Utför för Ajokki
av Håkan Nylund Forum 1986-08, sida 14, 08.05.1986
Ajokkis miljonrullning
Dramat kring den statliga karosserifabriken Ajokki har i skrivande stund ännu inte nått sitt slut, men en sak är redan klar: affären Ajokki är en skandal som i proportion väl kan mäta sig med Valco-affären. Eller värre, då det inte ens rörde sig om en offensiv satsning utan ett omotiverat försök att rädda ett nedkört företag i en bransch där inga vettiga motiv för statlig företagsamhet finns sat från ca 1000 vagnar per år under mitten av 1970-talet till knappa 500 idag. Nedgången har varit stadig under hela 1980-talet. Trenden är densamma i hela Väst-Europa, vilket synts i stadigt krympande export och ökat importtryck. Karosseriföretagens lönsamhet har urholkats i takt med att överkapaciteten vuxit. Under högkonjunkturen 1982 nådde företagen i genomsnitt upp till ett driftsbidrag på bara 10 procent, då Metallindustrins Centralförbunds målnivå för branschen var 13. Idag ligger siffran nära noll.
E fterfrågan på bussar i Finland har ra Politisk vilja…
Men finns det pengar och politisk vilja kan saneringar göras omvänt, dvs genom att öka kapaciteten och dumpa priserna i stället för att skära ned. I Ajokki fanns politisk vilja på folkdemokratiskt håll från fabriksgolvet upp till trafikministeriet, och skattebetalarnas börs att tillgå. Med flummiga tankar om östexport och branschrationalisering som grund började man pumpa pengar i bolaget för stora nyinvesteringar, och överflytta den hotande arbetslösheten från den statliga sektorn till den privata.
Stödet till Ajokki är svårt att kartlägga, eftersom det slussats in olika vägar, och statsföretaget struntat i att följa lagens krav att lämnna in bokslutet till handelsregistret. Ajokki har fram till detta år lytt under trafikministeriet, och därmed undgått handelsoch industriministeriets allt vaksammare blickar.
Aktiekapitalet har höjts och sänkts efte 1 behov, och balansräkningen putsats, Under 1980-talet har utvecklingen varit följande.
…friska pengar…
1980 höjdes aktiekapitalet med 5 Mmk till 7,14 Mmk. En miljon kom från huvudägaren posten, fyra av staten direkt. 1981 höjdes aktiekapitalet med 3,3 Mmk i en fondemission, men sänktes med samma summa samma år. 1982 höjde staten aktiekapitalet med 1 Mmk. Efter det började pengarna rulla på allvar för att finansiera bolagets 40 miljoners investering i en helt ny fabrik och köpen av Delta-Plan, Erikoiskori, Kittokori och den svenska agenten.
1983 fick bolaget 13 Mmk av staten för att höja aktiekapitalet, och lånegarantier för ca 15 Mmk, garantier som nu skall betalas. Hösten 1985 pumpades ytterligare 20 Mmk i friska pengar in i Ajokki i en tilläggsbudget. Totalt alltså 39 Mmk i reda pengar.
Det saneringspaket som regeringen nu är beredd att satsa för att bli av med bolaget går på ca 27 Mmk, I5 miljoner för de tidigare nämnda garantierna, och 12 miljoner för att betala bort leverantörsskulder. Räkningen för Ajokki är därmed uppe i ca 66 Mmk.
Pengar har emellertid också flutit in på andra sätt. Posten torde ha satt in åtskilliga millioner i ”produktutvecklingsmedel”, och köpte dessutom Ajokkis gamla karosserifabrik. U-områdesfonden gick in som aktionär i dotterbolaget Erikoiskori med 3 Mmk efter att bolaget kommit i Ajokkis ägo genom köpet av Delta-Plan. Bedömningarna om att samhället totalt satsat åtminstone 75
Mmxk i Ajokki förefaller därmed inte alltför vilda. Summorna är svindlande med tanke på företagets storlek och betydelse.
Notan växer sedan med de mycket stora belopp som = finansieringsinrättningarna med Föreningsbanken i spetsen sorglöst lånat bolaget, övertygade om att staten inte kan låta ett statsbolag gå i konkurs.
… men sjunkande produktion
Vad har samhället fått för pengarna? Ett bolag vars karosseriproduktion sjunkit från 194 enheter år 1982 då pengarna började rulla på allvar, till anspråkslösa 97 karosserier i fjol, och marknadsandelen från 21 procent till 15! Ett bolag som gjorde en förlust på 23 Mmk med en omsättning på ca 50, och med skulder på ca 100 Mmk. Koncernsiffrorna är litet bättre, skulderna är ”bara” lika stora som koncernomsättningen! Dotterbolagen går också med förlust, inklusive ”flaggskeppet” Delta-Plan, som visserligen har order, men inte lönsamhet.
Finansiärernas hopp står nu till en branschrationalisering via privatisering och sammanslagning med privata Kutter ochfeller Wilma. Ingendera har under rådande överkapacitet behov av fler fabriker, och bägge är finansiellt ansträngda, Saken blir inte lättare av att Wilma, som senast utpekats som köpare, hör till KOP-lägret, medan Kutter har FBF som finansiär. | kulisserna rör sig tyska Setra, som tillsammans med belgiska Van Hool slagit sig in på vår marknad, och kunde vara intresserat av en slutmonteringsfabrik i Finland.
Håkan Nylund 8/1986 FORUN,