Upp mot rymden
av Björn Sundell Forum 1984-03, sida 17, 15.02.1984
Av BJÖRN SUNDELL
Upp mot rymden
För femton, tjugo år sedan associerades rymdteknologin ganska långt med rymdfärder, månlandningar och andra spektakulära händelser; en lyx förunnad de båda stormakterna. I dag är rymdteknologin inte längre stormakternas ensak. Projekt på det här området gäller väderlekssatelliter, kommunikationssatelliter och olika slags utrustning som används vid kartläggning av förhållandena på jordytan. Största delen av den utrustning som tillverkas för rymdprojekt står fast förankrad på marken i form av markstationer, mottagare och apparater som används för behandlingen av all den information satelliter förmedlar.
EH — Rymdtekniken är ”big business” för Sverige, hävdar Fredrik Engström vid det svenska Rymdaktiebolaget. Vi måste komma bort från uppfattningen, att rymdteknologi är en exotisk lyx som små stater borde hålla fingrarna borta ifrån.
Engström besökte i samband med det första rymdteknikseminariet som finländska Akademin för Tekniska Vetenskaper och svenska Ingenjörsvetenskapsakademien ordnade i Otnäs i slutet av januari. Målet med seminariet var att skissera upp möjligheterna till finsk-svenskt samarbete på rymdteknikens område.
Det första steget har tagits i och med att Finland gick med i Tele-X-projektet som enligt planerna innebär, att en telekommunikationssatellit år 1987 skjuts upp i en bana på 36 000 kilometers höjd över ekvatorn. Projektet, som ursprunglien var helsvenskt har blivit nordiskt, sedan såväl Norge som Finland beslöt delta med minoritetsandelar. Från finländsk sida kommer bland annat Nokia att leverera utrustning till satellitmarkstationens kontrollrum.
Finland på efterkälken?
Det kan låta aningen storvulet att tala om svensk-finländskt samarbete på rymdteknikens område, och förslaget till samarbete för osökt tankarna till sagan om musen och elefanten eller berättelsen om David och Goliat. Finland har under de senaste året satsat mellan tio och tjugo miljoner mark på teknologi som har anknytning till rymden. Finska staten har årligen avsatt ett par miljoner mark till forskning och utveckling på rymdteknikens område. I år stiger anslaen över 20 miljoner mark i och med Tele-X-projektet.
Svenska staten satsade däremot kring hundra miljoner kronor redan år 1980, och i år kommer anslagen för rymdteknologi att vara sjudubblade. Staten har budgeterat ett anslag på över 700 miljoner krono för rymdteknik för 1984, vilket gör det förståeligt att Fredrik Engström talar om ”big business” inom den här sektorn,
Sverige har alltså ett rymdaktiebolag som ansvarar för de många praktiska arrangemangen i samband med Tele-X, Rymdbolagets målsättning förefaller utan tvivel pretentiös: Målet är att bygga upp en kompetens i Sverige som skapar förutsättningar för en lönsam rymdindustri med försäljning på världsmarknaden. På programmet finns förutom TeleX även Vikingsatelliten för observationer över polarkalotten, samt en satellitmarkstation som byggs upp i Kiruna i norra Sverige. Vidare satsar man på havsövervakningssystem, konsultverksamhet och alika slags forskning.
Ett av de exotiska forskningsområdena kallas ’tyngdlös tillverkning” och innebär att experiment utförs uppe i rymden. Bland annat har Rymdbolaget framställt en ny metallegering i rymden, en legering som krävde tillverkning i viktlöst tillstånd.
För något decennium sedan föreslog bland annat det finska högteknologiföretaget Vaisala att Finland borde ansluta sig till den europeiska rymdorganisationen ESA, European Space Agency. Länder ansluter sig — inte företag — och medlemskapet skulle enligt förepråkarna ha gett Finland den information som behövs för att ett företag skall kunna hålla sig ajour med det som sker på rymdteknologins område.
Förslaget föll inte i god jord, ty den politiska viljan saknades. Finland är än i denna dag inte medlem i detta organ trots att såväl Sverige och Danmark som Norge är medlemmar. Möjligt är, att Finland ansluter sig till ESA i år. Det politiska motståndet förefaller inte så stort längre, och statsmedel har till och med reserverats för ändamålet. Den politiska långdansen påminner om den process planerna på den samnordiska satelliten Nordsat fick till stånd: I åratal satt kommittéer och utredd de politiska implikationerna av ett eventuellt Nordsat-projekt, med den påföljd att politikerna såväl i Finland som i Danmark effektivt satte stopp för detta nordiska rymdsamarbete. Nordsat blev inte av.
Potential på marken
Men för att återgå till jämförelsen mellan Finland och Sverige: Har Finland förutsättningar att vara en partner? Förutom att Sverige har ett rymdaktiebolag, har landet också en stalig delegation för rymdverksamhet som drar upp riktlinjerna för satsningarna på rymdteknik. Sverige har varit medlem i ESA och ESA:s föregångare ESRO i över tjugo år. Och företag som Ericsson och SAAB-Scania har, också de, i några decennier utvecklat rymdteknologi.
I Finland är Vaisala med sina sonder en föregångare på rymdteknikens område, men i övrigtär det ganska tunnsått med konkreta satsningar. Vad Finland däremot har — och det kom tydligt fram på rymdseminariet — är högtstående elektronik och annan utrustning som kan användas framför allt i de markstationer som tar emot och behandlar informationen från ovan.
Nokia har kommit långt på elektroniksidan, Teleste Oy tillverkar antenner, Salora och Lohja televisionsmottagare medan Statens tekniska forskningscentral VTT bedriver forskning och produktutveckling. Valmet, Vaisala, Suunto och några till producerar utrustning som är intressant ur rymdteknologisynvinkel, för att inte tala om alla de företag som redan nu behandlar meteorologisk, geologisk och annan information från satelliter.
Vid rymdteknikseminariet var Post- och televerkets generaldirektör Pekka Tarjanne den mest skeptiska. Enligt honom tävlar satellitkommunikationen med markkommunikationerna, t ex informationsförmedling via kabel.
— Kabeln håller på att ta över, säger Tarjanne. Den optiska teknologin utgör ett klart hot mot satellitverksamheten. Satelliterna är konkurrenskraftiga bara på vissa begränsade områden, t ex när det rör sig om kommunikation på mycket långa avstånd. Telenäten digitaliseras under 80talet i Norden. Redan nu torde Finland vara världens mest digitaliserade land.
Förespråkarna för satellitteknologi lät sig inte nedslås av Tarjannes tilltro till den optiska kabeln.
— Satelliter behövs ifall vi vill överföra stora mängder information, t ex video, mellan orter som befinner sig på långt avstånd från huvudtelekommunikationslinjerna, ansåg Lars Afzelius vid Ericsson Radio Systems, Vid videokonferenser är satellitkommunikationen effektivare. Och
Fortsättning på sid. 2 17