TV-rutan blir slagfält för eurokultur
av Emily von Sydow Forum 1995-03, sida 26, 09.03.1995
TV-rutan blir slagfält för eurokultur
EU-kommissionens ordförande, Jacques Santer, stålsätter sig inför en formidabel kamp mellan hans franska kollega Edith Cresson som banérförare för det ena lägret, och troligen Sir Leon m.fl. liberalister i det andra lägret. Frågan gäller kulturen i Europa. Den måste försvaras med alla lagliga medel och möjliga handelsrestriktioner, säger Edith Cresson, som alls inte är någon blyg viol.
ad Edith Cresson hänvisar till ä inte bara det ökända TV-direkti vet, som under våren skall få en ny form, som är anpassad till industrins galopperande framfart och mediernas globalisering,
Det är för henne en självklarhet att man skallinskärpa den regelsom säger att minst hälften av alla TV-program som visas skall vara europeiska. Alternativet är att släppa Hollywoods massfabrikation fri och översvämmas av dinosaurier och Ewing-familjer.
Larvighet i medvind
När man som vi lever i också ett franskt mediebrus och har småbarn som gör det i än högre grad. är det störande att se vad vi serveras som europeisk högkultur: För det första dominerar Disney Club på helgmorgnar, som i och för sig är en välsignelse. Det faller under det europeiska strecket, eftersom programmet är producerat här. om än med stränga följsamhetskrav. Ibland ser jag på eländet till frukostflingorna tillsammans med fem- och åttaåringen och vrider mig generat i soffan över de jönsiga och ryggradslösa franska programledarna.
Därvid tar de lite äldre barnens program över, med drottningen — Dorothé, som är en blonderad Barbie i 30-60 årsåldern. Hon har olika tillgjorda personer på besök i sin studio när hon inte med skral röst och läderkostym sjunger mjuk Emily von Sydo 2 rock. Dorothé är också djurvän, vilket ingen kan undgå att märka när hon breder ut sig i veckomagasinens hemma-hosreportage framför brasan omgiven av katter och hundar en masse.
Programmen saknar kvalitet, spänning, elegans och framför allt humor, och är vanvettigt populära. Mina barn älskar dem,
Ca c’est I’amour!
Frampå kvällen är det dags för hjärtebiblioteket i filmform: Hélåne et les gargons — Ellen och gossarna, som kretsar kring en samling bombnedslag till töser med djupa urringningar och stora hår, som är käääära i olika machos, som spelar i ett rockband i en källare. Det ger en sådan förvriden och ofräsch bild av ungdomar att man svimmar. Den som tröttnar på Ellen och hennes gossar kan gå vidare till Le miel et les abeilles. Honungen och bina handlar om en familj med ett hembiträde i svart och vitt och visar borgerlighetens diskreta charmlöshet i Frankrike. Där är också alla kära i alla, tror jag.
Om detta är europeisk barn- och ungdomskulturs svar på angreppen från Hollywood, så ge mig Lady och Lufsen, Lassie och Flipper tusen gånger om, för vi är också djurvänner i vår familj.
Utländskt är farligt
Edith Cresson vill emellertid inte bara försvara den europeiska TV-produktionen, utan hon anser att den europeiska kulturen och industrin i lika hög grad är hotad av programvaran, som man matar sina hemdatorer med. Hon attackerade Nintendo och Microsoft, de japanska och amerikanska mjukvaruproducenterna, som svämmar över den europeiska marknaden.
Hon vill att telekommunikationsindustrin skall beskattas, liksom i Finland. Därigenom skall man skapa fonder till filmproduktion i Europa. I Finland går pengarna dock inte till filmproduktion utan direkt i statskassan, utan omvägar…
De som motsätter sig alla typer av restriktioner och stödformer. argumenterar att det är som att slåss mot väderkvarnar. Det kommer att finnas så många kanaler
Edith Cresson på krigsstigen, här intolkad i “Friheten leder folket” av Delacroix (1830).
att det finns plats för alla som vill. Men alla som vill är ju dem som har råd att vilja synas och höras. På samma sätt som man kvoterar för att ge folk en chans — verkar det för mig vettigt att kvotera för att ge den europeiska filmproduktionen en chans.
Vackra och djärva hotade?
Finland håller låg profil och tycker varken det ena eller det andra högt i frågan. Det beror på att den audiovisuella frågan hamnar mellan två stolar: Dels utbildningsministeriet, som har en mer kvotvänlig hållning, och dels trafikministeriet som är mer mån om liberalisering. En kvalificerad gissning efter en ytlig sondering säger att trafikministeriet kommer att vinna i denna fråga. Programstrukturen är nu sådan i Finland, att den inte behöver förändras av EU:s nuvarande kvotregler. EU-kommissionens senaste förslag är emellertid mer långtgående och skulle medföra en skärpning av kvoterna. Det delar nämligen upp programformerna ämnesvis. Denna skärpning är Finland troligen emot.
I mars väntas kommissionen lägga sitt nya förslag, Kulturministrarnas diskussion i Bordeaux i mitten av februari gav inte Cressons förslag mycket backning. Endast Belgien och Grekland stödjer Frankrikes övertygelse att den europeiska kulturen skyddas bäst med rejäla handelsgrindar.
Definition, tack!
Det åligger det franska ordförandeskapet att finna en lösning på detta känsliga, i hög grad franska, problem. Det är fransk filmindustri som är så stor att den kan mäta sig med den amerikanska. Det är fransk politik som är starkt antiamerikansk.
Men det är ett resonemang, som saknas i Cressons argument: hon definerar inte vad som är europeisk kultur. Hur skall vi kunna försvara oss, om vi inte vet vad vi skall kämpa för att bevara? Och kom inte och säg att vi skall bevara “mångfalden”. Ett så hukande begrepp kan näppe vara det som binder oss samman. Bättre upp vill vi se. &