Vad gav Finnarp?

av Ragnhild Artimo Forum 1990-05, sida 10-13, 22.03.1990

Taggar: Orter: Antarktis Teman: forskning

Foto: Ilppo Vuorinen

Vad

Text: Ragnhild Artimo

Finnarp-expeditionen är fullbordad — för i år. De finska forskningsaktiviteterna på Antarktis har fått en fin start. Forskarna har återvänt. Nästa vecka återvänder ARANDA — med tusentals frysta prover som väntar på analys. Fortsatta Finnarp-projekt diskuteras redan med potentiell samarbetspartners.

ningen definitivt höst och allt korta re dagar, och slutligen veckor av mörker. Men i ARANDASs olika fryskompartement finns den antarktiska sommaten 1989—90 välbevarad och väldokumenterad. Och inte bara denna sommar: de äldsta proverna som Finnarp-teamet har i samlingarna är miljoner år gamla. Sista dagen på ABOA, sista helikopterflygningen. upptäckte geologerna vad som inte alls borde finnas i Vestfjellaområdet: stycken av granitoid, eoner äldre än ytbasalten, och således antarktiskt urberg.

Att verkligheten är förmer än teorierna fick också teamen på ARANDA erfara: havsströmmar och virvelcentra följde åtminstone inte denna sommar reglerna för normalt beteende. Också den marina bioproduktionen var långt intensivare än forskarna på basen av ”påläst” material hade

P: Antarktis markerar vårdagjäm Soldränkt istid

Vad har Finland och Antarktis gemensamt” Istiden. Men från Finland har inlandsisen dragit sig tillbaka. På Antarkti 1 har den täckt ungefär nuvarande areal i runt tretton miljoner år. Genom att studeTa Antarktis idag kan vi bättre förstå vår egen geologiska historia.

Smälter den antarktiska inlandsisen som resultat av drivhuseffekten? Situationen ser nästan ut att vara den motsatta, konstaterar geolog Heikki Hirvas vid Geologiska Forskningscentralen. Hitvas utförde geologiska undersökningar vid den australiska Antarktisstationen Davis på östkusten för ett år sedan, och upptäckte vid jämförelser av flygfotomaterial över området att barmarksarealen de facto minskat jämfört med tio och trettio år tidigare.

rets Finnarp-forskare fick erfara att denna ”sommar”, trots påfallande solrika perioder, var betydligt snörikare och isförhållandena svårare än året innan. Hirvas hänvisar till sk Scotts paradox: varma perioder resulterar i ökat istäcke över de antarktiska områdena. och tvärtom. Värme ökar avdunstningen från haven, ökad snönederbörd packas till ny is.

Isförhållandena till havs var en tidtabellsmässig motgång för Finnarp-expeditionen: forskningsfartvget ARANDA fick göra en 2 000 km lång omväg under först gav Finnarp — Hur Finland skall profilera sig på Antarktis nästa år utreds som bäst, säger Finnarp-expeditionens ledare professor Pentti Mälkki. — Utgångspunkten är att säkra möjligheterna till fortsatt forskningsarbete på ABOA eller till havs.

5/1990 FORU rundan på Weddellhavet tack vare ishinder, och drivis dämpade marschhastigheten också senare.

God anda, gott arbete

Den första Finnarp-expeditionen i full skala — som lämpligt ”avrundar” Finlands upptagande som konsultativ medlem i Antarktis-fördraget senaste oktober — leddes av professor Pentti Mälkki, t f överdirektör vid Havsforskningsinstitutet. Om Mälkki drabbats av Antarktis-feber eller förstummats av kontinentens storslagenhet. visar han det inte. Det finns tillräckligt med rationellt vetenskapliga aspekter att anlägga på de gångna månadernas erfarenheter.

— Expeditionen fyllde definitivt målsättningarna och expeditionsmedlemmarna måttet. Med en sådan grupp professionellt kompetenta och dessutom samarbetskunniga forskare och tekniker var det en glädje att leda aktionen. Trots intensiv arbetstidtabell och nödvändigheten att på grund av exempelvis väder- och isförhållanden flexibelt göra en dygd av nödvändigheten, hade vi inga konflikter.

— De exceptionella isförhållandena utgjorde ett oväntat krux då vi inte med helikopter hade möjlighet att nå havsområden med flera år gammal is, och dynamiska och havsisundersökningar måste begränsas till närheten av isranden. Här måste vi självfallet böja oss för fartygsbefälets evaluering av säkerhetsrisker. Säkerhetsskäl begränsade också helikopteraktiviteten: de två helikoptrarna ARANDA har utrymme för måste operera från samma bas, för eventualiteten av olyckshändelser, varför ABOA-teamet hade helikoptermöjlighet bara i början och slutet av sejouren.

