Varför måste arbetaren börja redan klockan 7?

Taggar: Teman: arbetsmarknaden

Varför måste arbetaren börja redan klockan 7” 9 Varför måste arbetaren börja jobbet klockan 7, medan andra kommer klockan 8 eller 9? Varför skall somliga ha 6 veckors semester, medan andra måste nöja sig med 3 veckor? Varför är disciplinen och klocksystemet hårdast på produktionslinjen varför får första bästa struntmagister en begynnelselön som svarar mot topplönerna bland de yrkesskickliga arbetarna $ Det är frågor som dehär, som alltmer gör sig påminta på arbetsmarknaden. Denna ökande medvetenhet om bristande jämlikhet bidrog för sin del till att den senaste avtalsronden blev så svår som den blev ansåg arbetstagarsidan i veckans panel: FFC:s III viceordförande justitieminister Mikko L aaksonen och andra ordförande Edvin Salonen från metallarbetarförbundet. Arbetsgivarparten representerades av direktör Tauno Ranta från AFC.

Men det fanns även andra och mera direkt verkande orsaker: exportavgifterna stoppades för tidigt från arbetstagarsidans synpunkt. Arbetstagarna vill ha sin del av träförädlingsindustrins konjunkturvinster, när dessa gavs fria. Under Liinamaa-avtalens och högkonjunkturens tid var arbetsgivarna lite väl rundhänta med löneglidningar

RANTA: — Det var många faktorer som bidrog till att avtalsuppgörelsen delvis sprack. Rent allmänt kan konstateras, att redan UKK-avtalet avsevärt översteg vad produktivitetsökning Forum 10/7 och gav för lätt efter vid lokala aktioner, vilket undergrävde fackförbundens och de centrala uppgörelsernas auktoritet. Det var även från början klart, att metallbranschens många specialproblem inte kunde lösas inom ramen för UKK-avtalet.

en skulle ha medgett. Att fackföreningsrörelsen kom med initialkrav, som överskred det möjligas gräns sammanhängd med den politiska dragkampen inom fackföreningsrörelsen. Vänd 7

I Forum-panelen deltog andra ordföranden i metallarbetarförbundet Edvin Salone direktör Tauno R anta, AFC

FFC:s tredje viceordförande, justitieminister Mikko Laaksonen.

— Men därtill kom att arbetsgivarna under konjunkturuppsvinget varit ganska slapphänta. Man svarade på icke avtalsenliga strejker med tämligen allmänna lönehöjningar. Också detta medverkade till att kraven denna gång ställdes så högt. Dessutom överskred man UKK-linjen med tillämpningen av avtalet inom de olika branscherna.

SALONEN: — Under de två Liinamaa-avtalsperioderna höll sig visserligen den nominella lönehöjningen inom ramen för produktivitetsökningen, men löneglidningen var så stor, att man vid avtalsårets utgång var uppe i det dubbla.

— Varför sprack uppgörelsen denna gång? Inom metallbranschen — som jag representerar och som var en av de branscher, där det gick till strejk — var man redan före avtalsrondens början på det klara med att det fanns endel specialfrågor, som inte gick att lösa inom ramen för ett allmänt avtal. Detta gällde i synnerhet lönestrukturen. Spelrummet var för litet inom ett allmänt avtal, för att denna justering skulle har rymts med. En rundfråga till den aktiva medlemskadern (förtroendemän och fackavdelningarnas funktionärer) förra våren visade, att en överväldigande majoritet var för en uppgörelse på förbundsnivå.

— Metallarbetarna lade inte så stor vikt på den allmänna lönehöjningen som på en ändring av normlönerna så att kollektivavtalet bättre skulle garantera den lön som faktiskt utbetalas. Ett två procents spelrum ansågs för litet.

LAAKSONEN: — Man kan säga att löneuppgörelsen sprack såtillvida, att det i vissa branscher behövdes långvariga strejker, innan ett avgörande kunde nås. Men en uppgörelse nåddes i alla fall, så från den synpunkten kan det sägas att avtalsronden ändå fördes till ett hyggligt slut. Det skall medges, att lönehöjningarna i någon mån översteg UKK-avtalets liksom också produktivitetsökningen. Detta åstadkommer ett pristryck, som nu måste lättas. Men det möjliggör samtidigt även en smidig prispolitik, som kan få stöd av fackföreningsrörelsen åtminstone såtillvida, att de prispolitiska åtgärderna inte får diskriminera den inhemska produktionen.

