Våra företag behöver kapital - riskkapital

av Göran Åhman Forum 1981-12, sida 23-24, 26.08.1981

Taggar: Teman: kapital

Våra företag behöver kapital —

RISKKAPITAL

Vårt land är kapitalfattigt. Våra företag har i allmänhet mycket begränsat eget kapi tal och använder sålunda i stor utsträckning främmande kapital för tinansiering av såväl investeringar som verksamhet. Detta gäller såväl storföretag som små och medelstora företag, de stora ”sysselsättarna” i samhället.

Ö Våra företag behöver fortlöpande kapital — riskkapital — för olika ändamål tex utveckling av existerande verksamhet, förhöjning av produktiviteten, produktutveckling, ny verksamhet, export m m. Detta är fakta som knappast någon motsäger även om förhållandena självfallet är olika i olika företag.

Utan att vara skatteexpert och utan att besitta vidlyftigare juridiska kunskaper behandlar jag nedan — på basen av erfarenhet av mångårig verksamhet som privatföretagare och företagsledare — två aspekter av ”riskkapital-problematiken”, dvs låneförbudsbestämmelserna i den nya aktiebolagslagen och ränteavdraget för förvärvsverksamhet i beskattningen av fysiska personer.

Båda har betydelse för en stor mängd företag och företagare, speciellt små och medelstora sådana.

För samhället är det självfallet av största betydelse att små företag kan bli större, att det finns möjligheter till och motivation för ny och nyskapande företagsverksamhet ävensom importersättande verksamhet och export. Ofta kommer dylik verksamhet aldrig till stånd i brist på kapital, enkannerligen riskkapital. Skattebestämmelserna och bl a låneförbudsbestämmelserna i den nya aktiebolagslagen är sådana att många potentiella ”investerare” föredrar att välja

FORUM 12/8 säkra, inflationsskyddade och ofta skattefria placeringsobjekt i stället för att tillföra näringslivet behövligt riskkapital. Förvånansvärt liten offentlig debatt har ägt rum kring denna problematik.

Den nya aktiebolagslagen

Vår nya aktiebolagslag trädde som bekant i kraft den 1.1.1980. I denna nya lag ingår bla strikta sk låneförbudsstadganden vars viktigaste syften är att skydda borgenärerna och att trygga aktieägarnas Jikställighet — i och för sig helt sakliga som välmotiverade syften. Förhållandena i tusentals små och medelstora företag var och är dock sådana, att de nya bestämmelserna meför mycket stora problem såväl för företagen som företagarna, trots att lagen innehåller liberala övergångstidsbestämmelser vad gäller lån och säkerheter erhållna före 1.1.80.

Enligt den nya lagen kan penninglån åt ett bolags eller till samma koncern hörande annat bolags aktieägare och ledning samt deras nära släktingar som grundregel endast ges inom ramen för det sk fria egna kapitalet enligt senast fastställda balansräkning och endast under förutsättning att gäldenären ställer godtagbar säkerhet.

Det fria egna kapitalet utgörs av outdelade vinstmedel från tidigare år bokslutsårets vinst och de fria fonderna; bundna är bl a reservfonden (oftast) och eventuell uppskrivningsfond, förutom självfallet aktiekapitalet. Ställande av säkerhet jämställs i lagen med beviljande av penninglån.

I den ursprungliga lagen fanns endast ett undantag från låneförbudet; det gällde inte lån till eiler ställande av säkerhet för annat bolag inom samma koncern. Lagstiftaren insåg dock ganska snabbt att de nya låneförbudsbestämmelserna var alltför rigorösa.

En liberalisering skedde i och med den lagändring som trädde i kraft den 1.4.1981.

Det blev då möjligt att bevilja lån, därtill utan att fordra säkerhet, utöver det egna fria kapitalet åt stat, kommun och kommunförbund samt åt sk småaktieägare, förutom åt annat bolag inom samma koncern. Därtill blev det möjligt att under vissa förutsättningar bevilja s k kommersiella lån.

