Tyskarna satsar på grön punkt

av Lars-Gunnar Larsson Forum 1992-09, sida 17-18, 18.06.1992

Taggar: Orter: Tyskland Teman: avfallssystem

Tyskarna satsar på grön punkt

Text: Lars-Gunnar Larsson

En liten grön punkt ska frälsa de välmående tyskarna från deras växande sopberg.

Denna betydelsefulla symbol är kärnan i ett nytt, dualt avfallssystem. 1995 ska det finnas ett insamlingsställe på var 500:e invånare. 80 procent av alla sopor ska upparbetas så att råvara används igen.

å har den tyska industri klarat det sista och stora a alla de krav som tyske miljö ministern Klaus Töpfer i dessa dagar ställer. Om inte EG satt dem ur spel dessförinnan.

Detta världsunika experiment i sann marknadsekonomisk anda finansieras med en avgift, mellan fem penni och 2,50 DEM per förpackning, att betalas av tillverkaren. I gengäld får denne pryda sin förpackning med den ”gröna punkten”, en signal om att råvaran återanvänds.

Systemet är igång. Verkningarna är redan stora, ibland oväntade. Ny forskning om hur man särar och återvinner plaster varvas med anakronistiska inslag. Som i de ”sorteringsanläggningar”, där ett löpande band befordrar allsköns skräp snett upp i luften och in i en jättestor svart låda. På botten av densamma finns flera hål. Ur det ramlar papper, plast, glas och metall, snyggt sorterat.

Det ser avancerat ut. Men verkligheten får en snarast att associera till kameran hos familjen Flinta, där en fågel med vass näbb och konstnärlig talang knackar in vad den såg på en

FÖRUN, = 9/199 stenplatta. Flintafågel eller Polaroid — hur det ser ut inuti är inte så viktigt. Resultatet räknas.

Manuell sortering

Så också här. Den fantastiska svarta lådan rymmer inga chips eller datorer, inga magneter eller genomlysningsapparater. Vid bandet står ett antal gubbar och gummor. Flinka fingrar plockar skräp från bandet och befordrar det neråt i rätt hög. Manuellt.

Det är ett framtidsjobb. 200 sådana anläggningar ska byggas. De behövs för att ta hand om de 100 miljarder (!) förpackningar som i sinom tid ska samlas och sorteras.

Principen är att de som har intresse av och tjänar pengar på förpackningarna också ska bära ansvaret. Teoretiskt elegant — men i praktiken svårgenomförbart. Minister Töpfer är en konsekvent och målmedveten man. Han har i detalj planerat hur allt ska gå till.

Emballage kvar i butiken

Sålunda får de tyska butikerna sedan november lämna tillbaka alla trans Svåraste återvinningsproblemet är plasterna, har man observerat i Tyskland där Den

Gröna Punkten skall underlätta avfallsproblemet ända ner på konsumentnivå. EEE portförpackningar till industriföretagen. Sedan den I april i år måste butikerna godta att deras kunder lämnar extraförpackningarna kvar i butiken. Här gäller det kartongen runt tandkrämen och frigoliten runt elapparaten osv.

Men det stora lyftet återstår. Det ä de förpackningar som härbärgerar själva varan, den helt avgörande andelen av sopberget. Till 1 januari 1993 ska 50 procent, till 1 juli 1995 hela 80 procent av dessa tas tillbaka samt återvinnas så att råvarorna går in i produktionen igen. Bördan läggs åter på producenten. Klarar industrin det hela på egen hand åter staten udda vara jämnt. Om inte ser sig förbundsrepubliken tvingad att ordna återvinningen själv. Men då ostar det, troligen 1 form av pant på alla förpackningar.

Det vill den tyska industrin föreomma. Därför har de tongivande koncernerna bildat sitt eget system, det ”duala” systemet, vid sidan av det existerande kommunala. Det är en jättesatsning på en helt ny affärsidé. Totalt ska 20 miljarder DEM investeras, 18 000 nya jobb skapas.