— Vid bedömningen av själva avtalsronden vill jag gå längre tillbaka i tiden än Ranta. Vilka var motiven, när vi inom fackföreningsrörelsen framförde våra enhälligt omfattade krav? Det är klart att vi har våra schismer inom fackföreningsrörelsen, och att det behövdes något överhöga krav, för att få enighet. Detta var oundvikligt, trots att reallöneökningen under Liinamaa I och II hade varit av en klass som kanske aldrig tidigare upplevts. För när vi studerade siffrorna över utvecklingen av träförädlingsindustrins exportvärde från 1967 till 1969 och 1970, så såg vi att om donaren hade noterat en hygglig reallöneökning, så hade kapitalisten hämtat hem mångfaldigt mera.

— Från fackföreningsrörelsens synpunkt var det ett allvarligt misstag, då man slutade uppbära exportavgifter. Detta skedde för tidigt och mot fackföreningsrörelsens vilja. Jag tror att arbetsgivarna även medger att det gjordes för tidigt — i skogsägarnas intresse. Om avgiften i stället hade bibehållits till periodens slut, så tror jag att avtalsronden hade varit betydligt lättare.

— Arbetarna är beredda till en långt driven solidaritet när det gäller lönepolitiken, de är beredda att dela med sig åt kamrater i mindre lönsamma branscher. Men man kan inte begära, att arbetarna i träförädlingsbranschen skulle nöja sig med normala lönehöjningar, när de såg vilka vinster som arbetsgivaren tog hem, utan att en del av dessa konjunkturvinster kom hela samhället till godo.

RANTA: — Att företagsvinsten steg kraftigt 1969—70 var ett argument, som användes för att få arbetarna att tro, att de hade fått nöja sig med en mycket mindre andel än andra, trots den av Laaksonen omvittnade rekordartade reallöneökningen. Men man glömmer lätt vad som hänt tidigare. En utredning över utvecklingen inom olika inkomsttyper, som utförts av statsrådets planeringsbyrå visar klart att företagsvinsterna i genomsnitt under 60-talet inte har vuxit kraftigare än andra inkomsttyper. Devalveringen 1967 genomfördes ju även just för att ge industrin ett bättre utgångsläge. Man glömmer ofta att de är fråga om en hel konjunkturcykel, som kan ge en annan bild än korttidsperspektivet.

LAAKSONEN: — Jag räknade med att Ranta nu skulle ha sagt, att dessa vinster har använts för vårt gemensamma bästa…

RANTA: — Det glömde jag .. .

LAAKSONEN: — Jag vill inte påstå, att kapitalisterna använder vinsterna till vår gemensamma skada, men vi kan inte godkänna att beröringen av kapitalistens hand skall vara den välsignade åtgärd, som får degen att jäsa till hela nationens väl. Vi litar inte på detta, vi kräver samhällets kontroll, att överskottsvinsterna fördelas via samhället. Dessa har inte tillkommit som ett resultat av någon speciell kapitalistisk genialitet, utan som följd av konjunkturerna. Denna konjunkturvinst skall komma hela samhället till godo. Arbetarna är en betydande del av detta samhälle. Att kapitalisten investerar i nya arbetsplatser betyder inte att han gör det för våra blåa ögons skull, utan för att bli mäktigare och ta hem större vinster, Vi kan inte tro att kapitalisten härvidlag bättre kan se till hela samhällets intresse än samhället självt. Det var därför ett stort misstag, när exportavgiften avlyftes.

FORUM: — Hur stora är dessa konjunkturvinster, i mark? LAAKSONEN: — Träförädlingsindustrins exportvärde steg med 2—3 miljarder 1967—469.

Forum 10/71

RANTA:— Exportökning är inte detsamma som vinstökning. Att kapitalisten investerar i nya arbetsplatser beror helt enkelt på att han måste placera pengarna. Han kan inte låta dem ligga outnyttjade.

LAAKSONEN: — Men det utesluter inte det faktum, att samhället bör kontrollera och utjärnna investeringar och vinster. RANTA: — Om man ger sig in på att utjämna stora vinster, så kommer man, om man vill vara konsekvent, slutligen till att industrin borde subventioneras under en lågkonjunktur. På den vägen kanske man hamnar ur askan i elden. SALONEN: — Men jag återkommer ännu till merallstrejken. Förutom det som tidigare nämndes som orsak till att metallarbetarförbundet inte nöjde sig med UKK-avtalet kan man peka på att förbundet har ökat lavinartat i styrka under de senaste åren. Medlemskåren har mer än fördubblats på tre år — från 45 000 till 100 000. Högkonjunkturen gjorde sitt till, liksom även strömmen av arbetare som åkte till Sverige, där löneglidningen var många gånger större än hos oss.