Professor Mälkkis eget projekt — tillsammans med forskarna Jouni Vainio och Jukka Hatakka från Havsforskningsinstitutet och ADB-specialisten Vesa Halkka, Helsingfors universitet — gällde förändringarna i havets ytskikt under sommaren. och inkluderade bl a hydrografiska mätningar med CTD-sonden, samt speciella strömningsmätningar.

— Undersökningar av de antarktiska vattnens ytskikt ger möjlighet att via metodiska jämförelser få fram en tillförlitligare modell för bl a Östersjöns utveckling under sommar- och höstmånaderna, vilket på sikt ger exaktare isbildningsprognoser. Dessutom ger det på Weddellhavet insamlade materialet rikligt med analysmaterial också för biologer och kemister.

Pentti Mälkki passar på att berömma en av ARANDASsS tekniska specialiteter: ett renlaboratorium som möjliggjort preparation av marinproverna i så extremt hygieniska förhållanden att den kan anses vara ”orörda” då den når hemlandet med ARANDA. Mälkki exemplifierar — I normalren rumsluft får man räkna med runt upp till 100 000 partiklar av en viss storleksklass per kubikmeter, i cleanlabbens behandlingsskåp är vi nere i bara några tiotal partiklar!

Weddellhavet. föremålet för marinforskarnas ömma intresse, visade sig i år kapriciöst: då havsströmmarna normalt har huvudriktningen nordost—sydväst med havsvirvlarna koncentrerade i centrum, kunde virvlarna nu klart registreras star F RUN 5/199 kast närmast kontinentalsockeln. Också dynamiken mellan ismassor och fritt vatten var starkare och snabbare än man väntat.

Känslig ekobalans

Fil dr Ilppo Vuorinen är veteran på Weddellhavet — han inledde sina marinbiologiska undersökningar i de antarktiska vattnen redan för ett år sedan ombord på svenska STENA ARCTICA, medan Finnarp-teamet satte upp ABOA. I det civila arbetar han vid Havsforskningsinstitutet som forskare för Finlands Akademi. Vuorinen, som lett det marinbiologiska projektet i år, poängterar den sk högsta predatorns nyckelroll för den marina fysikaliska och biokemiska balansen — Undersökningar av näringskedjan i siöar och dammar stöder vad vi på basen

Fil dr Ilppo Vuorinen, som lett det marinbiologiska projektet på ARANDA, har nu framför sig de fysikaliska och kemiska analyserna av marinproverna. — Vi var frapperade över den massiva bioproduktionen i Weddellhavet, säger han.

av preliminära resultat från vinterns färd kunnat observera. Nämligen att fluktuationer i förekomsten av den sk högsta predatorn genomgripande påverkar utvecklingen på de följande hierarkiska nivåerna. I det här fallet är det inte den största rovfisken utan de stora marindäggdjuren det gäller. Den effektiva decimeringen av valstammarna som följd av ensidig jakt har lett till inte bara ökat krillbestånd utan av allt att döma också påtagligt ökade säloch pingvinbestånd. Trots goda livsbetingelser har emellertid inte de stora valarterna förökat sig i den omfattning näringstillgången och den ikraftvarande fridlysningen nu skulle ge möjlighet till. Det ser ut som om den biokemiska balansen i havet, en gång allvarligt rubbad, inte till alla delar förmår rehabilitera sig.

vän emo

Hppo Vuorinen (bakom stålpelaren) och fil dr Vidar Oresland från Stockholms universi tets zoologiska institution sysselsatta med up tagning av djurplanktonprover på Weddell havet. Håvens ”maskor” är en halv millimeter stora.

72 kd

Foto: Ilppo Vuorinen och Erik Bonsdorff.

11

Finnarp…

Iippo Vuorinen berättar att ”efterarbetet” efter årets expedition för hans del inte bara inkluderar de fysikaliska och kemiska analyser som bäst kan utföras härhemma, utan också genomgång och jämförande analys av motsvarande tidigare marinbiologiska undersökningar i avsikt att kartlägga utvecklingen över längre perioder. Redan på basen av de preliminära resultaten från i år har Finnarp-teamet frapperats av den överväldigande biologiska produktionen i de antarktiska vattnen. Speciellt krillförekomsten är föremål för stort internationellt intresse; det är ju fråga om ”direktanvändbart” protein.

