Var är krismedvetenheten?
av Mikael Ingberg Forum 2012-10, sida 21, 25.10.2012
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK
NR 18 2012
Mikael Ingberg är ekonomie doktor och tidigare vd på Folkhälsan och Aktia.
Var är krismedvetenheten?
Trots att jag nuförtiden inte på samma sätt som förr följer med den ekonomiska utvecklingen i detalj, tycker jag att den senaste tidens nyheter är mycket oroande.
Eurokrisen har hanterats dåligt och de sydeuropeiska ländernas skuldkris håller på att störta hela kontinentens ekonomiska utveckling in i en lågkonjunktur. Skulle inte tyskarna åter en gång ha varit förutseende och sett till att sätta sin konkurrenskraft i skick med en relativt stark exportdriven industriell återhämtning som följd, skulle hjulen i Europa redan ha bromsats upp avsevärt mera än vad vi nu har upplevt.
Det är dessutom svårt att tro att skuldkrisen skulle kunna lösas inom en snar framtid; med 20-25 procents arbetslöshet är det politiskt nästan omöjligt att strama åt budgetpolitikeni de sydeuropeiskaländerna (främst Grekland, men också Spanien och Portugal) utan grava politiska konsekvenser, Detta innebär också att draghjälp för finländsk industriknappast är att vänta från Europa. Och den europeiska skuldkrisen har redan också satt en viss sordin på konjunkturutvecklingen i hela världsekonomin, vilket ytterligare undergräver tillväxten på våra exportmarknader.
Situationen för exportsektom hjälps inte av att kostnadsutvecklingen i Finland samtidigt har skenat iväg, Indikatorerna för vår priskonkurrenskraft har en längre tid pekat i en ofördelaktig riktning, närmast på grund alltför snabbt stigande arbetskraftskostnader. Situationen förbättras inte av att oenigheten bland arbetsmarknadsparterna är stor och inflammeras ytterligare av konflikten kring de så kallade skolningsdagarna.
En svag efterfrågan på exportmarknaderna kombinerad med en försvagad konkurrenskraft har nu också lett till att vårt traditionella handelsbalansöverskott redan har vänt till ett underskott och industrins andel av totalproduktionen har börjat krympa.
I vissa avseenden håller situationen på att utvecklas i samma riktning som i slutet av 1980-talet. Denna utveckling borde få varningsklockorna att ringa hos våra beslutsfattare. Men så verkar inte ske, kanske delvis för at ”Vakna upp beslutsfattare det håller på att gå illa! nödventilen —- valutakursen — nu är fastspikad i euron. Den fastspikade valutakursen har emellertid också den fördelen i släp att räntehöjningar för att beivra valutaspekulation inte nu behövs.
Jag hävdar alltså att vår samhällsekonomi - och hela den europeiska kontinentens ekonomi — är på väg in i en längre lågkonjunktur. I och med att våra strukturer - både i Finland ochi Västeuropa iallmänhet — dessutom är relativt stela och våra marknader relativt inflexibla, är risken stor för att vårt land och Europa håller på att gå in i ett lågtillväxtdecennium av den typ som Japan upplevde på 1990-talet.
Denna utveckling är desto mera sannolik när man kan konstatera den totala brist på krismedvetenhet, som våra politiker och samhällsekonomiska beslutsfattare uppvisar såväl här hemma som i Europa i övrigt.
Några exempel. Vår pappersindustri genomgår en fundamental omstruktureringsprocess - både av konkurrensmässiga och logistiska skäl. Och så implementeras det så kallade svaveldirektivet, som höjer transportkostnaderna, och pappersbossarna i ren frustration hotar med att flytta de återstående pappersmaskinerna utomlands, närmare marknaderna och konsumenterna.
Våra banker och försäkringsbolag har tagit lärdom av 1990-talets kris och i mångt och mycket sanerats och fått sin riskhantering i skick. Och så börjar ett av regeringspartierna driva en finansmarknadsskatt, som leder vår mest blåvita finansinstitutions chefdirektör att i ren frustation hota med att flytta den utsatta verksamheten till Sverige eller Estland. Och de här exemplen på total krisomedvetenhet är bara de mest grava.
I skattepolitiken är vi på väg tillbaka till dubbelbeskattning av vinstutdelningar, en allt snårigare avdragsdjungel och tilltagande progressivitet i inkostbeskattningen. Privatiseringen av social- och hälsovårdstjänsterna har börjat ifrågasättas.
Subventionerna till näringslivet är på nytt i ökande när både höger- och vänsterpolitiker vill visa hur man skapar nya arbetsplatser - som om inte företagen själva skulle vara bäst på detta.
Man har lust att ropa: vakna upp beslutsfattare, det håller på att gå illa! m