Tysklandsfrågan är en handelsfråga

av Håkan Nylund Forum 1990-13, sida 03, 13.09.1990

Taggar: Orter: Tyskland Teman: handel

Bekymrade direktöre |) Direktörerna är bekymrade. För att det är svårt att hitt kompetenta ledare för den internationella miljön. För att det är svårt att klara kostnadskonkurrensen på internationella arenor. För att det är svårt att omplacera äldre anställda då organisationen förnyas. För att det är kämpigt att kanalisera och utnyttja hela personalens kunnande och kreativitet i strategiutvecklingen. För att lönerna rusar i höjden. För att politikerna inte bryr sig om Finlands konkurrenskraft. (Har vi hört den förr?) Och: fortfarande är datasystemen alltid dyrare och besvärligare än man trodde. Och det är svårt att rucka på företagets rutiner vid omorganisering, Svårt att skapa belöningssystem som garanterar långsiktig motivation. Svårt att kommunicera affärsidé och strategi till alla organisationsnivåer.

Inte att undra på att direktörer hoppar av.

Den dystra bilden uppmålas i en färsk undersökning Mecrastor gjort för tidskriften Talouselämä (Suomen yritysjohdon huolenaiheet 1990). Den kartlagda andliga miljön är de 200 största industriföretagen och de 200 största affärs- och tjänsteföretagen, högsta ledningen. Bekymmer är en lönsam affär (tänk på alla trouble shooting-böcker). Mecrastor gjorde motsvarande undersökning av motsvarande undersökningsobjekt för tre år sedan. Den gång : Fr on en oroade sig företagsledarna mest för pro3 | blem med koppling till organisationsstrukturella förändringar. personalens motivation och datatekniken.

Tre år, och genomgripande makroomvälvningar senare, är stämningen ännu mer bekymrad mot bakgrunden av dystrare ekonomiska utsikter och växande osäkerhet på alla plan. Man kan kanske tala om en internationaliseringsbaksmälla: konfrontationen mellan den höga kostnadsnivån i hemlande och ”världsmarknadsprisnivån” är inte alla gånger så mjuk man kunde önska. Den överlägsna finska kvaliteten (om och då den är det) är dyr, mycket dyr. Alltför dyr om det finns alternativ. Ofta finns det.

Det är framför allt kategorin industriledare som är oroliga över den egna konkurrensförmågan. Deras fyra-i-topp-mardrömmar gäller den finska kostnadsnivån, politikernas ovilja att göra sitt för att stärka positionerna, svårigheter att rekrytera internationella ledarresurser och — naturligtvis — de förfärliga finska lönekostnaderna.

Också direktörerna inom handel och service oroar sig för konkurrenskraften, men samtidigt för hur de skall få hela organisationen att ställa upp bakom nya affärsidéer.

Den största gemensamma problemnämnaren för alla intervjuade är människor. Direktörer når resultat genom människor, och människor är besvärliga. Hälften av de tio svårast rankade problemen gäller människor.

Av undersökningen att döma är pratet om bristen på arbetskraft en myt. Det är bara språkkunniga marknadsförare och internationella ledare som i någon mån är en bristvara. Inte heller oroar sig våra direktörer för att de välutbildade skulle söka sig ut i Europa på jakt efter intressantare betesmarker.

Undersökningen visar också att direktörernas bekymmer inte inkluderar EG — intepgrationsfrågorna låg nere på 68:e plats. Det måste betyda att företagen är väl förberedda och har läget under kontroll — om det inte betyder att förvirringen är för stor för att ens identifieras.

Besynnerligt är också att miljöproblematiken undanskuffats till 81:a plats på bekymmerslistan. Att industrins ledande beslutsfattare inte oroar sig för miljöproblemens effekt på det egna företaget är oroande.

Ragnhild Artimo

Tysklandsfrågan är en handelsfråga

D Effekterna av Tysklands förestående återförening bruka mest bedömas ur allmän- och säkerhetspolitiska perspektiv. Vanligen kommer man också ihåg att nämna, att det återförenade Tyskland kommer att vara Europas obestridliga ekonomiska stormakt. I själva verket är Förbundsrepubliken i sin nuvarande utsträckning det redan nu, men återföreningens tillskott i folkmängd och BNP av tvivelaktig kvalitet har accentuerat detta faktum.

För Finlands del är Tyskland en än mer betydande ekonomisk samarbetspartner. Ett lands betydelse för utrikeshandeln gransas hos oss oftast utgående från dess ställning som exportmarknad, och där har vi vant oss vid att se tre stora $ i topp: Sovjetunionen, Sverige och Storbritannien. Det faktum att Tyskland legat som en stark fyra har undgått många. liksom det faktum att Tyskland i årets handelsstatistik per juli gått förbi Storbritannien. Men utrikeshandel är för alla utom den renodlade merkantilisten också import av nödvändiga varor. Som leverantör av importvaror har Tyskland länge varit viktigt för Finland. och är idag vår klart största leverantör — klart större än Sovjetunionen och Sverige.

Uppsummerat är Tyskland — den nuvarande Förbundsrepubliken och till en liten del det sammanfallande DDR — som export- och importmarknad Finlands överlägset största utrikeshandelspartner. Det tråkiga är bara att handelsrelationerna befinner sig i en skriande obalans. Under de första

FORUN, 13/199 sju månaderna i år visar vår handel med Tyskland redan ett underskott på nästan 3.7 mrd mark, d v s nästan lika mycket som vår totala export till Frankrike under samma tid.

I frihandelns tider borde underskott i handelsbalansen visserligen inte granskas landsvis, och importen från Tyskland består till mycket stor del av investeringsvaror och komponenter som i sin tur tjänar vår egen export. Men med tanke på Tysklands ställning som en geografisk och kulturell närmarknad vore det motiverat med större ansträngningar att balansera handeln.

Förutsättningarna för detta borde rimligtvis vara goda. Den ekonomiska tillväxten i Tyskland förutspås fortfarande vara stark, och den starka D-marken minskar effekterna av den pågående oljekrisungen. Den efterfrågetillväxt som återföreningen medför måste, om den inte skall slå ut i en stark efterfrågeinflation. leda till en minskad (väst)tysk export och ökad import av både konsumtions- och investeringsvaror. Både den västliga och östliga tyska marknaden borde alltså ha ett sug för varor från den övriga världen. inklusive Finland.

Ökandet av andelarna på krävande och sofistikerade marknader som Tysklands går inte med enstaka punktinsatser som FinnFinland-veckor och ministerbesök. Hela repertoaren av åtgärder måste sättas in — synliga punktinsatser som de nyss nämnda, övrigt offentligt exportfrämjande, intensifierad information och framför allt vardagligt exportarbete av företagen. Men det är säkert mer fruktbart än att gråta över oljepriserna och skylla allt på Saddam Hussein.

Håkan Nylun 3