Sistnämnda utgörs alltså bland annat av de manuella sorterarna i de stora svarta lådorna. Denna hantering är också en av systemets svaga punkter. Jobbet är otrevligt minst sagt. Partiklar och ”dofter” far genom luften. I praktiken är det bara utlänningar som accepterar det, för modesta 40 DEM i timmen. Det är inte hållbart i längden. Man experimenterar vilt för att sortera med hjälp av infrarött ljus, luftstrålar, magnetism, vattenbad osv.

vän 17

Grön punkt…

Men inte heller i övrigt går det tyska miljösystemet fritt från kritik. Först och högst bland protestanterna kommer miljöorganisationerna. De anser att det hela sanktionerar den (alltför) höga konsumtionen i välståndssamhället. Vi kör vidare med gasen i botten och litar på att bromsarna räcker. Istället för den ekologiskt och etiskt riktiga vägen att spara, att undvika skräp istället för att sätta rotation på detsamma.

Men man kan vara skeptisk utan ideologi. Praktiker som varit i branschen långt innan frågan hamnade på var mans läppar frågar sig varför den ”hederliga” förbränningen måste avvisas blankt. Tekniken har gått framåt, de skadliga utsläppen är långt mindre idag. Andra undrar hur det är med den miljömässiga vinsten i en totalkalkyl. Att samla och transportera och återvinna kostar också, både pengar och energi…

Plaster problem

Vidare är frågan om återvinningstekniken mogen. Klart besvärligast är plasterna. Här pågår också ett milt krig mellan företrädarna för det duala systemet och kemiindustrin. Sistnämnda gör inte nog för att ta fram teknik för plaståtervinning. Den nuvarande kapaciteten på 50 000 ton per år är alldeles för liten, säger DSD (Duales System Deutschland). Reda nästa år samlar man in 160 000 ton. Om fem år behövs en plaståtervinningsapparat som tuggar i sig 600 000 ton,

Det går inte, invänder kemiföretagen. Det tar tid att få fram tekniskt och ekonomiskt bärkraftiga anläggningar. Ge oss fem — tio år, vädjar de.

Vad göra under tiden? Bygga plastberg? Anej. Vill man så kan man, tänker dualisterna om kemisterna. Då kör vi enligt den beprövade metoden lock eller pock. I första hand sätter man upp priset för den gröna punkten på plastförpackningarna.

I sista hand utesluts de tredskande kemiföretagen från det duala systemet, Då beläggs förpackningarna med pant — och då blir butiksägarna teoretiskt tvungna att ta tillbaka dessa, så som nyss skett med de dubbla förpackningarna. Då om någonsin får plastförpackade produkter svårt att ta sig in på hyllorna.

EG och Tyskland — svårt att mötas

Detta är ändå en mild fläkt i förhållande till vad som sker i Bryssel. Den EG-lag som enligt uppgift är på väg följer mönstret från den tyske ministerns Töpfer praktverk. Med skillnaden att allt som är förbjudet i Töpfers Tyskland är tillåtet i framtidens EG och tvärtom!

Bonn är något upprört. Här skapar det miljöengagerade Tyskland det mest ambitiösa avfallssystemet värl 1 den skådat. Och så arbetar EG i rakt motsatt riktning! Är EG mer intresserat av att vingklippa tyskar än att komma på något EG-er? undras det.

Bryssel försvarar sig med EG-principen om den fria konkurrensen. Det går inte att bestämma att industrin ska ta tillbaka det skräp de ”producerar”. Det missgynnar dem som bor långt bort. Transportkostnaden för returfrakten blir ju större än för den konkurrens som finns på (nationellt) hemmaplan. Alltså måste skräpomhändertagandeplikten i princip läggas på statsmakten.

Tyskarna invänder att om den fjärran producenten betalt för att varan ska nå kunden så kan han/hon kalkylera så att det också räcker för återtransporten av (det både lättare och mindre ömtåliga) emballaget. Man hade kunnat tänka sig att EG stött sig på denna klausul som talar om miljön istället för den som slår vakt om konkurrensen…

Men ännu vet vi faktiskt inte vad som kommer ut ur EG-kvarnen, särskilt inte sedan alla fraktioner och nationer och lobbare gjort sitt. Och även om avfallslagen i EG och den Tyskland drar åt rakt olika håll så händer inget över en natt.

Först ska EG:s miljösyn förenas med den tyska. Under tiden får kanske tyskarna sådan fart på sina gröna prickar och gula tunnor och svarta Iådor att omvärlden ger sig på nåd och onåd.

9/1992 FORUM