Vapenskrotning lovande business?

av Leif Bergström Forum 1993-14, sida 22, 04.11.1993

OVE

R HERE

Leif Bergström/New York

Vapenskrotning ovande business?

Med krympande försvarsbudgeter följer minskad efterfrågan p vapent verkarnas produkter. Men amerikanska försvarsindustrier ha funnit en ny tillväxtnisch: nedmontering och återanvändning av d överskottsvapen de en gång tillverkat.

en vet riktigt hur stor marknaden för dessa tjänster är, men experter säger att det i vart fall rör sig om hundratals miljoner dollar. Det ska jämföra med de miljarder vapenindustrin kamer det kalla krigets år.

D: är ett kommersiellt lappkast. Ing made in un Bedömare påpekar att denna nya nisch inte är så stor att den ersätter det bortfall i pengar och arbetstillfällen försvarsindustrin nu lider under. Men i en ofta desperat jakt på omorientering till civila verksamheter är detta ett välkommet halmstrå. Ironin i att nu förvandla till skrot vad företagen tidigare omsorgsfullt producerat tar branschmän som något naturligt: - Den som söker någon som kan ta isär en produkt, gör klokt i att först fråga den som satte samman den, säger marknadschefen Steven Malevich vid Alliant Techsystems Inc., som tillverkar ammuniticn, splitterbomber och torpeder. Michigan-företaget har utvecklat en metod som gör det möjligt att skära sönder artillerigranater och dessas hylsor med vatten under högt tryck. I somras ingick Alliant ett avtal med Ukraina för att fa hand om 100 000 ton ammunition och artillerigranater. Samarbetet illustrerar att detta är en internationell trend.

Praktiskt nedrustningsarbete

Det amerikanska försvarsdepartementet har drygt 150 000 ton oönskade vapen och ammunition. En del av dem måste förstöras för att supermakten ska leva upp till de nedrustningsavtal som ingåtts. Andra anses av militära experter

Hornetravfyrade AIM-9 är ännu inte skratklassad 2 vråldriga eller överflödiga i det nya internationella klimatet.

Och den siffran täcker enbart konventionella vapen. Därtill kommer kärnvoPer kemiska vapen och oanvända ro tmotorer som myndigheterna vill bli av med.

Den uppgifen brukade vara enkel. Gamla sprängämnen detonerades, andra material brändes. Mellan 1988 och 1991 skrotades 840 Pershing-robotar och markbaserade kryssningsrobotar, som överlevt sig själva i och med undertecknandet av nedrustningsavtalet gällande medeldistansvapen. Raketmoötorerna skruvades fast och startades. På det sättet blev myndigheterna av med det inte längre behövliga raketbränslet. Men giftiga, ozonskadliga gaser släpptes samtidigt fria.

Miljöfråga

Kongressen anslog 1991 nära 500 miljoner FIM för utvecklingen av bättre skrotningsmetoder. Företag som byggt raketmotorer, Hercules Ine.. Thiokol Corporation och Gencorp anlitades för att arbeta på nedmontering av motorerna. Alliant och Olin Corporation sökte finna andra sätt att bli kvitt bomber och artilleriammunition.

Det är i huvudsak miljöhänsyn som skapat krav på bättre metoder. Ett artilleriskott som kostat 1 500 dollar — ca 2 000 FIM - i inköp, kan kosta 200 FIM att förbränna och kanske 500 FIM att hantera så att delar av det kan återanvändas.

• Men vissa material kan säljas för att täcka en del av kostnaderna, säger Jerald Peterson, utvecklingschef vid GIo bal Environmental Solutions som är et otterbolag till Hercules. I första hand nämner han gruv- och byggnadsindustrin som möjliga kunder. Andra experte säger att sprängämnen kan omvandlas till konstgjorda gödningsämnen!

I en teknik Global Environmental Solutons testar bryts det fasta raketbränslet sönder av flytande kväve under högt tryck. I andra experiment löses bränsle upp av ammoniak och när den resulterande vätskan förångas fälls bränslets ingredienser ut.

Lusar ner marknader?

Men experter påpekar alt en sådan återanvändning av enorma mängder försvarsmateriel för civil användning kan leda till ett överflöd av kommersiella sprängämnen som pressar ned priserna. Det gör det synnerligen svårt att kalkylera den ekonomiska potentialen i de nya metoderna. Osäkerheten i beräökningarna ökas av det faktum att flera av de aktuella företagen redan tillverkar produkter för den civila marknaden.

Utveckling av kärnvapen har av tradition skötts av de amerikanska myndigheterna, med energi- och försvarsdepartementen som huvudansvariga. En rapport varnade nyligen att USA saknar teknisk kapacitet och lageranläggningar för att nedmontera sina kärnvapen fö det sätt nedrustningsavtalen me yssland förutsätter. Utredarna fruktade att miljöaktivister kan söka stoppa nedmonteringen på grund av de miljörisker den orsakar.

Problemen är inte unika för USA. Kongressens tekniska kontor påpekar att Ryssland har flera akuta problem som landet anser mer pressande.

En orsak till sitvationen är enligt den demokratiske senatorn John Glenn, initiativtagaren till rapporten, att arbetet leds av ansvariga från energi- och försvarsdepartementen samt från presidentens nationella säkerhetsråd - Personer som är tränade för att leda kärnvapenkapplöpningen, snarare än att avsluta den…

Vapentekniker tagna på sängen

Rapporten antyder att nedrustningsförhandlarna varit mer framsynta än vapenteknikerna. Utredningen konstaterar, att såväl den tekniska kapacitet för att förstöra den mängd kärnvapen nedrustningsavtalen förutsätter, som beredskap att lagra de ännu radioaktiva vapenresterna, saknas.

Ett av problemen är att energidepartementets anläggning i Amarillo, faxas. saknar tilräckiga lagerutrymmen för plutonium. Anläggningen har under årtionden använts för tillverkning av bomber. Enbart förra året förstördes 1.300 kärnladdningar i anläggningen, sedan 1980 har fler än 13 080 stridsspetsar nedmonterats. Om nedrustningsavtalen fullföljs ska ytterligare 10 000 förstöras det kommande decenniet.

Men anläggningen har redan utsatts för miljöförorening från förbränningen av äldre bomber och kongressrapporten varnar för effekten på de anställda som ges i uppgift alt hantera än mer vaäpenmaterial. “Mot den bakgrunden nämnde teknikkontoret, som har i uppgif att utreda och bedöma komplicera e tekniska frågor åt politikerna, möjligheten att verksamheten i Amarillo kan komma att stoppas av miljöaktivister som hävdar att anläggningen tvärtemot sitt ursprungliga syfte används som ett permanent plutoniumlager. LJ