”Försöksdjur” på ABOA

Också på forskningsstationen ABOA arbetade man med biologiska projekt. men med litet större objekt än krillräkor:; Homo finnarpensis. Med dr Heikki Laapio, också han veteran från senaste säsong — han var med teamet som etablerade stationen — skötte förutom teamledarskapet till ands också en handfull medicinska projekt i avsikt att kartlägga deltagarnas hor’monella och fysiologiska anpassning till yla — i kombination med excessiva doser dagsljus — och den psykologiska anpassningen i extrema verksamhetsförhållanden. Deltagarnas fysiska kondition kartlades med s k step-test varannan vecka; de ysiologiska proverna skall analyseras hemma i Finland. — Preliminärt kan konstateras att den hormonella produktionen och balansen inte föreföll att påverkas åtminstone av såhär kort vistelse — i såhär ”civiliserade” örhållanden. Däremot kunde en svag fysiologisk köldanpassning observeras, närmast i den sk djupa kroppstemperaturen. Denna undersökning inleddes redan under förra säsongens expedition, och är ett samprojekt med bl a Uleåborgs universitet.

— I fältarbete av detta slag är förmågan att anpassa de egna målsättningarna till hela gruppens målsättningar av avgörande betydelse, säger dr Heikki Laapio, som ledde ABOA-teamet.

C a

Foto: Jaakko Siivol 1 — En konkret målsättning med vårt testprogram är att kartlägga riskfaktorer och förändringsmönster som har betydelse då man försöker få fram lämplighetskriterier för val av medarbetare på senare expeditioner, säger överstelöjtnant Laapio. — Forskar- och tekniska kvalifikationer är bara en dimension: i fältarbete av detta slag är förmågan att anpassa de egna målsättningarna till hela gruppens målsättningar, och klara pressen av de dagliga praktiska icke-vetenskapliga uppgifterna av avgörande betydelse. Här må påpekas att årets grupper, utvalda intuitivt, men på basen av praktiska samarbetserfarenheter, fungerade utmärkt. Och noteras kan också att jag inte en enda gång behövde göra praktiskt bruk av min medicinska utbildning, frånsett ett eller annat plåster…

Urberg i bagaget Även om forskarna på ABOA hade tillgång till helikopter för sitt fältarbete bara första och sista dagen av sin vistelse, gav dessa flygningar överraskande och mycket tillfredsställande geologiska resultat, konstaterar professor Jaakko Siivola, som ledde det geologiska projektet.

nn — Med tanke på senare expeditioner med ABOA som bas är det mest pressande behovet mer arbetsutrymmen och faciliteter för vetenskaplig utrustning, säger professor Jaakko Siivola. Foto: Jaakko Siivola

Vestfjella, fjällmassivet runt ABOA, har inte tidigare fullständigt kartlagts geologiskt, och man har antagit att stenarterna huvudsakligen inkluderat basalter, vulkaniska, ”unga” bergsarter från Juraperioden och alltså 170…210 miljoner år gamla. Finnarp-forskarna fann emellertid också växtfossiler i lerskiffer på närbelägna nunataken (= ”bergstopp som sticker upp ur isen”) Fossilryggen.

— ÅAnnu intressantare var fynd av olivingabro under första helikopterflygningen då vi precis anlänt, och framför allt de vitgråa granitoidfragment i basaltiska lösblock som Henrik Grind, Arto Luttinen och jag fann då vi sista dagen från ARANDA gjorde en flygning 100 km sydväst om

Foto: Jaakko Siivola

Vitgråa granitoidfragment i ett basaltiskt lösblock var glädjeämnet för geologerna sista dagen till lands. Fyndet gjordes på Muren i Vestfjella.

ABOA. De är de första fynden i denna region av vad som antas vara antarktiskt urberg från den prekambriska perioden. alltså mellan 600 och 4 000 miljoner år gamla. Ombord på ARANDA finns nu en representativ samling av dessa stenstycken i olika storlek, från knytnävs- till fotbollsstora.

Professor Siivola emotser nu möjligheter att analysera ”urbergsproven” liksom även de ca 250 övriga stenproven, de 140 moränproven och några tiotal mineralprov, då han kommit igång med sitt civila arbete vid geologiska och mineralogiska ARSENAL Vulkaniskt ”stenskott” på basalttäcke på hemfjället Basen nära ABOA är typiskt för området kring den finska forskningsstationen.

Foto: Jaakko Siivol 5/1990 FORUN avdelningen vid Helsingfors universitets geologiska institution.

— Teamet på ABOA hade i stort sett mycket goda arbetsförutsättningar och kunde utnyttja den korta säsongen effektivt. säger Sitvola. — För mig personligen var expeditionen ett slags trettio års ”konstnärsjubileum”; den gången utförde jag fältarbete på Grönland.