Det blev tillåtet att bevilja penninglån utöver det egna fria kapitalet för idkande av näringsverksamhet, förutsatt att lånet betingas av företagsekonomiska skäl, är avsett uteslutande för gäldenärens näringsverksamhet och inte beviljas för längre tid än sedvanligt samt dessutom förutsatt att gäldenären inte är medlem i det långivande bolagets eller till samm 2 koncern hörande annat bolags ledning eller nära släkt med denna.

Små och medelstora företag

Trots att det här var fråga om en betydande liberalisering av tidigare bestämmelser medför lagändringen tyvärr pga den sistnämnda begränsningen inte några större lättnader för små och medelstora företag och personerna bakom dem, Det är ju synnerligen allmänt, sannolikt vanligast, att dylika företags aktionärer är styrelsemedlemmar och att VD är aktionär.

Någon förbättring av tillgången på riskkapital medförde lagändringen inte. Detta trots att man i den ursprungliga lagens motiveringar konstaterar att ”med idkande av näring avses all verksamhet som syftar till ett ekonomiskt resultat och som är förknippad med en företagarrisk”.

Beviljande av sk kommersiella lån förutsätter även att näringsverksamheten redan påbörjats. Lån utöver det egna fria kapitalet får sålunda inte beviljas för ny näringsverksamhet. Även detta begränsar nyttan av lagändringen. Det är ju ofta just för ny verksamhet som riskvilligt kapital behövs, tex för att få en bra uppfinning i produktion.

På samma sätt begränsas nyttan av lagändringen genom att långivningen uttryckligen bör betingas av företagsekonomiska skäl, vilket innebär att lånet direkt skall anknyta till låntagarens existerande affärsverksamhet och också vara förenligt med det långivande bolagets ekonomiska intressen.

Den nya aktiebolagslagen förutsätter även att säkerhet ställs för alla lån som beviljas inom ramen för det egna fria kapitalet (men alltså inte för lån som beviljas på basen av undantagsbestämmelserna efter lagändringen 1.4.81). Kravet på säkerhet — i och för sig förståeligt ur synpunkten skydd för borgenärerna — försätter dock mången företagare i en svår, ibland olöslig, situation.

Det är ju mycket vanligt att företagaren har pantsatt ”allt vad han äger och har” som säkerhet för företagets skulder och andra förpliktelser. Han har alltså inte ytterligare säkerheter att ställa. Därför har han svårt att erhålla kredit utanför bolaget, t ex av en bank.

Han kan inte heller låna av det egna företaget ens inom ramen för det fria egna kapitalet. Företaget kan inte ställa säkerhet för honom för kredit på annat håll.

Om företagaren därtill har upptagit lån eller erhållit säkerhet av bolaget före 1.1.80 och enligt lagens övergångstidsbestämmelser inom 10 år skall återbetala beloppet respektive ersätta säkerheten, för såvitt det egna fria kapitalet inte senare räcker till, är problemen ännu större. Det är då svårt, ofta omöjligt, att uppbringa medel för expansion, nyskapand 2 verksamhet, exportbefrämjande m m — förutom ur den vinst som företaget eventuellt genererar och inte utdelar.

Inte alltid lockande

Själva företaget kan förstås investera, såvälinom sig som utanför, oberoende av låneförbudsbestämmelserna. Detta är dock inte alltid ett lockande och ekonomiskt riktigt tillvägagångsätt, i synnerhet i fråga om investering utanför företaget. AÄgandeförhållanden, verksamhetens art, skattesynpunkter mm talar ofta för att investeraren bör vara en fysisk person, inte ett företag. Dessutom är ofta en fysisk person betydligt riskvilligare än vad ett företag kan vara.

Såsom ovan konstaterats har en företagare ofta ställt allt han äger som säkerhet för bolagets förpliktelser. Han borde då åtminstone få räkna dessa säkerheter till godo då det gäller att själv ställa säkerhet för lån upptagna i det egna bolaget.

Enligt lagen är personer i nära släktförhållande jämställda med bolagets ledning i fråga om låneförbudsbestämmelserna. Detta för att förhindra att lagen kringgås. Utan lagstadgade begränsningar har ett bolag ju emellertid rätt att bevilja lån åt sin personal då denna inte är aktieägare eller endast är s k småaktieägare.

