Urvattnade reformer

av Tauno Tiusanen Forum 1984-18, sida 22-23, 31.10.1984

Taggar: Teman: reformer

Energitillgångarnas exploatering i de östra delarna av Sovjetunionen blir allt besvärligare och därmed dyrare och utbyggnaden fordrar långsiktig planering och resursfördelning.

| - 1884 F RUN

De sovjetiska reformernas urvattning

Under den senaste tiden har man här i Finland sett en del nyheter som berört de ekonomiska experimenten i Sovjetunionen. Dessa utförs i produktionsanläggningar vilka sorterar under fem olika ministerier. Avsikten är att utvidga experimenten till att beröra hela industrin under nästa femårsplan som börjar år 1985.

Diskussioner och experiment kring ekonomiska reformer är ingalunda någonting nytt inom sovjetekonomin. I själva verket har man sysslat med dessa frågor ända sedan början av 60-talet. Därför kan man fråga sig hur det kommer sig att reformbehovet fortfarande är så stort. För att kunna besvara den frågan måste man emellertid ta reda på vad som i praktiken hänt med de hit Av TAUNO TIUSANEN

I I Sovjetunionen genomfördes i mitten av 60-talet en mycket betydelsefull ekonomisk förnyelse som var nära anknuten till det politiska maktskiftet. Experimentet, som utfördes efter Chrustjev-eran, kallades Kosygin-reformen efter den dåvarande nya premiärministern.

Indikatorer för framgång

Huvudmålet med Kosygin-reformen var att frigöra produktionsinrättningarna från centralledningens = detaljstyrning. Det fanns tiotals indikatorer på företagens framgång. Reformen minskade deras antal till 8.

Den viktigaste förändringen vad gäller dessa indikationstal var att den främsta indikatorn, som dittills varit bruttoproduktionen, blev försäljningen. Orsaken till denna förändring var helt klar: genom att bruttoproduktionen betonades, lockades företagen att producera så dyra och så tung 2 tills förverkligade reformerna.

produkter som möjligt för att på det sättet uppnå du uppställda produktionsmålen visavi värde och mängd. Dessutom ledde detta till att kundernas önskemål negligerades: vad som än producerades, vare sig det var användbart eller ej, betydde framgång för företaget!

Det föreföll mycket naturligt att i denna situation fästa vikten vid försäljningen eftersom man på detta sätt kunde avskaffa det utbud som saknade täckning i efterfrågan. Då man följer upp denna tankemodell bör man emellertid samtidigt observera att Kosygin-modellen inte väsentligt förändrade sovjetekonomins planmässiga karaktär. De centrala ämbetsverken fortsatte att styra företagen genom att ge direkta order beträffande vad som skulle produceras och för vem.

Sålunda är det klart att det faktum att försäljningen ersatte bruttoproduktionen som indikator inte i nämnvärd grad har inverkat positivt på situationen, vilket ocks klart har kunnat skönjas i kritiken mot det nya förfaringssättet under de senaste tjugo åren, Ett sammandrag av denna kritik finner man bland annat i ekonomisten A Birmans artikel Ton, stycken och rubel [EKO 9/83).

Minimala verkningar

Enligt Birman har indikatorbytet från bruttoproduktion till försäljning inte nämnvärt förändrat läget: i dagens läge, liksom tidigare, lönar det sig för företagen att använda så dyra insatser i sin produktion som möjligt eftersom slutprodukten därmed blir dyrare och försäljningskvoten, som räknas i rubel, därmed lättare blir fylld. Enligt skribenten drar alla parter nytta av detta förhållande: förutom de ovan nämnda fördelar som det säljande och tillverkande företaget har av systemet kan köparen dra nytta av systemet genom att enkelt förbruka de medel som anslagit för investeringar. Likaså är tjänstemännen på = finansministeriet nöjda eftersom vinsterna, som tillkommer staten, lätt blir stora. På planeringsbyrån är statistikerna nöjda eftersom de kan bokföra en kännbar ökning i rubel i nationalekonomin. Samtidigt förklarar skribenten också varför Kosygin-reformens <decentraliseringsprinciper inte i praktiken blev bestående. Den andel av vinsten som stannade kvar hos företagen och med vars hjälp företagens utvecklingsfonder skulle byggas upp, har inte kunnat användas för nyinvesteringar. Strax efter att reformen trätt i kraft sattes det nämligen upp en övre gräns för investeringarna; om man för något företag anslog till exempel en miljon rubel för investeringar och gränsen för totala investeringar det året råkade vara just en miljon rubel, fanns inte längre något utrymme för andra investeringar. Vinstmedlen, med vilkas hjälp bonusfonderna skulle stärkas och vilka skulle uppstå genom kostnadsbesparingar, drevs in till statens kassa genom ändringar i reformbestämmelserna.

Reformer torkade in

Ur Birmans skrivelse framgår tydligt hur reformtankarna från 60-talet har torkat in. Företagen har garanterats pengar och vinst trots att produktionen sker utan täckning i efterfrågan och dessutom till höga kostnader. Senare försök att aktivera reformerna, till exempel under 70-alet, ansers inte tillräckligt kraftfulla av skribenten.

Det reformexperiment som under Andropovs tid startades som ett samarbete mellan fem ministerier, är således nödvändigt. Huvudprincipen är, att företagen får behålla vinstandelar som bonus för att användas för investeringar och sociala funktioner. Tankegångarna från Kosygins tid lyser igenom.

