Ur led är tiden

av Kaj Arnö Forum 2017-01, sida 19, 26.01.2017

Politik betyder ursprungligen ’statskonst’, och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation.

[caption id=“attachment_8706” align=“alignright” width=“174”] Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.[/caption]

Så svulstigt börjar Wikipedias artikel om politik. Vad får en enkel adept av Tekniska högskolan och Hanken att tro att han kan skriva något om ett sådant område? I mitt fall rör det sig i alla fall inte om någon politisk erfarenhet att tala om (kommuner, stater, mellanstater).

Viljan att vädra tankar kommer närmast av observationer av vår irrationella värld. Under 2016 fattades fler okloka politiska beslut än någonsin förr, i till synes stabila demokratier (Brexit, Trump, italienska valet), men börserna var immuna mot galenskapen. Klimatet värms upp och arterna dör ut, men samhället tillåter ännu enskilda aktörer att spontanprivatisera stora tillgångar ur naturens balansräkning. Tidigare årtiondens enögda upprepning av vänstermantror har ersatts av hjärndöd tro på marknadsmekanismerna också då dessa är rent mytologiska; tanken går till förbindelsebåtarna i Åbolands yttre skärgård.

Hur i friden kan världen fungera så galet? Varför regerar inte förnuftet? Vi har tillräckligt stora problem att lösa, rent rationellt.

Att skriva är att tänka. Satir är ett verktyg att hantera politiska traumata. Man kan lätta på trycket också genom att ge utlopp för sina tankar i skrift. Jag väljer det senare. Aktuella impulser till min vilja att vädra tankar har jag fått från två håll: Omvärldens reaktioner på tidigare skriverier, och mitt eget nyförvärvade tyska medborgarskap.

Tidigare skriverier: En text riktar sig till en läsarkrets. Läsarkretsen förenas rimligen av någon gemensam nämnare. I Forum är läsaren ingenjör eller ekonom, med svenska som modersmål eller starkt språk. Jag skriver också för Yle, och där reduceras den gemensamma nämnaren till språket. Det fascinerande är vad läsarna reagerar på: dissonanserna. Meningsskiljaktigheterna. Många (däribland jag) läser gärna texter vars innehåll man håller med om, men de för sällan tanken vidare. Mitt mål är att väcka nya tankar och föra dem vidare, och då hör det till sakens natur att ifrågasätta ingrodda tankebanor.

Leviathan. Nu är ankdammens debattfora små, så 34 kommentarer kring min Yle-inlaga ”Maten är ingens ensak” blev nytt personligt rekord. Bland de icke-medhållande kommentarerna fanns en som rör kärnan i samhällets uppgifter: ”Folk som anser sig ha rätt att bestämma hur andra ska leva har jag mycket lite till övers för. Jag ser dessa människor som lägre stående, och det får man väl göra i en fri demokrati?” Rent logiskt är det väl så att ett samhälle måste ha regler som individerna bör hålla sig till; inte ha ihjäl varandra, inte stjäla. Att vi bestämmer över varandra är alltså klart; frågan blir alltså när, var och hur vi ska göra det, och det är välj just det som är politik.

Tyskt medborgarskap: Plötsligt måste jag tänka då jag ska rösta. I Finland har jag alltid röstat på ett och samma parti. Jag har inga omedelbara planer på att ändra på den saken, eftersom språket för mig hör till samhällets grundvalar och jag alltid hittat en kandidat med ”tillräckligt närstående ideologi”. Den tanken hjälper mig inte att välja rätt parti i Tyskland. Nu måste jag definiera min ideologi närmare, och se, det är svårt. Jag har plötsligt sympatier till partier av alla möjliga kulörer. Det finns logik i många tankar som Die Linke framför (och de är arvtagare till DDR:s kommunistiska parti, hujedamej), och en del av det som Alternative für Deutschland framför bygger på logiska iakttagelser (klart att etnisk bakgrund och religion påverkar folks beteende, underligt vore det annars). Frågan är bara vilka slutsatser man ska dra.

Rätt frågor viktigare än svaren. I Jörn Donner och Jan Guillou ser jag såtillvida förebilder, att de inte är tankesmedjor med uppgift att hitta på argument för redan fastställda slutsatser. De är inte lobbyister som talar i någon given penningstinn grupps intressen. De har inte alltid rätt, och jag håller inte alltid med dem, men de är alltid intressanta att läsa. De söker inte primärt medhåll. De tvingar en att tänka efter själv.