Det förekommer ganska allmänt, i synnerhet i mindre företag, att släkt till ledningen är anställd i bolaget utan att inneha aktier. Dessa personer försättes nu enligt lagen i en sämre situation än övrig anställd personal. Undantag från lagens bestämmelser borde beviljas sådana personer i släktförhållande till ledningen som står i direkt anställningsförhållande till bolaget men icke är aktieägare eller hör till högsta ledningen.

I detta sammanhang bör det konstateras att man vid beredningen av den nya aktiebolagslagen strävade efter att göra den möjligast lik lagarna i de övriga nordiska länderna, Så skedde även i huvudsak. Emellertid är aktiebolagslagarna i de övriga nordiska länderna, speciellt i Norge och Sverige, betydligt liberalare än vår lag i fråga om de sk låneförbudsbestämmelserna, ävenom grundprinciperna är desamma.

I samtliga länders lagar har tex långivning till bolagets aktieägare och ledning begränsats och långivning tillåts i princip endast inom gränserna för det fria egna kapitalet. Framför allt de kommersiella lånen behandlas dock liberalare än hos oss, även efter lagändringen i april. Vidare finns ett dispensförfarande som saknas hos oss.

Det bör vara möjligt att utveckla vår aktiebolagslag så att borgenärerna får tillräckligt — rimligt — skydd och att olika aktieägares likställighet bevaras men att samtidigt tillgången på kapital — framför allt riskkapital — för bedrivand av näringsverksamhet, även ny sådan, befrämjas bättre än för närvarande.

Ränteavdrag i beskattningen

Enligt gällande skattelagstiftning har fysisk person i princip rätt att utan begränsningar i statsbeskattningen men med vissa begränsningar i kommunalbeskattningen från sin inkomst avdra räntor på lån som upptagits för förvärvsverksamhet.

Detta i motsats till räntor på bostadslån och övriga räntor, för vilkas vidkommande avdragsrätten ju är begränsad till vissa maximibelopp i såväl statssom kommunalbeskattningen.

Ränteavdraget har självfallet stor betydelse i fråga om finansieringen av företagsverksamhet, kanske speciellt riskfylld sådan.

Emellertid är tolkningen av gällande bestämmelser mycket snäv. Eventuellt varierar den något i olika delar av landet. I huvudsak gäller dock att man bör vara majoritetsaktionär i ett bolag eller ha annan kontroll över det, eller själv vara verksam inom bolaget samt ha inkomster av det för att erhålla ränteavdraget. Detta begränsar i hög grad gruppen av personer som i praktiken kan erhålla ifrågavarande avdrag.

Inom många företag finns behov av placeringsvilliga minoritetsägare eller av lån av riskvilliga personer, ofta emedan kredit av traditionella lånegivare inte i avsaknad av acceptabel säkerhet eller pga tidigare stora krediter kan erhållas.

En utvidgad ränteavdragsrätt, eller rättare sagt en betydligt liberalare tolkning av i kraft varande bestämmelser skulle säkert befrämja möjligheterna att erhålla riskkapital för företagsverksamhet. Det finns trots allt idag investerare som har kapital eller som får låna sådant; detta kapital kunde med liberalare avdragsrätt kanaliseras till företagen.

I de övriga nordiska länderna är ränteavdragsrätten i beskattningen tillsvidare icke begränsad.

Jag har ovan berört låneförbudsbestämmelserna i den nya aktiebolagslagen och ränteavdragen i beskattningen såsom faktorer som påverkar kapitaltiligången för våra företag, speciellt små och medelstora. Det finns självfallet andra faktorer att beakta i sammanhanget. Likaså kan man otvivelaktigt göra befogade invändningar mot mina synpunkter, som icke bör uppfattas som förslag till allmänna lättnader t ex åt — i och för sig överbeskattade — personer med stora inkomster och/eller stor förmögenhet.

Jag pläderar icke heller för ökad allmän, för att inte tala om lyxbetonad, konsumtion. Däremot behövs otvivelaktigt liberala bestämmelser för att uppbringa det riskkapital som så många företag behöver — till fördel för hela folkhushållet. Göran Åhman 0

FORUM 12/81