Försöket har redan givit de första erfarenheterna. En ledare för ett av de företag som deltar i experimentet konstaterar i partiets näringslivstidskrift Ekonomitieskaja Gazeta (35/84) att företagets utvecklingsmedel inte i sin helhet har kunnat placeras då det är svårt att få tag på olika sekundära investeringsprodukter. En annan företagsledare beklagar i samma tidskrift (28/84) att byggnadsfirmorna inte har fri kapacitet att disponera utanför den planenliga verksamheten och därför inte kan ta emot entreprenader som skulle finansieras med medel ur företagets socialfond.

Dylika kommentarer är förståeliga i en situation där penningströmmarna decentraliserats men varornas realströmmar fortfarande befinner sig under de centrala myndigheternas kontroll och rör sig vertikalt uppifrån neråt. Ett försök enligt den ungerska modellen, där den vertikala ordergivningsmekanismen ersätts med hori sontala affärskontakter direkt mellan företagen, kommer dock inte att tillåtas i Sovjetunionen.

Kritiska röster

Statens anskaffningskommitte (Gossnab), som i Sovjetunionen är en enorm riksomfattande organisation, är inte på väg att komma i skymundan. Partiets ideologiska tidskrift Kommunist konstaterar i nr 7/84 att de företag som deltar i reformexperimentet åtnjuter specialbehandling i Gossnab-systemet. Detta medför att det i samband med en granskning av experimentets positiva aspekter är omöjligt att säga exakt hur de uppstått. Det kan nämligen mycket väl hända att de positiva erfarenheter som delgivits offentligt beror på den särställning de nämnda företagen har inom den vertikala resursfördelningen och inte alls på den decentraliserade beslutsprocessens funktion!

I samma artikel konstateras också att de indikatorer som visar graden av framgång hos företagen idag är alltför många och att en minskning därför är att rekommendera. Tidigare centraliserade modeller kan inte längre användas inom nationalekonomin på grund av dess mångfacetterade funktionsmönster. Konservatism och ett egensinnigt revirtänkande hos olika ministerier är emellertid ett ofrånkomligt hinder för olika reformer, konstateras det i artikeln i Kommunist. Då olika direktiv i samband med reformerna anländer till ämbetsverken, lämnas de vidare åt olika arbetsgrupper som ska finslipa dem, varvid reformerna fördröjs. En inbesparing av arbetskraft på ett ställe slösas bort genom att byråkratin får svälla ut på något annat ställe. Situationen jämförs i artikeln med situationen i Gogols berömda roman Döda själar där man på överste Koshjarjovs gods tillsätter en kommission som har till uppgift att övervaka kommissionen för byggnadsarbeten då byggnadsarbetena framskrider för långsamt.

T artikeln sägs det vidare att de centrala ämbetsverken hela tiden intar en bestämmande position till de lokala ämbetsverken, Resultatet av detta är att lokala behov inte tillgodoses och att det uppstår disproportioner i nationalekonomin, I produktionen träffar man hela tiden på situationer där det på endel ställen uppstår onödiga överflöd och på andra ställen flaskhalsar.

Det råder ingen tvekan om att det föreligger ett stort behov av reformer inom den sovjetiska ekonomin. Såväl i Brezjnevs och Andropovs som Tjernenkos ställningstaganden kan klart utläsas en direkt kritisk inställning till de rådande missförhållandena. Inom de akademiska kretsarna finns det säkert många experter som understöder en verklig kursändring, vilket de citerade exemplen visar.

Varför sker en urvattning då man under en längre tid följer med den sovjetiska reformdebatten, blir man tvungen att fästa uppmärksamhet på hur och varför reformerna i praktiken urvattnas. I artikeln i Kommunist sägs det klart ut att det inte uppnåtts några verkligt betydelsefulla förändringar trots de många och delvis omfattande experimenten under de senaste tjugo åren. Mot denna bakgrund måste man inta en mycket försiktig hållning till de nu aktuella experimenten och deras utvidgning, hur sporrande de positiva aspekter som framförts i offentligheten än må vara.

Vissa hinder för reformer, såsom den allmänna konservatismen, har redan påpekats i citat här ovan. Man kan ytterligare nämna vissa andra liknande aspekter. Sovjetunionen är som känt världens på naturtillgångar rikaste land. På grund härav råkar landet inte lätt in i problem med betalningsbalansen trots att olika resurser i landet förbrukas mycket slösaktigt. Energi och råvarar räcker fortfarande till också för en betydande export. Sålunda uppstår inga större reformbehov via utrikeshandeln, såsom i Ungern, där man via reformerna har fäst en direkt avgörande uppmärksamhet på de egna varornas konkurrenskraft.

I Sovjetunionen pågår en grundläggande geografisk omstrukturering. Energi- och råvarubasen i den europeiska delen av sovjetunionen har krympt medan exploateringen av tillgångarna i Sibirien har inletts. Denna nya situation kräver enorma investeringar och långsiktig planering, vilket försvarar ett bibehållet centralstyre. Metoder som bygger på affärsekonomisk kalkylering och decentralisering, kan tydligen inte enkelt lösa den problematik som denna geografiska förändring medför.

I samband med denna förändring diskuteras det i sovjetiska ekonomiska massmedier alltmer om hur det hela tiden blir dyrare att få naturresurserna transporterade till industrin eftersom arbetet hela tiden utförs under allt svårare förhållanden. Detta leder naturligtvis till att man tvingas förnya industrin för att göra verksamheten mera ekonomisk. Samtidigt föreligger emellertid ett behov att koncentrera investeringsmedlen till de statliga centrala ämbetsverken så att den geografiska omstruktureringen ska kunna finansieras. Likaså är det uppenbart att den vertikala ordergivningsmekanismen måste upprätthållas för att varuströmmarna ska kunna styras österut.

Alla ekonomiska aspekter talar således inte för reformer. Detta glöms ofta bort då de sovjetiska ekonomiska reformerna diskuteras utomlands.

23