — borde hjälpa till att bromsa prisstegringstakten.

Portuga Även Portugal har fem EG-år bakom sig. Där har medlemskapet lett till en stabiliseringspolitik som verkar mera övertygande än i grannlandet. Inflationstakten. som i början av medlemskapet låg på knappt 20 procent, har kunnat sänkas till dryga 10 procent. Samtidigt har arbetslösheten halverats. Den reella BNP har vuxit årligen med ca 5 procent.

Problemet med Portugal är att ekonomin är överhettad. Den inhemska efterfrågan förblir hög p.g.a. en star 23/1992 FORU förbättring i den reella disponibla inkomsten. Det inhemska efterfrågesuget framkallar allt större importvolymer. Samtidigt minskar exporten, huvudsakligen p.g.a. kostnadsökningarna som är ett symptom på spänningar på arbetsmarknaden — och som gör att konkurrenskraften för portugisiska varor på de internationella marknaderna försämras.

Åven det interna underskottet fortsätter att växa. Räntorna stiger således både nominellt och reellt, vilket upprätthåller ett kapitalinflöde som den portugisiska centralbanken trots flitiga försök inte kan dämpa. På valutamarknaden uppvärderas escudon, vilket försämrar konkurrenskraften ytterligare.

En förutsättning för Portugal att nå en acceptabel tillväxt i framtiden är att produktiviteten avsevärt höjs. I det avseendet är portugiserna fortfarande svagast i EG. Det beror främst på den dåliga yrkesutbildningen som har lett till en akut brist på fackkunnig arbetskraft. Utan ytterligare hjälp från EG:s strukturfond kommer Portugal inte att klara uppgiften att åstadkomma tillräckliga, långsiktiga förbättringar i sin ekonomi.

Grekland

Vid slutet av år 1990 stramades den ekonomiska politiken i Grekland åt. Effekterna visade sig under 1991 som en tillbakagång i produktionen och en försvagning i den inhemska efterfrågan. Dessutom väntas grekiska exportföretag förlora marknadsandelar p.g.a. att den reella uppvärderingen av valutan drachman har försämrat deras konkurrenskraft. Den strikta inhemska penningpolitiken håller räntorna uppe, särskilt på den korta sidan. Statens kreditbehov, som förblir högt även 1 fortsättningen, lämnar knappt rum för kännbara räntesänkningar. Regeringen presenterar visserligen i den nya finansplanen ambitiösa planer att sänka budgetunderskottet från det nuvarande 18 till t.o.m. 3 procent till år 1993. Utomstående experter tycker dock att det är ett utopistiskt mål. Av skatteinkomsterna, som är låga från början, går hälften till rän tebetalningar och amorteringar: den andra hälften går till lönerna för statsanställda. För att främja det offentliga sparandet krävde fackföreningarna privatisering av statsbolag. Tanken var bra, men förverkligandet mycket dåligt. En del konkursfärdiga statsföretag måste stängas, vilket betyder en förlust av ca 10 000 arbetstillfällen. Ett sparförsök är effektiviseringen av den offentliga sektorn. Här har regeringen varit aktivare: bara varannan ledig arbetsplats skall besättas. För arbetslösheten betyder naturligtvis även det en försämring. Arbetslöshetsgraden steg under 1991 från 6,7 till 7,8 procent. För 1992 och 1993 prognosticeras den stiga till 10 procent.

Trots att penningpolitiken är och kommer att vara stram, väntas företagens investeringar öka. När staten dessutom satsar på förbättring av infrastrukturen uppskattas den framtida tillväxten vara säkrad. Den positiva effekten av investeringsverksamheten skall stärkas av sjunkande reallöner.

Men det dröjer innan grekerna kan njuta av frukten av sparpolitiken. Än så länge måste de tålmodigt acceptera en ekonomiskt sett dålig anpassningsperiod. Reallönerna sjönk redan under 1991 med genomsnittligt 2,5 procent. Levnadsstandarden väntas sjunka även under 1992: lönehöjningar på den privata sektorn blir kanske något över 9 procent men konsumentpriserna uppskattas stiga med ungefär 14 procent.

Grekerna är emellertid tvungna att lyckas med saneringen av ekonomin. Rangordnar man EG-staterna enligt nästan vilket som helst ekonomiskt kriterium, ligger Grekland alltid sist i tabellen! Men om den finanspolitiska saneringen och de strukturella reformerna genomförs med beslutsamhet, kommer den ekonomiska tillväxten i Grekland att inte bara bli kraftigare utan också bygga på en hållbar bas.

Sammanfattande översikt

Om man grupperar EG-länderna enligt ekonomisk prestation, står de små

Huvudleverantörer till våra läsare.

HUFVUDSTADSBLADET Tel. (90) 125 31, Fax (90) 642 269 Annonsavdelninge ”myrorna” Luxemburg och Danmark överlägset i toppen. (Lika överlägset håller Grekland sistaplats.) Det borde löna sig att satsa på verksamhet i de franskspråkiga områdena. Över huvudtaget tycks tyngdpunkten i den ekonomiska aktiviteten ha flyttats till den västra delen av EG-området. Men detta gäller för den kortsiktiga verksamheten; med tanke på långsiktiga investeringar är det nog de stora — Tyskland, Frankrike och nu även Storbritannien — som gäller.

Allmänt taget verkar det ekonomiska läget i EG-området vara lugnt. Aktiviteten är låg och försiktig, men nedgången har upphört. På affärsarenan händer inte mycket, men optimismen tycks sväva i kulisserna. Det finns tydligt magik i årtalet 1993. Kanske Europa bara laddar upp inför den Stora Smällen.

Självklart vore ett enhetligt Europa en överlägsen aktör på världsmarknaderna. Under de senaste 50 åren har USA bestämt över spelreglerna i världshandeln. Under de följande 50 åren skulle EG kunna göra det — om gemenskapen så vill. Men ännu ligger den europeiska kraftmotorn i enkla beståndsdelar. De kommande två, tre åren är viktiga. Under dem ser vi hur den politiska montören kan sätta ihop små inflationsmuttrar och statsskuldskruvar. Att den här monteringen lyckas är avgörande: det som byggs nu skall provköras när EG-länderna går över I den andra fasen på vägen till EMU. Bara efter en lyckad provkörning kan motorn byggas vidare. €

Nationsbeteckningsnyckel för figurerna: D = Tyskland. F = Frankrike. DK = Danmark. B + LUX = Belgien + Luxemburg. NL = Nederländerna. I = Italien. GB = Storbritannien. IRL = Irland. E =Spanien. P = Portugal. GR = Grekland.

FÖRUN, 3/199 11