— De politiska faktorerna spelade ingen större roll. Det ser man tex av att marklinjen inte vann understöd av flera än 3 i metallarbetarförbundets fullmäktige (som har 23 medlemmar).

— En väsentlig omständighet, som kom fram i en rundfråga till de aktiva medlemmarna var kravet på större jämlikhet. Särskilt ungdomarna (hälften av förbundets medlemmar är under 30 år) undrar, varför somliga får 6 veckors semester, medan andra får nöja sig med bara tre, De lägger större vikt vid de sociala rättvisesynpunkterna än på företagens ekonomiska möjligheter.

LAAKSONEN: — Detta är ett gott exempel på den bristande jämlikheten, men det finns ännu mera rafflande. Som t ex frågan om de sk ”krapuladagarna” — sjuktidskarensen, som drabbar de timavlönade arbetarna. Vad stöder arbetsgivaren sig på, när han tydligen utgår ifrån, att kontorspersonalens moral är högre än donarens, att arbetaren måste ha en ”krapulamarginal” för sin sjukledighet, men inte kontorspersonalen. Därtill går donaren miste om sin lön för karenstiden, eftersom han jobbar på timlön.

SALONEN: — En jobbare rimåste stämpla sitt kort, om han avlägsnar sig från arbetsplatsen, om så även med tillstånd, men första bästa springbud kan gott säga till sin förman att jag går lite i egna ärenden samtidigt, som jag utför firmans ärenden. Känner han/hon sig dålig, så går det bra att gå hem mitt på dagen, utan att det inverkar på lönen, men försök göra det, när du är timavlönad.

RANTA: — Den bristande jämlikheten är ett faktum, som har en historisk bakgrund.

LAAKSONEN: — Det stämmer. Men nu först, när kunskapsnivån bland arbetarna stiger, fästs allt större uppmärksamhet

Forum 10/7 vid detta missförhållande, fast man kan säga, att en utjämning nu håller på att ske. Det är bara det, att arbetarna kräver en snabbare utjämning. Det hände t ex en gång att en 15 minuters kaffepaus plockades bort inom ett statsbolag, men när vi skulle ta kontakt med finansministeriets löneavdelning, så visade det sig att hela gänget var på lunch, sånärsom på en flicka som svarade i telefon, trots att rätten till I timmes lunch måste utnyttjas så att den inte stör ämbetsverkets arbete. Nåja, det blev en ändring på finansministeriet och arbetarna fick sin kaffepaus.

RANTA: — För att återgå till löneuppgörelserna, så kan man konstatera, att lönehöjningar, som utmäts enligt de lönsammaste branchernas måttstock har en benägenhet att slå igenom över hela linjen. Det betyder att de mindre lönsamma branscherna råkar i svårigheter. Då kommer man till prisfrågan och det är här, som vi under årets lopp får se, i vilken mån avtalsrörelsen sprack eller inte.

SALONEN: — Men om man utmäter enligt de minst lönsamma branscherna, så bör det vara naturligt med en större höjning i de mera lönsamma. I Sverige går man i allmänhet på den linjen att löneuppgörelserna skall gynna låglönetagarna, tillochmed så att de bättre avlönade får en mindre absolut höjning än de lägre avlönade. Men i Sverige kan man göra detta lättare än hos oss, för där har man råd på att låta företag som inte bär sig gå omkull. Hos oss återverkar detta genast på sysselsättningen.

RANTA: — Det är inte omöjligt att årets uppgörelse kan få en viss återverkan på sysselsättningen. Särskilt inom II dyrortsklassen, där minimilönen inverkar mest.

LAAKSONEN: — Jag tror att vi kommer att klara avtalsuppgörelsernas verkan ganska bra, om vi bara tar förnuftigt på saken och ger de branscher priskompensation, där lönehöjningen går över produktionsökningen. Men det betyder naturligtvis inte att spekulation kan tillåras. Fackföreningsrörelsen utgår ifrån och regeringen accepterar en fortsatt prisreglering och att man strävar till sådana arrangemang, att arbetarna får en reell nytta av löneförhöjningarna som motsvarar produktivitetsökningen.

— En annan sak är sen att en starkare kapitalist inte kan eller ens vill vara solidarisk med en svagare kapitalist. Det hör liksom inte till systemet.

FORUM: — Hur blir det i framtiden? Blir det alltjämt fråga om centrala uppgörelser? LAAKSONEN: — Om inte alla inkomster kan tas med i uppgörelsen, så ser vi mycket små möjligheter till en central uppgörelse.

Forts. på sid. 2 9