— Jämfört med de erfarenheterna måste logistiken på ABOA få rätt gott betyg. men där finns självfallet också plats för förbättringar. Det mest pressande behovet med tanke på senare expeditioner med ABOA som bas vore mera egentliga arbetsutrymmen — och förvaringsutrymmen för vetenskaplig utrustning. Forskarna är inte ute i terrängen hela tiden. en del av arbetet är skrivbordsarbete, mikroskopanalys etc. också proviantsystemet för exkursioner behöver ses över, med nuvarande torrproviant tar matlagningen i terrängen helt enkelt för mycket tid i anspråk. Eftersom initialinvesteringen i en i de flesta avseenden funktionsduglig forskningsstation har gjorts, bör förutsättningarna för effektivt forskningsarbete där vidareutvecklas, och bästa sättet är att sammanställa och utvärdera de praktiska erfarenheter årets team kan bidra med.

Finnarp är en start

Professor Mälkki betonar — helt frikopplat från det faktum att han är nöjd med expeditionen — att framtida projekt av liknande art självfallet (också) måste behovsevalueras — Då fältarbete ger kunskap och dimensioner som inte kan uppnås på annat sätt är satsningarna givetvis motiverade. Men ARANDA har byggts också för annat än antarktiskt arbete — baltiskt och arktiskt. exempelvis. En annan sak är att själva Finnarp-expeditionen skall ses som en fartfylld start på våra antarktiska aktiviteter, inte som en engångsshow.

Liksom några av årets forskningsprojekt har varit fortsättning på tidigare inledda, får en del en fortsättning och uppföljning, bla fortsätter samarbete med Argentina gällande ozonforskning. likaså fortgår geologiska undersökningar på östra Drottning Mauds Land och marinprojekt på Weddellhavet.

Hur Finland profilerar sig på Antarktis nästa säsong utreds som bäst.

— Utgångspunkten är att säkra möjligheterna till regelbundet fortsatt arbete på landstationen och/eller ombord på något annat lands forskningsfartyg. Potentiella samarbetspartner är förutom Sverige och Norge också Sovjetunionen och Förbundsrepubliken Tyskland — tyska stationen Georg von Neumeyer är ju faktiskt ”granne” med ABOA. Norrmännen grundade sin egen forskningsstation TROLL i år.

Nästa stora internationella Antarktismöte äger rum i juli i Sao Paulo i regi av SCAR. Scientific Committee on Antarctic Research. Vid detta seminarium skall ABOA byggnadstekniskt presenteras av sin upphovsman, DI Olli-Pekka Nordlund, och ARANDA, som exempel på finskt polarmarinkunnande, av professor Mälkki samt Lauri Niemistö och Eero Aro

FÖRUN, 5/1990

Foto: Hppo Vuorinen

Finner Finlan Antarktis kort men målinriktad. 1984: ratifice ring av Antarktis-fördraget. 1987: Polarkommissionen tillsätts under handels- och industriministeriet. med Bo Göran Eriksson, konsultativ tjänsteman vid HIM, som ordförande, 1988: Finland grundar forskningsstationen ABOA på Drottning Mauds Land. Samma säsong de första nationella forskningsprojekten till havs och till lands. 1989: Finland upptas som konsultativ medlem av Antarktis-fördraget. Sommaren 1989—90: första finska massiva Antarktis-expeditionen.

ens — Antarktis-fördraget förutsätter kontinuerlig forskningsverksamhet på kontinenten, konstaterar Polarkommissionens ordförande Bo Göran Eriksson.

Fen nyare antarktiska historia ä — Den finska entrén på den antarktiska arenan sker vid en internationelltpolitiskt intressant tidpunkt. säger Bo Göran Eriksson. — Vid fördragsparternas konsultativa möte i oktober i Paris sprack den antarktiska fronten i den bemärkelsen att det principvälsignade men icke-ratificerade sk Wellington-fördraget om skonsam, klart begränsad mineralutvinning på kontinenten, stötte på grund genom att Australien och Frankrike förde fram tanken att proklamera hela kontinenten som wild life reserve. Vid ett nytt möte senare i år skall dessa konfliktfyllda frågor behandlas. De nordiska länderna. och Finland, har principiellt förbundit sig till Wellington-fördraget.

Antarktis öde utstakas alltså kanske redan i år. på internationell nivå. Vad gör Finland, som den tjugofemte konsultativa medlemmen i fördraget — Fördraget förutsätter kontinuerlig, målinriktad forskning på kontinenten eller dess havsområden. Vi undersöker nu möjligheterna att organisera nästa säsongs verksamhet i samarbete antingen med ett eller flera nordiska länder, eller med Västtyskland eller Sovjetunionen. En potentiellt intressant samarbetspartner är arktisk-antarktiska institutet i Leningrad.

Finns det en plan, budgetmedel — Nej. Vi måste först uppställa målen, sedan ramarna för eventuellt samarbete. Det är några månader till budgetbehandlingen.

På hemmaplan finns det ett klart beslut: ett finskt polarsekretariat skall grundas nästa år. I modest skala, men i alla fall. Den arktiska och antarktiska verksamheten får därmed ”en adress” i Finland.

RA 13