Utvecklingsbolag på villovägar?

Taggar: Teman: politik

Utvecklingsbolag på villovägar?

GRUNDANDET AV SPECIELLA UTVECKLINGSBOLAG har under den senaste tiden blivit ett aktuellt industripolitiskt terna. Handels- och industriministeriet har låtit utreda frågan, och på det praktiska planet har några regionala utvecklingsbolag grundats vid sidan av våra få etablerade bolag. Tyvärr riskerar utvecklingen att gå snett innan den ens på allvar kommit igång. Utvecklingsbolagen riskerar att enbart bli en ny kanal för utbetalning av offentligt understöd till företagen vid sidan av vår redan brokiga flora av finansieringsinrättningar. Den snäva regionala basen som några nygrundade bolag fått ger vidare en alltför smal bas att bygga en fullödig verksamhet på.

En av utvecklingsbolagens uppgifter är givetvis att hjälpa sina små intresseföretag med kapital, och då uttryckligen riskkapital. Den allra viktigaste uppgiften för utvecklingsbolagen borde emellertid vara att ge intressentföretagen det managementstöd beträffande företagsledning, finansiering, produktutveckling och marknadsföring som de ofta på grund av sin natur ofta saknar. Utöver rimliga finansiella resurser behöver utvecklingsbolagen därför kunnig och erfaren ledningspersonal. VD-skapet i ett utvecklingsbolag kan inte skötas av kommunens näringsombudsman vid sidan av övriga arbetsuppgifter.

För att utvecklingsbolagen på allvar skall kunna komma igång måste också vissa missförhållanden i beskattninge rättas till. De för verksamheten nödvändiga aktietransaktionerna borde inte betraktas som värdepappershandel, och dividendinkomsterna borde vara skattefria. Likaså måste användandet av andra finansieringsinstrument underlättas.

Utvecklingsbolagens roll åtminstone till en början kommer att bli rätt begränsad på grund av det ganska smala underlaget av lovande företag. De erbjuder dock ett instrument att utveckla vår industri på företagsmässiga villkor och med lite byråkrati. Idén och förutsättningarna måste därför utvecklas vidare och inte spelas bort i förhastad iver. O

Kanaliserad protest

RIKSDAGSVALET för drygt en vecka sedan blev ett protestval, det har alla kunnat konstatera. Folket reste sig mot verkliga och inbillade missförhållanden och gav sin röst åt Vennamos dynastiparti samt i viss mån till de gröna. Samtidigt rensade man ut en mängd sittande riksdagdmän som på eller utan egen förskyllan tappat sin trovärdighet.

Valresultatet garanterar en orolig fyraårsperiod med spektakel i riksda gen som knappast kommer att höja dess skamfilade anseende. Kalibern på valsegraren Landsbygdspartiets riksdagsgrupp är inte särskilt övertygande.

Trots att de nuvarande regeringspartierna klarade sig hyggligt - SFP och SDP bra och centerpartiet rimligt väl — blir regeringsbildningen svår. Ett rent borgerligt regeringalternativ föll på grund av valresultatet bort.

Det positivaste draget i valet är den form protesten fick, valsedeln. I den situation då det politiska livet upplevs som stagnerat och profillöst och förtroendet för parlamentarikerna vacklar kunde protesten lätt ha tagit formen av passivitet och röstskolk. I stället valde medborgarna att framföra sin protest via valutorna, och valdeltagandet nådde dryga 80 procent. Siffran ligger visserligen under aktiviteten i det exeptionella senaste elektorsvalet, men motsvarar väl den nivå som kan anses normal i riksdagsval.

Glädjande är också det tidigare nämnda hyggliga resultatet för regeringspartierna. Dessa gick visserligen inte ut med någon direkt blod-svetttårar-förkunnelse före valet, men lät ändå klart förstå att tiderna är kärva och att smärtsamma åtgärder kommer att behövas. De som inte rycktes med av protestfebern förstod detta.